Samtal med Julie, torsdag kväll

Jag: Vet du Julie, i morgon ska jag intervjua en politiker som bestämmer massa saker.
Julie: Obama?
Jag: Nej, en svensk. Vad skulle du vilja att jag frågar honom?
Julie: Fråga om han kan göra så att bara jag får köpa kattungar i hela Sverige. Ingen annan! Bara jag!

Gamar

Jessica har börjat prenumerera på lokalblaskan här i stan, en rätt amatörmässig och mallig publikation som var min journalistiska skola under åren 99-02. Plötsligt såg hon i en annons att en stor leksaksaffär nere på stan hade gått i konken och reade ut hela sitt sortiment till 70 procents rabatt. Sniken som jag är hängde jag på låset för att roffa hem prylar till ungarna i morse. Men det visade sig att resten av västeråsarna är ännu större gamar än yours truly, så:

Samtal med Jessica, fredag eftermiddag

Jag: Ser jag yngre eller äldre ut nu när jag har skägg?
Jessica: Äldre, så klart!
Jag: Varför då?
Jessica: Du bara gör det. Innan kunde du ha varit allt mellan 32 och 39. Nu ser du ut att kunna vara allt mellan 37 och 45.
Jag: Va??? Men jag blir ju fortfarande förvånad när jag får visa leg på systemet!
Jessica: Älskling, du har grå strån i skägget. Då är man inte arton längre.

Ställen som gör mig obekväm, för att inte säga livrädd

Vinbarer i anslutning till Grand Hotel i Stockholm, där servitörerna kallar mig "monsieur" och en mineralvatten + kaffe går på 160 spänn och jag slåss mot en känsla av att vara mindre värd än alla stormrika slipsnissar som beställer konjakskupor för hundra spänn centilitern.

Tur att jag inte gör intervjuer på såna här ställen mer än en gång var sjunde år, typ.

En historisk dag, del 2

Först lär de sig rulla runt. Sedan krypa. Sedan gå. Prata. Springa.

Och sen en dag lär de sig cykla. Idag var dagen då min äldsta son knäckte koden för alltid. Han är fantastiskt stolt och jag med.

(Uppdatering: nu med filmbevis):

Hennes namn skall vara Liv Ann Ruth Linnea

Eftersom vi inser att Bibeln är ett skämt och att alla kristna borde skämmas drog vi ihop en agnostisk namnfest för Liv idag på Lidingö. Släkt och de närmaste vännerna välkomnade officiellt det obeskrivliga miraklet som är min yngsta dotter till världen:

Kväll

Nere vid bäcken ute på myran vid stenarne där barn jag lekt. Stilla krusning på det mörka vattnet. Liv sover i vagnen. Bara jag här ute. Och Gud.

Nej, inte Gud. Gud är bara en vild gissning. Det är bara jag här. Ingen nåd, Jon. Bara här och nu, det är allt du har.

En historisk dag

Först lär de sig rulla runt. Sedan krypa. Sedan gå. Prata. Springa.

Och sen en dag lär de sig cykla. Idag var dagen då min äldsta dotter knäckte koden för alltid. Hon är fantastiskt stolt och jag med.

(Uppdatering: nu med filmbevis):

Terje efter åtta öl

Terje: Kärlek är...jag måste ladda lite...kärlek är ett tillstånd i eh i eh vad säger man när man är i rymden? När man är du vet i viktlöst tillstånd? Den man är kär i...det finns ett sorts viktlöst tillstånd tillsammans med den. Det finns inget annat än det!

Storasyster, öm och hårdhänt

Leffe

Sedan min fru blev engagerad i RFSU har vi börjat träna vår dotter i att se könsneutral ut för att underlätta ett eventuellt framtida könsbyte.

Det kan ju hända att hon vill ändra Liv till Leif nån gång, och i så fall har hon ju redan looken färdig och klar:

Ständigt påpassad

Min fru drog ut sitt första pressmeddelande som pressekreterare för RFSU Västerås tidigare i morse. Nu ringer media som galningar och hon får inte en lugn stund, stackarn. Nyss ringde en journalist när hon stod i duschen:

När verkligheten möter Hollywood

Vet inte varför jag tycker det var hjärtskärande nyss när Edward pausade "Bilar 2" och gick och hämtade sin Finn McMissile från badkaret. Sen höll han upp den mot skärmen och utbrast "titta, det är samma!"

Vad det var? Jag tror det var en liten pojkes försök att pussla ihop en orimlig värld som rusar fram alldeles för fort.

Femton typiska sekunder ur Julies liv

R.I.P Jeff

En av mina hjältar dog igår. Jeff Hannemans dissonanta gitarrslingor har suttit präntade i min själ ända sen jag som sextonåring lyssnade på Slayers "South of heaven" på kassett i Berkeley. Man kan säga att jag lider av en lätt form av sorg i dag, ungefär som när Ted Kennedy dog -09 eller Christopher Hitchens dog -11. Men vad är det egentligen jag sörjer? Det är ju inte personen Jeff Hanneman, som jag aldrig träffade (jag såg honom aldrig ens live eftersom han ersattes av Gary Holt på Ullevi-giget -11). Och det är inte Slayers musik, för den finns ju fortfarande kvar.

Snarare sörjer jag nog av egoistiska skäl. Jag hade velat kunna se fram emot en eller två Slayer-plattor till med Jeff-låtar på (Kerry King är en långt sämre kompositör). Jag sörjer det Jeff hade kunnat bidra med till mitt eget liv, inte det faktum att han som individ har slutat andas.

Det var nog samma sak med Ted och Christopher. Och varför så många sörjer den där AIK-målisen som dog häromdagen. Vi sörjer ju egentligen inte dem. Vi sörjer oss själva, och det faktum att våra liv har blivit fattigare i och med att de inte längre är med oss.