Den finaste julklappen...

...jag fick i år är denna inramade ORIGINAL-sida från Mats Jonssons mästerliga serieroman "Pojken i skogen". Om ni inte har läst detta skoningslösa onani-bonanza från de norrländska skogarna föreslår jag att ni gör det nu.

Annars får årets jul fyra plus i betyg. Snö, tindrande barn, god mat, lyckad gräddkola, ringdans, Ted Kennedys självbiografi, Stephen Kings nya tegelsten och 24 flaskor schampoo från min syrra (hon jobbar på en hårvårdsgrossist). Kan man be om mer?

Och för en, välsignad dag...

...sänker sig friden över bloggarna, sportkrönikörerna, mediafolket, de bajsnödiga stilisterna, de ständigt bekräftelsetörstande själarna som aldrig sover. För några timmar orkar cynikern inte längre vara cynisk. För några timmar är landets kritikikerkår inte längre blasé, utan hoppfull. I morgon vaknar Jenny Tunedal och Lars Mikael Raattamaa upp och är livrädda igen.

Men idag råder friden.

Samtal i kön på skivaffären

Gammal världsfrånvänd kärring framför mig: Jag vill ha Erik Grönwalls senaste skiva, tack.

Expediten: Mycket bra att du preciserade så där. Han har ju släppt ett hundratal plattor genom åren, den där Erik.

Nej, det sa han inte. Men han borde ha gjort det.

Yours truly, ritad av Julie

Säga vad man vill, men hon har verkligen lyckats fånga min utmattade, hålögda uppsyn.

Årets motvilligaste morgon

Väderprognosen på min iPhone är ett skämt. I dag ska det tydligen vara strålande sol och fem minusgrader. Men när jag tittar ut är det nitton minus och en diarrésjuk Hosianna har torkat sig i arslet med himlen. Jag matar bebbarna och skottar uteplatsen. Väntar på att telefonen ska ringa.

Hung

Skruvade ihop tv-byrån idag. Min manlighet sträcker sig ända till de snöiga topparna i Kilimanjaro.

Anti erectus

IKEA fyra dagar före jul låter ju som skärselden, eller hur? Men det var rätt lugnt där idag. Jag är värdelös på att skruva ihop saker och drabbas ofta av inverterad penis när det skiter sig. Men två stolar och ett bord till ungarnas rum klarade jag av utan att utveckla klitoris...nästan i alla fall, ena benet på stolen ramlade av för att jag inte tryckt dit det ordentligt. Men det kommer jag över. Nu är det tv-möbel som gäller. Min lem letar sig inåt, som snigeln i sin snäcka.

I Öfre Aros

Helt ensam på min ungdoms gator i eftermiddag. Minnen bakom precis varje gränd. Jag älskar Uppsala, och staden är aldrig så majestätisk som några dagar före jul.

Jag såg Ingmar Bergmans ande titta ut genom ett fönster i Slottsbiografen. Sen gick jag förbi min egen ande från 1992. Den stod utanför Smålands Nation och spydde sangria.

Drängens gästspel

Bidrar med en artikel i Bladet i dag, vilket känns lite märkligt eftersom jag inte varit i närheten av redaktionen på ett halvår. Kändes som att läsa någon annans ord när jag såg den. Min chef Tobbe sms:ade en bild på min byline och orden Konungens återkomst.

Nämen...jag vet väl inte, jag...tihi... (skrap med foten)

Dagens anmärkningsvärdhet

Varje dag händer det nåt skit som särskiljer just den från alla andra dagar, har ni tänkt på det? Jag kommer alltid att minnas torsdagen den 17 december -09 som dagen då jag körde en trespetsad gaffel genom mitt vänstra långfinger (fråga inte hur det gick till, please). Den gick alltså in på ena sidan av fingret och ut på den andra. Jag blev alltså spetsad. Den satt alltså kvar efteråt. Jag kan alltså relatera till hur Jesus hade det, på sätt och vis. Det jävliga var när jag skulle dra ut den, det var som att dra ut en skruv ur cement eller nåt. Jag kom att tänka på den där sergeanten i "Platoon": Take the pain! Take the pain!

Nu är jag en liter blod fattigare och en anekdot rikare. Rätt bra bytesaffär, när jag tänker efter.

The slimming of John Foreskin, part XVXVXVXVIIII

För en månad sen fick jag för mig att banta. Mitt mål var att gå ner sju pannor på knappt tre månader. I dag vägde jag mig och hade gått ner 1,7 kilo. På en jävla månad. Sjuttonhundra gram är alltså resultatet av ändlösa kvällar där abstinensen efter chips blivit så svår att jag börjat fundera på att rycka loss mina tånaglar och fritera dem.

Ska jag ge upp det här med bantandet? Vad tycker ni? Hmmm...inget svar. Jag tar det som ett ja.

Vi är djur

En av de största klichéerna i den feministiska debatten är den som påstår att de manliga och kvinnliga rollerna befästs så tidigt som i dagisåren. Jag har inte velat tro riktigt på detta, det känns som att dagens förskolepersonal är alltför medvetna om problematiken för att se genom fingrarna ifall Lukas, 3, skulle börja visa prov på patriarkalt beteende.

Men. Luciafirande nyss på min dotters dagis. Det sjungs Tipp Tapp och Tre pepparkaksgubbar och alla barnen är bedårande (särskilt Julie). Alla barnen utom tre pojkar på fyra-fem bast, som verkar se det som sin uppgift att sabba sången genom att skrika texten som om de stod i klacken på ett VSK-derby. Ingen jävel reagerar såklart, boys will be boys och de är ju så små. Men något säger mig att Julie, Linnea och Nova hade blivit tillsagda direkt. För så gör man inte.

Om man är flicka, alltså. För blivande hockeybögar är det mesta tillåtet.

Titta mamma! Ett fyllo!

Jag gillar när den här killen famlar efter dörren i slutet av filmen. Det får mig att känna både moderskänslor och iskallt förakt.

Katastrof

Min iPhone har dött och jag har svår abstinens. Ingen Baseball Superstar 2010! Ingen Ragdoll Blaster! Ingen "The given day" av Dennis Lehane! Inget tvångsmässigt Facebooksurfande 26 ggr om dagen!

Men...titta därute! Tidlösa snöflingor dalar ner i mörkret! Så vackert! Så storslaget! Vilken tur att jag inte kan ligga på sofflocket med min telefon och vara slö och -

Nej, förresten. Fuck snön. Jag vill ha tillbaka min iPhone!

Fanfarer i kvällningen

Jag känner en enorm ömhet för de människor som i detta nu sitter bänkade framför Nobelfesten på SVT2, iförda sina finaste festkläder och smuttandes på champagne. De som leker att de är där på riktigt. De som drömmer om det ljuva livet. Jag raljerar inte, jag är uppriktigt avundsjuk på dessa människor. De tittar livet i vitögat och säger "ja tack, jag väljer dig. Jag väljer att leva".

Själv ligger jag cynisk och proppmätt i soffan. Ler elakt åt en servitör som tar locket av en stor porslinskål. Längst ner i botten ligger en (1) pilgrimsmussla, omgärdad av någon milliliter sås och lite småkrafs.

Servitören:

Här har vi en pilgrimsmussla från en naturkälla i nedre Tchad, marinerad sedan 1947 i saliv från Marie Antoinette, garnerad med tre fitthår från en mammut som glaserats i honung från Andromeda-galaxen.

Och framför teven i Ånge:

Ååååhh, hörde du, Nettan? Honung!

Orion

Jag saknar livet på andra galaxer. Jag vill träffa en utomjording innan jag dör. Jag behöver mer astronomi i min tillvaro. Köpa teleskop? Kanske.

Under tiden drömmer jag om rymdskeppet som kraschade i Aurora, Texas 1897. Enligt legenden hittade ortsborna en död utomjording i vraket och begravde honom/henne på kyrkogården. Där ligger liket fortfarande, under en knotig ek. Ufologer har sökt tillstånd att gräva upp kroppen sen 70-talet, men myndigheterna säger nej.

Annars: skitdag i dag.

The duel

Blev omsprungen av två pojkar på max tretton när jag tog min kvällsrunda nyss. Blev så provocerad av det att jag lade i tre extra växlar och sprang ikapp och förbi dem. De såg livrädda ut, de små stackarna. Sen hade jag dem i hasorna i en kilometer och sprang för livet för att hålla dem bakom mig (men jag försökte få mina löparsteg att verka vardagliga, som om jag inte ansträngde mig ett dugg. Jag ville upprätthålla illusionen om att jag var dem överlägsen). Strax innan de kom ikapp mig skildes våra vägar åt, som tur var.

Förnedrande ändå. De var bara pojkar. Känns som jag själv var pojke nyss. Vad fan hände?

Men vad fan

Måndag. Killen i kön framför mig på COOP får inte köpa energidryck. "Du måste vara 18", säger tjejen i kassan.

Hon är en hjälte. Hans sjuttonåriga kropp hade ju inte pallat den kraftiga koffeinchocken. Det känns så tryggt att bo i det här landet.

Grapes of wrath

Söndag morgon. Gdansk-väder igen. Har sovit hyfsat men är sliten som ett jeansarsle. På dåligt humör. Ska till Norrköping i dag, staden jag minns som ett jävla helvete när jag var där och jobbade på Andra chansen i mars. Julie hade 40 graders feber och Lotta var sliten som ett...eh, jeansarsle den veckan. Och jag fånade runt efter Star fucking Pilots. Det kändes värdigt.

Öppnar mejlen och märker att Helena Brodén, pressansvarig för Melodifestivalen, har skickat ut info om att nåt dansband vid namn Highlights ska tävla som joker i nästa års tävling. Hon har skickat samma mejl flera gånger, eftersom det första innehöll ett faktafel. Helena är oförmögen att bara skicka ett mejl, hon måste skriva fel i det första så hon kan ursäkta sig och skicka ett till. Av någon anledning blir jag skitförbannad när jag märker att det har hänt igen. Varför korrläser hon inte sina mejl? Ska det vara så svårt?

Längst ner i rättelsen skriver hon

Med vänliga hälsningar,
Helena Brodénb

Hon kan alltså inte skriva sitt eget namn utan att det blir fel. Jag blir så oerhört sur av detta. Hela dagen är förstörd.

F+F drygar sig

Stilla promenad på stan med Julie nyss, för att köpa present till min syster som fyller 45 i morgon. Vid Akademibokhandeln sitter Filip och Fredrik och signerar sin nya bok. Ingen vill ha den signerad, så Fredrik vrålar i en megafon att folk ska våga sig fram. Helvete, tänker jag, men det är för sent. Han har fått syn på oss.

"Och här, gott folk, kommer Jon Forsling!" ropar han. "Västerås sämsta kvällstidningsreporter, som dessutom är ständigt pappaledig!"
Jag tar Julie i handen och går fram och hälsar.
"Shit vilken kö det är", säger jag sarkastiskt.
"Det var skitmycket folk här nyss", säger Filip.
"Är du fortfarande pappaledig?" frågar Fredrik.
"Ja".
"Men du ska tillbaka sen va?"
"Ja. I februari".
"Haha, lagom till Melodifestivalen!"
"Fan vad drygt att pendla".
"Men du är verkligen en manlig förebild som är hemma så länge".
"Måste bli jävligt sena kvällar när man pendlar".
"Du är en modern man".
"Ska du inte flytta till Stockholm?"
"En förebild för oss alla".

Jag tar en bok, trots att deras Piff och Puff-prosa är så långt från min syrras smak man kan komma. Jag vill mest komma därifrån. De är för smarta, för skarpa, för sammansvetsade. En minut till och de skulle kunna strimla sönder min sköra småbarnstillvaro.

Jag betalar för boken och flyr.

Jag kommer...

...att tänka på alla gudsförgätna premiärer jag bevakade som vimmelreporter när jag var kvällis på Bladet -04. En av dem i synnerhet: "Lögn i helvete" av och med Peter Dalle på Oscarsteatern. Jag var där och ställde frågan "när är det okej att ljuga"? Alla svarade utom Benny Andersson. Hasse Alfredsson var särskilt fyndig i sitt svar, minns jag: "aldrig. Och nu ljuger jag".

Men en av kändisarna, en parant, äldre dam, kände jag inte igen. Jag tvingades ställa den pinsamma frågan "vem är du?" och möttes av en mördande blick.

"Men, herregud, vet du inte det? Jag är ju Alexandra Chaaaaarles!"

Jag trodde där och då att jag hade lärt mig läxan. Men så satte jag mig framför "På spåret" nyss och undrade vem fan är den där kvinnan som tävlar med Björn Ranelid?

Stackars Alexandra. Du har väl ett sånt ansikte, helt enkelt.

Nattens drömmar: ett axplock

Fight club

Höll på att åka på stryk ikväll. Jag var ute och sprang min vanliga 6 km-runda och kutade förbi en kille som plötsligt började gasta nåt efter mig. Men jag hörde inte vad han sa.

Han: eeyy, sotos wöööuw!
Jag: pratar du med mig, eller?
Han: wöö, helvete wööö bejron!
Jag: va?
Han: huuuj Stockholm mummel wöööö!!

Sen sprang jag vidare. Men jag är säker: han tänkte spöa skiten ur mig. Borde jag ha stannat?

Otack är förälderns lön

En sak man långsamt börjar uppskatta när man själv fått barn är allt slit ens föräldrar fick lägga ner. Saker man tog för givet var resultatet av deras svett.

Julpynt, till exempel. Jag har alltid trott att julstjärnor, adventsljusstakar och julkalendrar bara dyker upp ur tomma intet nån gång i slutet av november. Det visar sig att det var min mamma som fixade fram allt.

I går var det första advent och vi var helt oförberedda. Jag kände mig usel och drog upp till vinden, hämtade fram en julstjärna, en tomtedocka och moster Tinas utvecklingsstörda ljusstake av lera. Sen drog vi ner till Åhléns och panikköpte adventsljusstake med tillhörande ljus och vitmossa i påse. Sen på kvällen tände vi det första ljuset och försökte få Julie att inse stundens helighet.

Men det sket sig; hon blev skitförbannad. Hon tyckte vi var snikna som inte kunde tända alla fyra ljusen på en gång.

Morbid Angel

Lördag=goffdag. Cheesecake på Café Brogården med Johan och hans battingar Elliot och Alex, sen promenad bort till Domkyrkan för att kolla på Erik XIV:s lik.

Där hade de byggt upp en hörna för barnen, visade det sig. Elliot klädde ut sig som en biskop med kräkla och hela köret, och så långt var allt väl.












Men vad fan är det här? I lekhörnan hade kyrkovaktmästaren ställt en träkista i spädbarnsstorlek. Hur är det tänkt att barnen ska leka med den? Ska de leka "levande begravd"-leken?












Sen öppnade jag kistan. De sinnessjuka jävlarna hade lagt en docka i kistan. Den var iskall och saknade puls. Det var en död docka.












Om det visar sig om tjugo år att Västerås fostrat en hel generation massmördare och TV4-tittare har ni svaret här och nu. Platsen är lekhörnan i Västerås Domkyrka.

Dagens politiska inkorrekthet

Noterar att Kina har avrättat två gubbar som var ansvariga för det där fifflet med mjölkersättningar som gjorde att flera barn dog.

Jag är ledsen, Amnesty, men Kina gjorde rätt. Är man så omänskligt girig att man förgiftar spädbarn för ekonomisk vinning är dödsstraff rimligt.

Ni vet vad som hade hänt med brottslingarna i Sverige: prickade av Socialstyrelsen och dömda till 250 spänn i dagsböter. Vi är för flata i det här landet. Dessa män förtjänade att

STEGLAS!!

Samtal med Julie, söndag eftermiddag

Julie: Jag har mitt liv. Här: inne i bröstet!
Jag: Är det där livet sitter?
Julie: Långt ner i bröstet. Det står nånting skrivet där.
Jag: Jaså?
Julie: Det står nånting inne i min mage.
Jag: Vad står det då?
Julie: Det står att man ska akta sig för glassbilen. Den är läskig.

Det slog mig igår...

...när vi satt på Tabazco och åt linguine med seafood och entrecote med potatisbakelse och drack öl och hade trevligt. Min svåger Andreas är ju kusligt lik en kändis!

Knapplås behöves

Ska ut och göra Västerås med min svåger Andreas i kväll. Det finns risk för lätt dyng. Och därmed risk för SMS skrivna i affekt under the influence.

Det här är ett av mina sämsta personlighetsdrag. Oförmågan att hålla mig borta från mobilen när jag har druckit. Oftast blir jag kärleksfull och bedyrar min passion för diverse kompisar (ibland folk jag inte har pratat med på tio år).

Men ibland blir jag hatisk. En gång kände jag mig missförstådd klockan två på morgonen och drog iväg följande SMS till fyra halvbra kompisar: "Du är ingen riktig vän". Sen gick jag och lade mig. Följande morgon hade jag fyra kompisar mindre.

Återstår att se vad kvällen har i sitt mobila sköte.

I-landsproblem #45696

Har inte läst och kommer aldrig att läsa de här Twilight-böckerna som sveper över dagens vilsna fjortisar som en idiotisk orkan. Jag litar på Stephen King när han sa i en intervju att Stephenie Meyer "can´t write worth a damn".

Men. Jag har lagt märke till att snyggovampyren heter Edward, och det här är lite problematiskt eftersom min son heter Edward. Det är ett ganska ovanligt namn i Sverige. Tänk om alla kommer att tro att vi döpte honom efter Twilight-Edward?

Gårdsfest, 2032. Edward kommer dit med sin nya supermodelltjej som också doktorerar i astrofysik. En näsvis granne som luktar gin lutar sig fram:

Så du heter Edwaaaaard? Efter Edward Cullen? Så din mamma och pappa avguuuudade alltså Twilight-böckerna? Var de utvecklingsstörda eller?

Är det för sent att byta namn, Skatteverket?

Dagens Stephen Crane-dikt

Jag älskar Stephen Crane. Visst gör ni det också? Mannen var ett geni. Den här dikten säger mycket av det jag tror om Gud (om han/hon nu skulle finnas):

In heaven,
Some little blades of grass
Stood before God.
"What did you do?"
Then all save one of the little blades
Began eagerly to relate
The merits of their lives.
This one stayed a small way behind,
Ashamed.
Presently, God said,
"And what did you do?"
The little blade answered, "Oh my Lord,
Memory is bitter to me,
For, if I did good deeds,
I know not of them."
Then God, in all His splendor,
Arose from His throne.
"Oh, best little blade of grass!" He said.

- Stephen Crane (1871-1900), "The Black Riders and other Lines", 1895

Hello hello hello how low?

Har drabbats av Nirvana-återfall den senaste veckan. Det händer då och då. Man halkar in på nåt Youtube-klipp med Kurt och sen sittar man plötsligt med iPhonen i handen och laddar ner konserten från Reading -92.

Saker jag ångrar:

*att jag var så full att jag knappt minns något av deras enda Sverigekonsert på Sjöhistoriska museet i juni -92. Vad fan tänkte jag med? Men jag skyller allt på att jag var där med Tomas Nilsson och David Ahlström. De pojkarna spottade inte direkt i glaset.

Saker jag VERKLIGEN ångrar:

*att jag och Linus var så jävla dumma att vi gick när det var typ fem låtar kvar av konserten. Det gjorde att vi bl a missade den här nätta lilla sången. Hur jävla puckade får två sjuttonåringar bli? Jag minns att jag hade lunginflammation och att Linus hade migrän, men ändå. Istället tog vi in på af Chapman, den där båten som gjorts om till vandrarhem. Vi gick och la oss i fel hytt och blev väckta av två aggressiva tyskar.

Det minns jag. Men väldigt lite av Nirvana. Life is unfair.

Dödande ord

Apropå John Foreskin: jag blev kallad detta av en s k näthatare på Denver Posts hemsida 1999. Jag var med i ett diskussionsforum om Columbine-attacken och var naiv nog att använda mitt riktiga namn. En signatur som kallade sig Kissle Kissle inledde ett inlägg med orden "John Foreskin, you fucking moron".

Jag började även bråka med en kvinna som hette/kallade sig för Kathy Keener. Hon gick till grova personangrepp på mig och psykoanalyserade hela min person i ett långt inlägg. "I pity your loved ones", skrev hon.

De orden, och Kissle Kissles förolämpningar, skar djupa hål i min själ. Det har gått tio år och det gör fortfarande ont. Varför var de så elaka mot mig? Är jag så usel? Är det synd om de jag älskar?

Sanningen känns, som det heter i en Jocke Berg-text.

The slimming of John Foreskin, part XXVII

Eftersom det inte händer så mycket i mitt liv (och i den här bloggen) just nu tänkte jag börja banta. Igen. Det blir väl roligt att läsa om, så säg?

Tror jag ligger på 84 pannor nu. Ska pressa ner mig till 77. Helst innan året är slut. Det kommer att gå åt helvete så klart, och då kommer jag att bli grinig och full av self-loathing. Och när jag är grinig och full av self-loathing kan jag bli ganska rolig.

*sigh*

the things we do for attention

Fried

Nyss avslutat treårskalas och känner för att sova till januari. Här var ett liv och ett kiv, som Strindberg hade sagt. Julies hjärnceller är stekta av alla intryck och all uppmärksamhet. Kommer hon att minnas nåt av den här dagen år 2047?

Eller har jag bränt ut mig helt i onödan?

Vaccinerade mig mot bacon i dag

Nu har jag ont i huvudet så in i helvete. Men man ska inte äta Alvedon, det förtar effekten av the fucking gristryne. Så det är bara att stå ut up in this kotlettfucker.

Kollade...

...precis på The last 48 hours of Kurt Cobain på Youtube och greps av en plötslig lust att checka in på rum 226 på The Marco Polo Motel längs med Aurora Avenue i Seattle. Stirra upp i samma tak som Kurt gjorde de sista dagarna innan han stoppade gevärspipan i munnen.

Undrar hur The last 48 hours of Jon Forsling blir? Nåt ålderdomshem, antagligen.

Speakerrösten:

Här är den sista stomipåsen som Jon använde. Den såldes senare för noll spänn på eBay.

Apropå...

...Kents nya så är denna textrad lysande:

Man vet man blivit gammal
när ens ungdom börjat glittra
som Allens Manhattan
dan före dan

Och den får mig att tänka. Tindrar mina egna ungdomsminnen så mycket än? Gängstryket jag fick i Spanien -92, till exempel? Minns jag det med nostalgi? Blinkar det i mitt inre som neonen på Times Square?

Inte riktigt. Inte än. Men en sentimentalt lagd man som jag får passa sig. Annars vaknar man upp en dag med en förljugen julgran down memory lane.

Dubbelt upp

Kent och Slayer släpper nya skivor i dagarna. Bråda tider för en nostalgiker som jag, vars musikaliska klocka stannade 1995.

Ljuvlig känsla att krypa upp i fåtöljen, tända en pipa och komma med faderliga invändningar:

App app, Jeff, det där riffet hade mått bättre om du hade gått ner till E istället för G på slutet!

App app, Jocke, den där sångmelodin var slarvigt redigerad. Med lite extra omsorg hade du insett att du skulle hålla ut på sista tonen och SEDAN inleda wailandet i A-moll!

Framför allt är det underbart att lägga av dra en djup suck, nicka förnöjt och utbrista

Det var bättre förr.

Har fått råd med mer pytt i panna

Fick tusen mer i månaden tack vare fackets årliga förhandlingar. Men är fortfarande kriminellt underbetald.

Ängeln på axeln: Men var glad att du har jobb i dessa kristider, Jon!

Kerry King på axeln: Fuck that! Efter allt jag har givit den där blaskan borde jag ha dubbelt så mycket. Minst!

Daddy of the year...not

Japp, så har man fått ett kvitto på att man är en rutten farsa. Jag lämnar av Julie på dagis och noterar att hennes kompisar ser ut som statister i "Dawn of the dead". Linnea har på sig nån sorts vampyrkostym, Celine ser ut som en prinsessa som varit död i ungefär 500 år och Axl ska vi inte ens prata om.

"Har ni maskerad?" frågar jag.
"Halloweenfest", svarar Betzie. "Det har stått en lapp på anslagstavlan om det".

Så min dotter tvingas vara den enda levande ungen i ett rum fullt av zombies. Det här kommer att leda till att hon blir utstött och mobbad. Jag är jävligt besviken på mg själv just nu.

In deus

Apropå mitt förra inlägg: jag menar allvar. Jag vill hitta Gud. Men jag tror att min uppväxt i psykologfamiljen Forsling har gjort det omöjligt. Jag har lärt mig att allt kan förklaras, att en gudstro är en krycka för svaga människor (i bästa fall) eller ett självbedrägeri för idioter (i värsta fall).

Fan också.

Jag minns en tv-intervju med en Livets Ord-medlem. Han fick frågan "vad säger du om anklagelserna att Livets Ord hjärntvättar sina medlemmar?" och svarade "Det är skitbra. Min hjärna behövde tvättas".

Precis så känner jag. In med hjärncellerna i den gudomliga biltvätten. Ge mig diamantprogrammet med extra vaxpolering, tack.

Månen är otrolig i kväll

Så majestätisk att poeterna famlar efter ord. Och här ligger jag och är agnostiker.

Kom nu, Gud. Övertyga mig om din existens. Månen är en bra början, men jag behöver mer.

Tre nyanser av brunt

När Edward skitit ur sig och somnat köper jag David Frosts intervjuer av Nixon på teven och njuter. Jag har aldrig sett en människa slingra sig så mycket i hela mitt liv, och då har jag ändå frågat Christer Sjögren vad han anser om Agneta Sjödins sångröst.

Sen knäpper jag på Lotta Bromé som har Martin Stenmarck som gäst och tvingas tänka om. Den gode Martin är fenomenal på att svara intetsägande på precis allt. Det kommer bara floskler och varmluft ur munnen på honom. Och plötsligt känns både Nixon och Sjögren som lättpratade, genuina.

Vad var det Einstein sa? Allt är relativt.

Två ljus brinner i kvällningen

Allhelgona. Finns spöken? Svävar andar omkring i rummet?

Jag tycker det känns kymigt att tänka sig att någon iakttar mig 24/7. Jag vill inte att farfar ska se mig när jag bajsar. Farmor kanske, men inte farfar. Jag vill inte att mormor ska se mig när jag petar näsan och stoppar ner snorkråkan i godishyllan på ICA. Eller att morfar ska förfasas när jag kissar i smöret hemma hos Andreas och Tina.

Jag älskar er, kära förfäder. Men gör mig en tjänst och ta en runda runt kvarteret när jag ber er, ok?

Twilight zone i svampskogen

Min pappa skickade de här bilderna till mig idag. Han ville ha hjälp med att komma på vilket år de är tagna. Att döma av hans jämförelsevis tjocka hårsvall och min längd skulle jag tippa 1985. Eller 1986?

Men egentligen är de mycket äldre än så. De tillhör ett annat liv. Personerna på den här bilden är döda allihop; även jag. Vi kommer aldrig att plocka svamp med Lundmarks igen. Inte som vi gjorde då. Det blir aldrig 80-tal igen. Sven kommer aldrig att ha hår på huvudet igen; jag kommer aldrig att INTE ha hår på grejen igen.

Den tiden är förbi.

Det är grått

Sitter på OK i Heby och väntar på att farfar ska komma och lämna över Julie. Säga vad man vill om Heby, men det är inte Nordens Venedig. Särskilt inte en sån här hopplös oktoberdag när självmordet viker runt hörnet som en kåt kulturjournalist på väg till ett gratismingel på Dagens Media (för att parafrasera Lundell).

Jag jobbar i en fittig bransch. Punkt.

Multi-tasking

Den här bilden illustrerar på ett bra sätt hur vi småföräldrar måste kunna göra minst fyra saker på samma gång. Här

* matar jag Edward
* beundrar jag Julies klase av vindruvor som hon just har plockat från vår uteplats
* återskapar jag Gustav Vasas klassiska frisyr från rikstinget 1523
* spräcker jag ett par nya byxor med mina överviktiga knän

Amazing, isn´t it?

Alla bajsar vi som John Lennon sa

Pratade med nutidens svar på Strindberg i kväll. Han berättade att han hade cyklat till affären och införskaffat två påsar chips och en läsk.

Det gjorde mig glad att höra. Även sanna genier drabbas alltså av sug i chipstarmen då och då.

Dit ska vi alltså inte

Det funkar inte att låta Edward sova i klädkammaren längre. Vi måste sälja vår lägenhet, köpa nytt och större.

Jag hade en mäklare på besök i dag. Hon tipsade om en femma på 130 kvm för 1.1 miljoner. Jag bara gapade.

"Det ligger i och för sig i Pettersberg", sa hon och såg skamsen ut. Och? tänkte jag. Som inflyttad västeråsare har jag inte så bra koll på stadsdelarna.

När Lotta kom hem berättade jag om drömlägenheten för henne. Och nämnde att den låg i Pettersberg. Lotta slet sitt hår och vrålade rätt upp i ansiktet på mig att hon hellre skulle flytta till Rio De Janeiros kåkslum än sätta sin fot i Petters-fucking-berg. Så vi letar fortfarande lägenhet. Och jag har lärt mig en väldigt grundläggande sak om Västerås.

Felching

I wish I could eat your cancer when you turn black.
- Kurt Cobain, "Heart-Shaped Box"

Jag kan inte sluta tänka på dig. Du är underbar.
- Scotts, "Underbar"

Det här är två sätt att säga samma sak, eller hur? Fast skillnaden mellan Nirvana och Scotts i det här fallet är skillnaden mellan "ett hysteriskt runkande och ett ärligt knull", som Strindberg sa när han jämförde Henrik Ibsens pjäser med sina egna. Dansbanden har lagt beslag på det enkla, det oförställda, det naiva. Dansband är skit 99 ggr av 100, jag påstår inte annat, men ibland är barnsligt enkla texter överlägsna abstrakt rockpoesi från kreddiga deathrockers.

Att en medlem i Scotts gillar att sörpla i sig sin egen sperma från en kvinnas anus lämnar vi åt sidan för stunden.

Observationer efter en kväll på Råsunda

* Spelarna ser mindre ut än de gör på tv.
* Zlatan just didn´t give a fuck.
* Jag hejade på Albanien i andra halvlek.
* I don´t know what you´ve been told...
* Albaniens supportrar är fulla av kärlek.
* ...escimo pussy is mighty cold.
* Svenska supportrar är fulla av ljummen varmkorv och tristess.
* Min kusin Henrik svor 429 ggr. I första halvlek.
* Albanien kan vara världens bästa land.
* Jag var rädd att ett fyllo skulle börja slåss med Henrik till slut.
* Jag har bara en testikel kvar. Ni kan börja kalla mig Einstein.

Dr. Alban

Jag vet inte jag, Jon. Var det så smart av dig att köpa biljetter till Sverige-Albanien i kväll? Vill du verkligen befinna dig på Råsunda en oktoberkväll? Och se en match som börjar 20.45? Älskar du inte dina testiklar mer än så?

Well. Det verkade vara en bra idé i somras.

17 geezers

Alfons leker att gröten är land.
Mjölken är hav.
Och lingonen båtar.

Jag lånar Raska på, Alfons Åberg på bibblan. Den är genial. Jag fick den läst för mig som liten, men jag minns den inte, inte som man brukar minnas saker i alla fall; jag bara förnimmer känslor från min egen barndom när jag börjar läsa den för Julie.

Boken handlar om att Alfons pappa blir tokig på Alfons eftersom han sölar nåt så fruktansvärt när han ska till dagis.

Jag vänder blad och minns plötsligt - ett riktigt minne, den här gången - hur mycket jag skrattade åt Alfons pappa när han satte ner foten (tolv minuter innan dagisstart och Alfons har fortfarande inte kommit ut från sitt rum) och vrålade

Kom nu för sjutton gubbar!

till Alfons. Sjutton gubbar! Vilket uttryck! Jag minns att jag tyckte att det var det fyndigaste uttryck någon människa någonsin hade yttrat.

Jag närmar mig den odödliga repliken och börjar känna mig nervös. Det känns plötsligt väldigt viktigt att Julie ska tycka att sjutton gubbar är lika kul nu som jag tyckte att det var för trettiotvå år sen.

...pappa är hel-ilsken och härmas: "Ska bara, ska bara. Jag blir galen på ungar som ska bara. Kom nu för sjutton gubbar!"

Julie ger ifrån sig ett gapskratt som bara hon kan; jag kan andas ut. Vi förstår varandra över generationsgränserna: sjutton gubbar har inte förlorat sin magi. Efter ett tag skrattar jag lika högt som hon.

Det måste vara generna.

Samtal med Julie, fredag morgon

Pappa: Vill du ha en satsumas?
Julie: Nej, jag är död.
Pappa: Vill du ha ett äpple då?
Julie: Nej, jag är död. Jag kan inte leva mer.
Pappa: Varför då?
Julie: Jag har gått för mycket. Nu ska jag bara ligga här på golvet och döda.

Hertha Müller

Jag provoceras av Svenska Akademiens fega uselhet. Vem i helvete bryr sig om hur tysk-rumänska flyktingar hade det på 40-talet? Men det är precis det Hertha Müller skriver om. Och det är precis ett sånt jag-somnar-bara-jag-tänker-på-det-författarskap som firma Engdahl&Englund premierar. Jag skäms. Nobelpriset i litteratur har blivit VM i navelludd.

Säg efter mig, Peter och Horace: C-o-r-m-a-c M-c-C-a-r-t-h-y.

Det är något...

...med amerikaner som jag finner oändligt fascinerande. Jag tror det har med deras självförtroende att göra. De går inte med böjda ryggar. De grabbar livet by the balls, utan tveksamheter eller onödiga rädslor, precis som barn gör.

Vi svenskar är fucked så fort vi föds. Men det går ju alltid att utvandra. Lyssna bara på Lottas lysande intervju med Hollywood-frun Maria Montazami från i morse (tio minuter in i klippet). En gång i tiden var hon västeråsare. Nu bor hon i L.A.

Säga vad man vill, men hon går åtminstone inte med böjd rygg längre.

Töntarna

Får en glädjechock när jag slår upp tidningen och ser att Kent har släppt en ny låt, bara sådär helt apropå. Skyndar mig att ladda ner den med en vällingvisp i ena handen och Edward i den andra (man blir bra på att multi-taska när man är småbarnsförälder). Trycker in ett par öronsnäckor och håller tummarna för att Jocke Berg ska ha överträffat sig själv. Jag vill höra musik som slår ner all vegetation runt mitt hjärta med stora sablar och bygger sig ett bo därinne. Ni kan tycka att jag gapar efter mycket, men jag vill ha meningen med livet på ett silverfat.

Jag får nåt futuristiskt skit med abstrakt text. Tack för det, Joakim.

Best pal

Jag hade helt missat den här videon, som tydligen varit the shit på Youtube sedan länge.

Jag blev rörd när jag såg den, så klart. Att inte bli det är att vara en människa utan känslor, en tvättäkta psykopat, en Jeffrey Dahmer eller en Bengt "Fisken" Ohlsson.

Men det som gör mig mest rörd är inte lejonets glädjeskutt, utan den blonda killens vänliga ögon. Har ni sett en trevligare kille någon gång? Han är en sensation. Han ser ut som Jesus hade sett ut om Jesus hade funnits på riktigt.

Jag vill att den där killen ska vara min bästa vän. Jag skulle behöva honom den här mörka, ensamma kvällen, när Julie är i Stalbo, Lotta är på fest och Edward sover där uppe. Vi kunde äta chips och kolla på Barcelona-matchen ihop, jag och den blonda killen. Sen kunde vi kramas, dricka varm choklad, ha lite kuddkrig och viska våra innerligaste hemligheter i varandras öron.

Orimligt

Nås av nyheten att en f d kollega har dött. Låter som självmord, men jag vet inte. Kände honom marginellt, tyckte han verkade rätt olycklig. Känner skuld. Ingen jätteskuld, men ändå. Hade han levt om vi på jobbet hade ansträngt oss lite mer för att vara vänliga mot honom?

Döden är verkligen helt orimlig. Plötsligt är man ingenting. Plötsligt har man åkt till ingenstans.

Och kan aldrig aldrig aldrig komma tillbaka.

Tisdag

Har varit hemma i 24 timmar, vår lilla N.Y-tripp känns redan som ett avlägset minne. Eller som att den inte hände alls. Jag vet att man ska vara blasé när det gäller sånt här, men jag är fortfarande barnsligt fascinerad av att man kan sitta på Yankee Stadium i Bronx ena dagen och hämta sin dotter på Korsängens förskola i Västerås den andra.

Noterar f ö att min kollega Lasse såg samma matchserie som jag (Yankees-Red Sox) i helgen. Men han såg match tre i söndags, vi var där i lördags.

Har lagt upp bilder på Facebook för dem som är nyfikna på hur Stora Äpplet ser ut nu för tiden, och hur fet Jon Forsling ser ut nu för tiden. Orkar inte riktigt skriva någon resedagbok känner jag. Nöjer mig med att konstatera att solnedgången en höstdag i New York får en agnostiker som jag att vilja börja tro på Gud.

Söndag morgon på 54 Watts St

Sista dagen i New York. Gud sörjer vår avfärd och gråter floder över Manhattan. Dan duschar, jag packar. Om 21 timmar ska jag hämta gumman på dagis. Hjärnan kan inte riktigt greppa detta. Jag längtar: New York är ett mirakel men det har inte en chans mot Julie Forslings blåa ögon.

Vad vi har gjort? Jag skulle behöva skriva en telefonkatalog. Känns som att vi har varit igång 24/7, det känns också som att vi stoppat ner en tesked i en ocean. Återkommer med lite resedagbok for your amusement på andra sidan Atlanten, om jag överlever flygresan.

Vi åker med flight 68 den här gången.

Kort lägesrapport från over there

Tretton polisbilar kör med påslagna blåljus i 110 nerför Broadway. Vi har varit här i stan i tjugo minuter och försöker se blasé ut, som om tretton polisbilar hör till vanligheten när det är kurr på Götgatan. New York är...snudd på omöjligt att beskriva. Det är precis den chock för nervsystemet jag behövde.

Nya intryck bombarderar alla mina sinnen (nåja, kanske inte känseln) och jag tror att jag älskar det. Ja, jag tror tamejfan jag älskar den här stan. Redan.

Nostradamus

I morgon tänkte jag ge mitt nervsystem en spark i arslet och byta ut småbarnspassningen mot några dagar i New York.

Jag flyger med Continental Airlines Flight 69, bara så ni vet. Lätt att komma ihåg, när ni bänkar er framför National Geographics Air Disasters: The last minutes of flight 69 om några år.

Speakerrösten:

The plane, a Boeing 737, took off from Arlanda Airport in Stockholm without difficulties. But three hours into the flight, a tiny screw connecting the automated cargo stabilizer to the maccapere grunka in the left wing fuel tank came loose. The plane slowly lost altitude before crashing headfirst into the chilly Atlantic. There were NO survivors, moahahahah!!

Move over, Munch

Låt mig presentera "Farf": ett konstverk av Julie Forsling, skapat tidigare i kväll.

Jag kan höra er flämta "flickan är ett geni, ett GENI!! Hon är ju inte ens tre år fyllda!!"

Ni har så klart helt rätt. Min dotter är ett geni.

True love

Det är med stolthet i bröstet som jag kan tillkännage att min son har fått sin första flickvän. Hon heter Dolly och är gjord av plast. Hon har skallig så när som på en punktofs längst upp på huvudet, hon har långa, långa ögonfransar och hon är tydligen en lysande french kisser (enligt Edward).
















Naaaawwwww.....

Shopaholic för en dag

Historisk dag i dag. Shoppade kläder och skor för tre tusen spänn. Det kanske inte låter så mycket, men let me tell you: det händer inte ofta.

Det hände sist för...

Nej, det har nog aldrig hänt förut.

1 + 1 + 1 = ????

Jag fortsätter att drömma om kändisar, förresten. Tro inget annat. Oftast är det flera kändisar i samma dröm, kändisar som omöjligen skulle kunna träffas i verkliga livet. JFK och Idol-Agnes, till exempel.

Men nattens axplock var antagligen konstigare än medelsnittet. Jag drömde att fotbollsstjärnan Fernando Torres var med i Electric Boys video till Groovus Maximus (från 1992), och att Tony Soprano var missnöjd med hans insats i videon. "Du blockerade högtalarna!" skrek Tony. "Jag hörde inte hela låten, för helvete!"

Detta är inte rimligt. Jag måste söka hjälp snart.

Jon Anka

"Svenska Hollywoodfruar". Vad säger man? Är det komiskt? Tragiskt?

Är det nåt att sträva efter?

Jag och Lotta käkar surströmming och kollar på första avsnittet på TV3 Play sen. Hon tindrar med ögonen. Jag kan inte skaka av mig en obehaglig känsla att hon innerst inne vill byta med Anna Anka. Att hon skulle vilja teleportera sig till Hollywood right this minute och byta bort vår svenska medelklassexistens mot lyxliv med en rik hubby och filippinsk hemhjälp.

Jag frågar. Hon svarar undvikande. Jag tittar ut på vårt parkeringshus och kan förstå henne.

Dålig start på dagen

Uppe i ottan och lyssnar på de sista fem minuterna av Raiders-Chargers som spelas sent måndag kväll på västkusten. Matar Edward med babysmörgås när JaMarcus hittar Louis Murphy för en 57-yards touchdown med två minuter kvar. Raiders leder med 20-17! Rusar upp i glädjeyra och byter blöja på Julie. Tänker "det här släpper Raiders aldrig"!

Men de förlorar ändå. Så klart. I sista sekunden. Med ett försvar som en goddamn schweizerost kan det inte gå på något annat sätt. Mina Raiders har förlorat nästan jämt de senaste tolv åren, ända sedan jag och Calle halkade in på en match i Oakland av misstag och jag blev footballfrälst för livet.

Fan också. Kunde vi inte halkat in på en Patriots-match istället?

Råd till nyblivna föräldrar

Det är av yttersta vikt att Ert barn får en näringsrik och allsidig kost.

Läs det här och gå ner 5 kg på 2 minuter

Sann historia:

När jag var liten kände jag en kille som vi kan kalla Johan (men som egentligen hette Fredrik Jansson, 740214-0159), och som på allvar gjorde detta:

Johan älskade att äta snorkråkor, men var besviken på att de tog slut så fort. Sen en dag fick han en idé. Under ett halvår sparade han och bakade ihop alla sina snorkråkor, så att de bildade en boll.

Till slut var bollen stor som en nektarin. En dag kom Johan till plugget och log, stolt som en tupp.

"Äntligen! I morse när jag vaknade tog jag en rejäl tugga. Fatta vad gott det var"!

Vetnivadsomprovocerarmignåtfruktansvärt?

Jo, Robbie Williams. Jag hatar den mannen av varje fiber i min kropp. Jag hörde hans nya singel på radion nyss och det var som att köra ner örat i en låda med mellanbregott.

Robbie Williams musik är så platt, meningslös, strömlinjeformad, obegåvad och cynisk att den hånar mänskligheten. Den hånar Gud. Robbie sätter sig på Gud och bajsar på Hans ansikte. Sen ställer han sig upp, runkar bulle och tvingar Gud att äta upp bullen.

Det riktigt förjävliga med Robbie är att han hyllas av (de flesta) musikrecensenter också. Dessa recensenter kissar på Jesus och jungfru Maria.

Lyssna på mig nu, barn: Robbie Williams är ond. Bränn hans skivor, redan i dag.

En gång i tiden...

...umgicks jag och Dan genom att dricka gin och grape tonic på hans pappas balkong i Uppsala med Strebers "Kallt stål, varmt blod" i bakgrunden.

These days är det lite annorlunda. Dan är vd på ett dataföretag och bor vid Skanstull med fru och dotter. Och mitt livsöde känner ni ju till, kära bloggläsare. So-so karriär men toksnygg tjej och två bedårande barn i Västerås.

Vi ses inte så ofta om jag skulle vilja, jag och Dan. Men när vi gör det är det som att tiden har stått stilla. I dag pep jag och Edward över till Stockholm och hängde med honom och hans dotter Linn. Tanken var att vi skulle planera inför vår New York-resa om två veckor, men så blev det inte. Vi fick inte ett skit gjort; Edward kröp runt på golvet och försökte riva hela lägenheten och Linn blev förbannad för att vi pratade när hon skulle titta på Bolibompa.

Långt från gin, grape tonic och punkrock, med andra ord. Men fortfarande samma Dan. Gott så.

Min vägg, pt 2

Trogna läsare av bloggen vet att jag har en alldeles egen vägg hemma, som jag pyntar med diverse grejs. I´m happy to report att JFK-brevet, Kerry King-hälsningen till Julie, Rocky-teckningen och Paulie Walnuts-bilden har fått två nya kompisar.

Här finns nu även:






















En bild på mig och Darwin Coon, tagen 2004 på Fisherman´s Wharf i San Francisco. Vem är Darwin Coon, undrar ni? Obildade hedningar, utbrister jag! Darwin Coon är ju den f d bankrånaren som satt på Alcatraz mellan 1959 och 1963, och bland annat hjälpte Frank Morris och bröderna Anglin att fly därifrån 1962 (händelsen som skildras i den gamla Clint Eastwood-rullen Flykten från Alcatraz från 1979). Ahhhh, säger ni nu, just ja, den Darwin Coon!





















Här finns också ett innerkonvolut från Guns N´Roses debutalbum Appetite for destruction, som är förknippat med cirka 1 396 ungdomsminnen för mig. För några år sen var originaltrummisen Steven Adler i Västerås med sitt nya band och spelade i stort sett hela skivan inför 45 tisdagströtta svennar.

Efteråt gick jag back-stage och kramade om Steven och bad om ursäkt för att Västerås är en så fittig stad. Han sa (på ett Ozzy Osbourne-sönderknarkat, släpigt sätt) att det var lugnt: "it´s more intimate this way". Ett av mitt livs största stunder. När min kompis Terje intervjuade honom i lokalradion tidigare på dagen bad han Steven att signera plattan åt mig. Det står "JON ROCK-ON Steven Adler". Varför är det ett bindestreck mellan "ROCK" och "ON", frågar ni? Det ska det väl inte vara?

För att gamle Steven har dansat för mycket med Mr. Brownstone, antar jag.

Nu känns det bättre

Tack, usla svenska landslagsspelare! Nu är jag glad igen. Det finns en stor njutning i att sitta med sin svärfar och sina två svågrar och käka korv med bröd, äta chips och dricka rom och

SPY

sitt hat över fotbollsmiljonärer som nästan får stryk av ett gäng glada amatörer. Tack!

Lågt batteri

Ingen bra dag i dag. Det ligger ett lågtryck över mina sinnen. Ljuvlig indiansommar, lätt bris i björkarna, jag och Julie går till lekparken. Men jag njuter inte som jag borde. Det är nåt som är fel. Psykolog kanske? Men jag har inte råd.

Tommy har fattat allt

Noterar att Tommy Nilsson dubbar i stort sett varje barnprogram på teve. Först myste jag lite mästrande åt det; stackars Tommy, liksom. När sångkarriären går åt helvete är Bolibompa de enda som fortfarande ringer.

Sen tänkte jag om. Att göra kultur för barn borde ju vara det finaste och mest prestigefyllda som finns. Vuxna människors hjärtan är en saltöken, att försöka nå fram till dem är som att kasta pil med bindel för ögonen. Vi är alla trötta fjärdehandsgenerationer av de vi en gång var. Bleka, bleka skuggor.

Men barn förstår. I deras hjärtan frodas fortfarande en sällsam djungel. Strindberg borde ha fokuserat sina krafter på Bu och Bä istället.

Samtal med Julie, söndag kväll

"Pappa, du ska rita en bajskorv!"
"Ska jag rita en bajskorv?"
"Ja, en bajskorv som är ute och går med sin mamma och pappa".
"Okeeeej..."
"Rita en mormor också. Och en liten bebis".
"En bebisbajskorv?"
"Ja. Gör det nu, pappa".





















"Bajskorven är ledsen. Rita det!"
"Är bajskorven ledsen?"
"Ja, den gråter. Då kommer mamma och pappa. De gråter också. Rita det!"
"Visst".
"Nu bajsar bajskorven. Och fiser!"





















"Bajskorven har ont".
"Var då?"
"I foten. Han måste gå till doktorn. Rita det!"





















"Nu är bajskorven sjuk. Han måste åka dodi-dodi".
"Ambulans?"
"Ja. Till sjukhuset. Rita det!"
"Okej. Ska vi titta lite på Bolibompa sen?"
"Ja, det ska vi!"

En ny dag

Jag har bestämt mig för att sluta dricka starksprit. Jag förvandlas nämligen till en varulv då. En charmig, self deprecating varulv möjligen, men lik förbannat ett hårigt monster.

Med öl blir jag bara en snigel, långsam och lakonisk. Trött. Men ofarlig.

Det är slut på den gamla Jon. Möjligen gör jag ett undantag för Rockbjörnen i januari, men that's it.

I övrigt: vi har snälla grannar här på Tegnérgatan. Kräftskiva ikväll och jag var berusad. På livet! Och lite öl.

Så här såg Kalle Anka ut 1929!

Innan världen gick åt helvete var Disneys figurer anatomiskt korrekta:

Min blygsamma åsikt...

...när det gäller bråket mellan IB-avslöjarna Jan Guillou och Peter Bratt är att allt är Disneys fel. De skulle aldrig ha censurerat Kalle Ankas stjärthål. Då hade den här situationen aldrig uppstått.
















SE MIG!! ÄLSKA MIG!!

Lika som...

Jag visade en bild på Obama för Julie nyss. Hon trodde det var Yankho i Bolibompa. Är detta okej? Har hon rätt i att de är lika? Vad tycker ni?





















Yankho i Bolibompa?





















Barack Obama?

Just ja, ni kan ju inte kommentera längre! MOHAHAHAHAHAHA!

Hur fan...

...lyckades jag gå från den här kroppen...












...till den här?

Det var Disneys fel

70 år sen Andra världskriget började. Julie tittar på en gammal Musse Pigg-rulle från 1928, fyra pingviner dansar skiten ur sig på en strand. Plötsligt utbrister Lotta: "Man ser deras arselhål"!

Och det gör man. Fyra välrakade anus dansar fram på dataskärmen. Och då slår det mig: varför började Disney plötsligt censurera människans vackraste kroppsdel? Förstod de inte att de gjorde världen till ett anatomiskt inkorrekt, känslokallt ställe? Ett ställe där främlingsfientlighet fick fritt spelrum?

De fiktiva stjärthålen försvann. Några år senare tog nazisterna deras ställe. Lär av historien, barn.

Grott

Aktiv helg, känner mig som en överviktig disktrasa. Men kul: Johnnys 40-årsfest i fredags, Monika och Richards förlovningsfest i Haninge i lördags och Edwards namngivningsceremoni i går.

Så fort tillfälle har givits har jag grottat ner mig i sorgen efter Ted. Och söte Jesus, det har sannerligen bjudits på tillfällen att fälla tårar.

Lyssna här på Ted Jr:s tal under begravningen.

Titta här på hyllningen från Boston Red Sox.

Och ta in den här teckningen. Den gamle, överviktige Ted blir upplockad i en segelbåt av sina unga, döda bröder Joe, Jack och Bobby. Känner ni? Precis bakom ögonloben? Hur tårarna knackar på?

För ett år sen idag...

...föddes min vackra son Sven Edward Torbjörn Forsling. I morse sjöng vi för honom och bjöd honom på varm choklad (som han spottade ut). Julie har varit extra snäll i dag och bara spöat på sin lillebror tre gånger.

Tiden är ju alltid väldigt svårgripbar. Vissa barndomsminnen känns som om de hände för någon månad sen, saker som hände förra veckan kan kännas väldigt avlägsna. Men tiden är helt barock när det gäller ens barn. Det känns som att Edward föddes 1997, det känns också som att han anlände någon gång i våras. Maj, kanske?

Huvudsaken är att han är här. Grattis på födelsedagen, min älskade gubbe.

Ted Kennedy 1932-2009

(Ted och jag med dåvarande justitieminister Janet Reno 1996 i en lite lätt photo-shoppad bild signerad min kompis Dan)

Hur förklarar man att man idoliserat en alkoholiserad kvinnokarl på andra sidan jordklotet de senaste 17 åren? Hur går något sådant till?

Jag vet inte. Jag vet bara att jag har beundrat Edward Moore Kennedy sen jag var tonåring. Budet om hans död idag gav mig en pinsam men påtaglig klump i halsen.

Jag vet allt om Ted. Jag vet att han kastades i havet utanför Martha´s Vineyard 1944 för att hans äldre bror Joe Jr anklagade honom för att de förlorade i en båttävling.

Jag vet att hans bror Jack var best man när han gifte sig med sin första fru Joan Bennett 1958.

Jag vet att han hoppade backhoppning i valkampanjen 1960 för att locka röster till samme Jack.

Jag vet att han söp ner sig på ett plan till Alaska 1969, och att han skrek "de kommer att skjuta mig åt helvete, precis som de gjorde med Jack och Bobby"!

Jag har gått runt med den här kunskapen i mitt inre under alla dessa år, utan någon mening eller mål. Plockat fram den ibland, när jag har haft tråkigt. Smakat på den lite. Låtit mig fascineras än en gång av den moderna grekiska tragedi som var Teds liv. Stoppat tillbaka informationen igen.

Förra sommaren skrev jag ett brev till Ted, och bad honom att krya på sig. Han hade precis fått veta att han led av en obotlig cancer i hjärnan. Om jag minns rätt berättade jag också att vi tänkte döpa vårt andra barn till Edward om det blev en son, i hans ära. Efter några dagar fick jag ett standardiserat svar från Ted och hans andra fru, Vicki:

Dear Jon:

Thank you so much for your prayers and good wishes. They mean so much to both of us as we face this new and unexpected health challenge.


We are deeply grateful for your thoughtfulness.


Sincerely


Ted and Vicki Kennedy

Det var den enda kontakten vi hade i detta liv, Ted och jag. Men vem vet vad som händer i nästa? Då kanske kärlekssagan mellan Edward Moore Kennedy och Sven Jon Jürgen Forsling fortsätter. Tills dess: God natt, Ted. Tack för de här åren.

Fan också

Nu står det hundra israeler och demonstrerar utanför mitt fönster. Premiärminister Netanyahu har retat upp sig på ett ordval i en notis jag skrev om Woody Allen 2005. Jag försöker göra avbön men de hänvisar till Förintelsen.

Fjoderton riksdaler

Fjortonårskalas för Lottas systerson Totte igår och jag kom att minnas min morfar. Han hade 17 barnbarn, jag var nummer 16 i ordningen. Jag skulle inte säga att han var snål, men när jag fyllde fjorton gav han mig fjorton spänn. På kredit. Jag fick en lapp där det stod att jag skulle gå till mina föräldrar och be att få fjorton kronor. "Hälsa från mig", skrev morfar.

Jag tar en tugga tårta, harklar mig och bestämmer mig för att berätta anekdoten. Tyvärr har jag inte tagit i beräkning min svåger Andreas, som är 24 och barnslig för sin ålder.

Jag: "Vet ni vad min morfar gav mig när jag fyllde fjorton?"
Andreas: "En könssjukdom?"

Running on fumes

Jag vet ju att det är mycket med barn och så.
Men.
Bloggen är viktigast, Jon.

- Vår tids Strindberg, augusti 2009

Jo, bloggen är ju det viktigaste jag har här i livet. Problemet är bara att jag inte längre har något att säga. Eller så har jag så mycket att säga att det blir mjölkstockning av alltihop: inget kommer ut.

Jag trycker. Och trycker. Mitt juver är enormt: det bultar och pulserar av alla vidunderliga varelser som simmar runt därinne.

Men inget kommer ut.

I stand corrected

Det kanske inte var en så stor tragedi trots allt, det här med att höstterminen på dagis började i dag. Julies första ord när jag hämtade henne nyss: "jag vill stanna och leka lite till".

Att växa upp

Efter två månader lämnar jag ifrån mig min flicka till dagis igen. Förskolan öppnar upp sina käftar och det är dags att åter stifta bekantskap med de fula white trash-ungarna som skriker och slåss och drar fram på sina trehjulingar i hundrafyrtio utan att se sig för. Hon biter ihop, hon är tapper. Hon säger "då kommer du och hämtar mig sen"? Jag svarar att jag ska göra det. "I morgon är det inget dagis", säger hon förhoppningsfullt. Jo, säger jag, det är det.

Och hela jävla hösten ska du bita ihop, min stackars vackra dotter.

När jag viker av runt hörnet går hon för sig själv med en skottkärra i kanten av lekparken. Hon ser väldigt ensam ut. Jag vill förklara allt för henne:

Den här världen inte är skapt för de blyga och känsliga små liven, förstår du.

Den är skapt för idioterna som skriker högst.

Sköna höst, välkommen!

Sommaren har en fot i graven nu, och det är inte en dag för tidigt. Vindarna börjar bli karga, mina nipples styvnar och jag inbillar mig att jag känner en lätt doft av snö. Jag älskar den här tiden på året. Bring on the darkness!

Om de bara visste

Det här är Jaka från Slovenien. För länge sen, när han var 16 och jag var 19, tillbringade vi en månad ihop i Salamanca, Spanien. Jaka var dödsmetallare och såg upp till mig som något av en storebror. Vi drack väldiga mängder alkohol under den här månaden, Jaka och jag. Vi spelade gitarr på Plaza Mayor och blev bortkörda av polisen. Vi trillade ner i en swimmingpool på ett diskotek och höll på att drunkna. Sista natten smetade vi in vårt hyrda rum med smör och vodka. Vi var fruktansvärt barnsliga.

Jaka var duktig på att rita, minns jag. Han kunde sitta i timmar och rita små gulliga illustrationer till en demo han planerade att spela in med sitt dödsmetallband. Oftast bestod teckningarna av en väldig massa män, kvinnor och barn som blev våldtagna av sadistiska vakter i något slags fångläger.

Jag googlar på Jaka och märker att han har blivit kändis i sitt hemland. Teaterregissör, verkar det som. Det skrivs tidningsartiklar om honom, jag hittar bilder från galapremiärer där han ler lyckligt mot kamerorna. Han intervjuas i radio och lägger pannan i blyga veck åt intervjuarens frågor.

Jag skulle vilja smyga in i den där radiostudion och lägga en viss teckning framför honom. Se hans förfärade min. Utbrista: "Försök inte låtsas vara finkulturell, Jaka! Jag vet vem du verkligen är!!"

Look at me, ma! I´m a fucking moron!

Tredje statsmakten är ett uttryck som beskriver massmedia i Sverige, granskarnas roll i ett samhälle. Första och andra är den lagstiftande och verkställande makten, alltså riksdag och regering.

Onsdag i Västerås

Lunch på Spicy hot med Hanna E och Hanna O.

Läsestund med blaskan sen, när Edward sover tuppis. Blodet kokar när jag läser om den senaste förlovningen inom kungafamiljen. För helvete, Sverige! Vi är bättre än så här! Vi behöver inte leka master and servant längre! Det är 2009!

Läser Karros tv-krönika och mår lite bättre. Sveper en Red Bull, tar 11:an hem. Edward vaknar.

Skriver ett blogginlägg åt fansen. Steve tittar förbi. Vi spelar in några låtar på MacBooken. Sen dricker vi kaffe på altanen.

I dag är jag glad...

...att jag inte är hovreporter på Aftonbladet.

Förvisso är jag väldigt glad att jag inte är hovreporter någonstans, det verkar vara ett vämjeligt jobb. Men blir man värvad från en skvallerblaska för att deliver the goods och sen får mer stryk än Benjamin Netanyahu på ett Hamas-möte då...då är det nog inte så kul att gå till jobbet en dag som denna.

Beef på Donken

Höll på att hamna i slagsmål utanför McDonald´s nyss. Jag och bebbarna hade precis avslutat en fiiiine måltid på denna högklassiga restaurang tillsammans med Johan, Elliot och Alex och var på väg därifrån när nån jeppe påstod att jag hade gjort en repa i hans bildörr. Jag kontrade med att han hade ställt sig alldeles för nära mig så det var omöjligt att slänga in bebbarna i bilen utan att komma åt hans fucking dörr. Han påpekade att det var jag som hade ställt mig precis på gränsen av parkeringsfickan.

Då steglade jag honom.

Detox

Jag är den förste att försvara kvällstidningar mot den slentrianmässiga det-är-bara-ljug-kritiken som brukar riktas mot dem. Men när man inte har jobbat på några veckor är det som att man kan ta ett steg tillbaka och se på vår journalistik med neutrala ögon. Som att bli avvänjd, ungefär.

Och då ser man våra mindre smickrande sidor. Som de fruktansvärda överdrifter vi tar till ibland. Den vanligen föträfflige Erik Niva gör sig skyldig till en sådan i dagens Sportbladet. Lyssna på det här:

"Det finns ingenting man kan göra som kan ändra på det, inget man kan skriva som över huvud taget får sorgen att kännas mindre svart och kompakt.

Men det jag vet är att det man aldrig någonsin får göra är att ge upp när det ser svårt ut. Man måste fortsätta framåt, fortsätta kämpa – hur jobbigt det än är".

Har Nivas far dött? Hans barn? Har hans fru dumpat honom?

Nej, en obskyr fotbollsspelare i ett spanskt lag har dött. Jag törs lova att det inte var en nära vän till Erik Niva. De har antagligen inte ens träffats, utan möjligen i något opersonligt intervjusammanhang.

Det här kan jag ruttna på. Om man tar till såna här överord hela tiden, vad finns då kvar när de orden verkligen behövs?

Precis så här mår jag just nu

Swehtits lai top taws wahrds Svētīts lai top tavs vārds Sveetiits lai top tavs vaards
Enaka mums touwe walſtibe. Lai nahk tawa walſtiba Lai nāk tava valstība Lai naak tava valstiiba
Tows praetcz noteſe Taws prahts kai noteek Tavs prāts lai notiek Tavs praats lai notiek
ka exkan Debbes tha arridtczan wuerſſon ſemmes kà debbeſîs tà arirdſan zemes wirsû kā debesīs, tā arī virs zemes kaa debesiis taa arii virs zemes!

Butter

Lotta cyklar iväg i ottan med ett lyckligt leende på läpparna. Hon är fri. Efter ett år i bebbefängelset återvänder hon till SR P4 och friheten där.

Nu är det min tur att skramla med nycklarna. Altandörren stängs med ett ihåligt, metalliskt eko bakom mig. Jag har hört det ljudet förut. Det var i cellhuset på Alcatraz.

Plötsligt händer det

Dagarna avlöser varandra som daggmaskar på patrull. Den ena dagen är den andra dagen lik. Mycket tvååringstrots, skrik och gråt, sömnlösa nätter, tråkig husmanskost, socialrealism i stora lass.

Men det finns gnistrande guldkorn också. Bada med Julie på Björnön. Kasta en shampooflaska gång på gång bara för att se Edward skratta åt det så han kiknar. Plöja säsong tre av Sopranos med Lotta när bebbarna lagt sig.

Och nu, som en blixt från en väldigt blå och klar himmel: Alex Schulmans sommarprogram från i går på datorn. Har alltid varit lite kluven till honom, men SATAN vad bra detta program är. Jag grät nyss, när han pratade om hur lik hans dotter var hans döda far. Det kändes fint att gråta. Det gör jag alldeles för sällan.

Och för några sekunder slutade Jorden snurra

Föräldraskapets eviga förbannelse är att katastrofen lurar runt hörnet.

Precis. Hela. Tiden.

Nyss: Julie sätter något i halsen och Lotta skriker till. Vi paniklägger henne över knät och börjar dunka henne i ryggen. Det flimrar för mina ögon, jag känner mig overklig, som att jag hamnat utanför den ständigt rullande filmen om mitt liv för några sekunder. Jag slänger mig på telefonen och hinner slå in 112 innan Julie kippar efter luft och börjar skrika.

Faran är över. För den här gången. Katastrofen kilar runt hörnet igen och fortsätter smida sina helvetiska planer.

Hem till gården

Stanken av grisskit ligger tung över Vallby. Tupparna bröstar upp sig, ett fläckigt får delar hötuss med en ardennerhäst. Personalen går klädd i bondkläder från 1800-talet. De ser ut som enkla pigor, som Kristina i Duvemåla.

Jag vill fly nutiden. Jag vill bort från hysteriska sportkrönikörer, från hårdporr, Facebook och - jag är medveten om att logiken haltar här - idiotiska, meningslösa bloggar.

Jag vill tugga på ett grässtrå i dikesrenen. Jag vill drömma om Britta i Katthult. På lördag kanske vi ses, då är det dans borta hos Svart-Gösta i tre-backar-lång. Jag går upp i skogsbrynet och kisar mot kvällssolen. Tänker på Britta och ser en räv försvinna över fältet bort mot bäcken med kräftorna.

To do-lista

En riktig sommar ska helst innehålla:

Ryggsim i Råksjön med Agneta.

Ett rejält åskoväder, avnjutet i en bil.

Spurt uppför trappan i Uruk Hai-gläntan i Pålsjöskogen.

Dopp i något slags hav.

Fullmåne över havrefälten i Stalbo.

Nyss var jag i Uruk Hai-gläntan. Slängkysste och bockade av.

Fem minuter om dagen är pappa författare

Fick en bra idé till en roman i går när jag hade en, shall we say, privat stund. Kan bli en klassiker.

Papper i maskin! Beräknat datum för slutförande: augusti 2037. Då har nog Edward flyttat hemifrån.

Ingen vet hur bra jag är

Jag battar över .400 på iPhones Baseball Superstar. Det är helt otroligt bra. Men världen ser mig inte. De pratar om annat.

I lekparken

Det sägs att var tionde invånare här i Klippan är Sverigedemokrat. Så när tre invandrartjejer på femton bast lyfter upp min blonda dotter och gungar med henne blir jag nästan tårögd. Hur kan så många här i trakten tycka illa om dessa flickor? Hur är det möjligt?

Julie skrattar. 'Det här är mina kompisar', säger hon som om det vore det mest naturliga i världen.

Och det är det ju. Eller borde vara.

A small step

Neil Armstrong i all ära. Men den sexigaste Apollo-astronauten hette Rusty Schweickart och flög med nr IV. Blonda lockar. Blå ögon. Fast torso. Fick aldrig åka till månen, tyvärr. NASA var rädda att mångubben helt skulle tappa besinningen och bestiga honom hårt och bestämt.

Gubbjävel i etern

Visst, P-O Enquist är en lysande författare och bla bla, men hans sommarprogram idag var fan i mig en katt-a-strof. Vad är det med en del författare som gör dem så distanslösa, så pompösa, så förbannat jävla vedträ-upp-i-arslet-stiff? När han satte på Blå Tågets genomruttna 'Staten och kapitalet' och sedan dissade Ebba Grön och påstod att Blå Tågets proggmardröm till skitmusik var den enda sanna versionen av låtjäveln fick jag lust att stegla bilradion. Det var så gubbsurt, dumdrygt och idiotiskt.

Gdansk 1683

Ska
man
vara
bakis
ska
man
vara
det
i
Klippans
centrum
när
regnet
öser
ner.

Misären blir nämligen fullbordad då.

Efter surströmmingen

Super ner mig med Nutidens svar på Strindberg. Vinden susar i ekarna, det sista ljuset dör. Livet just nu är en stor varm förståelse.

Jag och bebbarna

Klippans gator är soliga och tomma i ottan. Julie steker korv av sand. Edward tappar en mockasin och börjar skratta. Jag bloggar på min iPhone. Vi är skogstokiga, alla tre.

Pure skåning

Träffade just en man som inte hade en blyg atom i sin kropp. Undrar hur det känns? Livet forsar på som Niagarafallet. Inga hinder. Vingar som aldrig naggats i kanten.

Slut på fansens hyllningar

Det blev så jobbigt att läsa alla tusentals kommentarer jag fick på varje inlägg så nu tar jag bort kommentatorsfunktionen igen. Enda anledningen till att jag tog tillbaka den var att min polare Gictoria Vund bönade och bad mig att göra det. Men nu är det alltså slut. Sorry, "Gickan"!

Miercoles

Jag åt en enorm portion scampi på världens bästa fik (Ebbas i H-borg), Julie gungade bräda med en italiensk pojke med stora näsborrar, Kickis mage var enorm i fotoateljen på Allers, jag fixade äntligen min astmamedicin och datorjäveln kunde inte spela upp Sopranos säsong två.

Det var en sån onsdag, helt enkelt.

Jag skipar rättvisa

Idag fick min tvååriga dotter bassning av två badvakter för att hon badade näck. Jag bar iväg de små asen och steglade dom bakom Statoilmacken i Perstorp. Annars har det varit en tämligen lugn dag.

De kallar oss mods

Vi bor i Ankarlöv utanför Klippan. Mörkaste Skåne, eller kanske snarare det vitaste. Rasistiska slogans på klistermärken vid bankomaten. No complaints än så länge, förutom de gamla vanliga småbarnsföräldraproblemen som jag inte ska tråka ut er med.

Men det är något som känns vagt förnedrande med att hyra en främmande persons stuga så här. De vi hyr av bor alldeles bredvid, i värsta lyxvillan med eget stall, hage och ridbana på tomten. Jag känner mig fattig. En tredje klass-biljett i min hand. Här bor jag i eran utstuga, och där bor ni i ert slott. Tack för de smulor ni sticker åt mig. Jag ger er 7000 för att min familj ska få andas samma välsignade, skånska luft som ni i två veckor.

Forever young

Eftersom jag inte bloggade på min födelsedag igår inträffade den aldrig helt och hållet. Bloggen gör det overkliga påtagligt och Gud bloggade utav helvete när han skapade oss. Alltså är jag fortfarande bara ett barn.

Nu Skåne i två veckor. Rasister, Mårten Gås och förhoppningsvis en gnutta Solfors.

50 procent

Jag vill inte låta dramatisk, men något säger mig att jag kommer att dö hyfsat ung. Nyss träffade jag min far och då konstaterade jag lite hurtigt att jag har levt 'halva mitt liv' när jag i morgon blir 35. Men fan vet om jag ens blir 70.

Well, den som lever får se. Om man inte dör först, vill säga.

06.07 i köket

Utanför fönstret: Cormac McCarthys "The Road".

På golvet: Ann Forslinds "Bäbis arg".

I huvudet: Rolling Stones "Cocksucker blues"

I arslet: Charles Barkley.

I hjärtat: Koranen. Alltid Koranen.

Just ja

Note to self: ge fan i att fråga dina bloggläsare någonting. Du ser bara väldigt tragisk ut när de inte svarar. Och då skrumpnar the big man, det vet du. Då kurar han ihop sig och börjar nynna på Mors lilla Olle. Och så vill vi inte ha det.

Happy birthday to me

Jag fyller 35 på lördag, men jag känner en stark ovilja inför att fira detta på något sätt. Jag orkar inte ringa och tjata på kompisar för att de ska pallra sig till Västerås, och jag orkar inte pallra mig till Stockholm för ett plitkskyldigt get together på typ Spymlan med det fåtal som inte är på semester/har något bättre för sig.

Samtidigt känns det lite utmobbat att inte göra ett skit. Jag fyller trots allt 35, det är kvasijämnt. Och födelsedagen infaller trots allt på en lördag.

Några förslag?

Jag väljer bort

Ingen öppen kista för Jackson? Dåligt. Jag hade velat se honom som Lenin up in this motherfucker. Slopar minnesstunden, springer till Holm i den svampiga sommarkvällen i stället.

Morgonstund har dynga i mun

Uppe i ottan med Edward och känner mig härligt medelålders när jag halkar in på MTV. Vad är det för dynga dagens ungdomar tittar på? Rap-videos med den-här-hästen-har-varit-död-i-tjugotre-år-nu-grabbar-scener: åmande tjejer, sportbilar och beach-partys i Miami. Nån sinnessjuk sex quiz som rullar längst ner på skärmen där olika namn paras ihop på måfå: (Olle och Johanna. Olles Petter-Niklas är enorm och Johanna kan aldrig få nog av oralsex).

Världen var hård redan när jag var 15. Nu är den en jävla diamant.