Blev omsprungen av två pojkar på max tretton när jag tog min kvällsrunda nyss. Blev så provocerad av det att jag lade i tre extra växlar och sprang ikapp och förbi dem. De såg livrädda ut, de små stackarna. Sen hade jag dem i hasorna i en kilometer och sprang för livet för att hålla dem bakom mig (men jag försökte få mina löparsteg att verka vardagliga, som om jag inte ansträngde mig ett dugg. Jag ville upprätthålla illusionen om att jag var dem överlägsen). Strax innan de kom ikapp mig skildes våra vägar åt, som tur var.
Förnedrande ändå. De var bara pojkar. Känns som jag själv var pojke nyss. Vad fan hände?
2019
(Edit 23/2-20: Tar en paus från bloggen, kanske för gott. Möjligt att tio års blajande får räcka. Men vem vet, en vacker dag kanske Fon åter...
-
Varje morgon är det samma visa. Min sexåriga dotter Liv går upp, gnuggar sömnen ur ögonen och knappar fram Youtube på tv:n i vardagsrumm... -
(Edit 23/2-20: Tar en paus från bloggen, kanske för gott. Möjligt att tio års blajande får räcka. Men vem vet, en vacker dag kanske Fon åter... -
Solen gick ner över Ersta, tårarna rann nedför våra kinder, min fru höll ett innerligt tal från sitt hjärta och sen var det min tur att stäl...