Otack är förälderns lön

En sak man långsamt börjar uppskatta när man själv fått barn är allt slit ens föräldrar fick lägga ner. Saker man tog för givet var resultatet av deras svett.

Julpynt, till exempel. Jag har alltid trott att julstjärnor, adventsljusstakar och julkalendrar bara dyker upp ur tomma intet nån gång i slutet av november. Det visar sig att det var min mamma som fixade fram allt.

I går var det första advent och vi var helt oförberedda. Jag kände mig usel och drog upp till vinden, hämtade fram en julstjärna, en tomtedocka och moster Tinas utvecklingsstörda ljusstake av lera. Sen drog vi ner till Åhléns och panikköpte adventsljusstake med tillhörande ljus och vitmossa i påse. Sen på kvällen tände vi det första ljuset och försökte få Julie att inse stundens helighet.

Men det sket sig; hon blev skitförbannad. Hon tyckte vi var snikna som inte kunde tända alla fyra ljusen på en gång.

Morbid Angel

Lördag=goffdag. Cheesecake på Café Brogården med Johan och hans battingar Elliot och Alex, sen promenad bort till Domkyrkan för att kolla på Erik XIV:s lik.

Där hade de byggt upp en hörna för barnen, visade det sig. Elliot klädde ut sig som en biskop med kräkla och hela köret, och så långt var allt väl.












Men vad fan är det här? I lekhörnan hade kyrkovaktmästaren ställt en träkista i spädbarnsstorlek. Hur är det tänkt att barnen ska leka med den? Ska de leka "levande begravd"-leken?












Sen öppnade jag kistan. De sinnessjuka jävlarna hade lagt en docka i kistan. Den var iskall och saknade puls. Det var en död docka.












Om det visar sig om tjugo år att Västerås fostrat en hel generation massmördare och TV4-tittare har ni svaret här och nu. Platsen är lekhörnan i Västerås Domkyrka.

Dagens politiska inkorrekthet

Noterar att Kina har avrättat två gubbar som var ansvariga för det där fifflet med mjölkersättningar som gjorde att flera barn dog.

Jag är ledsen, Amnesty, men Kina gjorde rätt. Är man så omänskligt girig att man förgiftar spädbarn för ekonomisk vinning är dödsstraff rimligt.

Ni vet vad som hade hänt med brottslingarna i Sverige: prickade av Socialstyrelsen och dömda till 250 spänn i dagsböter. Vi är för flata i det här landet. Dessa män förtjänade att

STEGLAS!!

Samtal med Julie, söndag eftermiddag

Julie: Jag har mitt liv. Här: inne i bröstet!
Jag: Är det där livet sitter?
Julie: Långt ner i bröstet. Det står nånting skrivet där.
Jag: Jaså?
Julie: Det står nånting inne i min mage.
Jag: Vad står det då?
Julie: Det står att man ska akta sig för glassbilen. Den är läskig.

Det slog mig igår...

...när vi satt på Tabazco och åt linguine med seafood och entrecote med potatisbakelse och drack öl och hade trevligt. Min svåger Andreas är ju kusligt lik en kändis!

Knapplås behöves

Ska ut och göra Västerås med min svåger Andreas i kväll. Det finns risk för lätt dyng. Och därmed risk för SMS skrivna i affekt under the influence.

Det här är ett av mina sämsta personlighetsdrag. Oförmågan att hålla mig borta från mobilen när jag har druckit. Oftast blir jag kärleksfull och bedyrar min passion för diverse kompisar (ibland folk jag inte har pratat med på tio år).

Men ibland blir jag hatisk. En gång kände jag mig missförstådd klockan två på morgonen och drog iväg följande SMS till fyra halvbra kompisar: "Du är ingen riktig vän". Sen gick jag och lade mig. Följande morgon hade jag fyra kompisar mindre.

Återstår att se vad kvällen har i sitt mobila sköte.

I-landsproblem #45696

Har inte läst och kommer aldrig att läsa de här Twilight-böckerna som sveper över dagens vilsna fjortisar som en idiotisk orkan. Jag litar på Stephen King när han sa i en intervju att Stephenie Meyer "can´t write worth a damn".

Men. Jag har lagt märke till att snyggovampyren heter Edward, och det här är lite problematiskt eftersom min son heter Edward. Det är ett ganska ovanligt namn i Sverige. Tänk om alla kommer att tro att vi döpte honom efter Twilight-Edward?

Gårdsfest, 2032. Edward kommer dit med sin nya supermodelltjej som också doktorerar i astrofysik. En näsvis granne som luktar gin lutar sig fram:

Så du heter Edwaaaaard? Efter Edward Cullen? Så din mamma och pappa avguuuudade alltså Twilight-böckerna? Var de utvecklingsstörda eller?

Är det för sent att byta namn, Skatteverket?

Dagens Stephen Crane-dikt

Jag älskar Stephen Crane. Visst gör ni det också? Mannen var ett geni. Den här dikten säger mycket av det jag tror om Gud (om han/hon nu skulle finnas):

In heaven,
Some little blades of grass
Stood before God.
"What did you do?"
Then all save one of the little blades
Began eagerly to relate
The merits of their lives.
This one stayed a small way behind,
Ashamed.
Presently, God said,
"And what did you do?"
The little blade answered, "Oh my Lord,
Memory is bitter to me,
For, if I did good deeds,
I know not of them."
Then God, in all His splendor,
Arose from His throne.
"Oh, best little blade of grass!" He said.

- Stephen Crane (1871-1900), "The Black Riders and other Lines", 1895

Hello hello hello how low?

Har drabbats av Nirvana-återfall den senaste veckan. Det händer då och då. Man halkar in på nåt Youtube-klipp med Kurt och sen sittar man plötsligt med iPhonen i handen och laddar ner konserten från Reading -92.

Saker jag ångrar:

*att jag var så full att jag knappt minns något av deras enda Sverigekonsert på Sjöhistoriska museet i juni -92. Vad fan tänkte jag med? Men jag skyller allt på att jag var där med Tomas Nilsson och David Ahlström. De pojkarna spottade inte direkt i glaset.

Saker jag VERKLIGEN ångrar:

*att jag och Linus var så jävla dumma att vi gick när det var typ fem låtar kvar av konserten. Det gjorde att vi bl a missade den här nätta lilla sången. Hur jävla puckade får två sjuttonåringar bli? Jag minns att jag hade lunginflammation och att Linus hade migrän, men ändå. Istället tog vi in på af Chapman, den där båten som gjorts om till vandrarhem. Vi gick och la oss i fel hytt och blev väckta av två aggressiva tyskar.

Det minns jag. Men väldigt lite av Nirvana. Life is unfair.

Dödande ord

Apropå John Foreskin: jag blev kallad detta av en s k näthatare på Denver Posts hemsida 1999. Jag var med i ett diskussionsforum om Columbine-attacken och var naiv nog att använda mitt riktiga namn. En signatur som kallade sig Kissle Kissle inledde ett inlägg med orden "John Foreskin, you fucking moron".

Jag började även bråka med en kvinna som hette/kallade sig för Kathy Keener. Hon gick till grova personangrepp på mig och psykoanalyserade hela min person i ett långt inlägg. "I pity your loved ones", skrev hon.

De orden, och Kissle Kissles förolämpningar, skar djupa hål i min själ. Det har gått tio år och det gör fortfarande ont. Varför var de så elaka mot mig? Är jag så usel? Är det synd om de jag älskar?

Sanningen känns, som det heter i en Jocke Berg-text.

The slimming of John Foreskin, part XXVII

Eftersom det inte händer så mycket i mitt liv (och i den här bloggen) just nu tänkte jag börja banta. Igen. Det blir väl roligt att läsa om, så säg?

Tror jag ligger på 84 pannor nu. Ska pressa ner mig till 77. Helst innan året är slut. Det kommer att gå åt helvete så klart, och då kommer jag att bli grinig och full av self-loathing. Och när jag är grinig och full av self-loathing kan jag bli ganska rolig.

*sigh*

the things we do for attention

Fried

Nyss avslutat treårskalas och känner för att sova till januari. Här var ett liv och ett kiv, som Strindberg hade sagt. Julies hjärnceller är stekta av alla intryck och all uppmärksamhet. Kommer hon att minnas nåt av den här dagen år 2047?

Eller har jag bränt ut mig helt i onödan?

Vaccinerade mig mot bacon i dag

Nu har jag ont i huvudet så in i helvete. Men man ska inte äta Alvedon, det förtar effekten av the fucking gristryne. Så det är bara att stå ut up in this kotlettfucker.

Kollade...

...precis på The last 48 hours of Kurt Cobain på Youtube och greps av en plötslig lust att checka in på rum 226 på The Marco Polo Motel längs med Aurora Avenue i Seattle. Stirra upp i samma tak som Kurt gjorde de sista dagarna innan han stoppade gevärspipan i munnen.

Undrar hur The last 48 hours of Jon Forsling blir? Nåt ålderdomshem, antagligen.

Speakerrösten:

Här är den sista stomipåsen som Jon använde. Den såldes senare för noll spänn på eBay.

Apropå...

...Kents nya så är denna textrad lysande:

Man vet man blivit gammal
när ens ungdom börjat glittra
som Allens Manhattan
dan före dan

Och den får mig att tänka. Tindrar mina egna ungdomsminnen så mycket än? Gängstryket jag fick i Spanien -92, till exempel? Minns jag det med nostalgi? Blinkar det i mitt inre som neonen på Times Square?

Inte riktigt. Inte än. Men en sentimentalt lagd man som jag får passa sig. Annars vaknar man upp en dag med en förljugen julgran down memory lane.

Dubbelt upp

Kent och Slayer släpper nya skivor i dagarna. Bråda tider för en nostalgiker som jag, vars musikaliska klocka stannade 1995.

Ljuvlig känsla att krypa upp i fåtöljen, tända en pipa och komma med faderliga invändningar:

App app, Jeff, det där riffet hade mått bättre om du hade gått ner till E istället för G på slutet!

App app, Jocke, den där sångmelodin var slarvigt redigerad. Med lite extra omsorg hade du insett att du skulle hålla ut på sista tonen och SEDAN inleda wailandet i A-moll!

Framför allt är det underbart att lägga av dra en djup suck, nicka förnöjt och utbrista

Det var bättre förr.

Har fått råd med mer pytt i panna

Fick tusen mer i månaden tack vare fackets årliga förhandlingar. Men är fortfarande kriminellt underbetald.

Ängeln på axeln: Men var glad att du har jobb i dessa kristider, Jon!

Kerry King på axeln: Fuck that! Efter allt jag har givit den där blaskan borde jag ha dubbelt så mycket. Minst!

Daddy of the year...not

Japp, så har man fått ett kvitto på att man är en rutten farsa. Jag lämnar av Julie på dagis och noterar att hennes kompisar ser ut som statister i "Dawn of the dead". Linnea har på sig nån sorts vampyrkostym, Celine ser ut som en prinsessa som varit död i ungefär 500 år och Axl ska vi inte ens prata om.

"Har ni maskerad?" frågar jag.
"Halloweenfest", svarar Betzie. "Det har stått en lapp på anslagstavlan om det".

Så min dotter tvingas vara den enda levande ungen i ett rum fullt av zombies. Det här kommer att leda till att hon blir utstött och mobbad. Jag är jävligt besviken på mg själv just nu.

In deus

Apropå mitt förra inlägg: jag menar allvar. Jag vill hitta Gud. Men jag tror att min uppväxt i psykologfamiljen Forsling har gjort det omöjligt. Jag har lärt mig att allt kan förklaras, att en gudstro är en krycka för svaga människor (i bästa fall) eller ett självbedrägeri för idioter (i värsta fall).

Fan också.

Jag minns en tv-intervju med en Livets Ord-medlem. Han fick frågan "vad säger du om anklagelserna att Livets Ord hjärntvättar sina medlemmar?" och svarade "Det är skitbra. Min hjärna behövde tvättas".

Precis så känner jag. In med hjärncellerna i den gudomliga biltvätten. Ge mig diamantprogrammet med extra vaxpolering, tack.

Månen är otrolig i kväll

Så majestätisk att poeterna famlar efter ord. Och här ligger jag och är agnostiker.

Kom nu, Gud. Övertyga mig om din existens. Månen är en bra början, men jag behöver mer.

Tre nyanser av brunt

När Edward skitit ur sig och somnat köper jag David Frosts intervjuer av Nixon på teven och njuter. Jag har aldrig sett en människa slingra sig så mycket i hela mitt liv, och då har jag ändå frågat Christer Sjögren vad han anser om Agneta Sjödins sångröst.

Sen knäpper jag på Lotta Bromé som har Martin Stenmarck som gäst och tvingas tänka om. Den gode Martin är fenomenal på att svara intetsägande på precis allt. Det kommer bara floskler och varmluft ur munnen på honom. Och plötsligt känns både Nixon och Sjögren som lättpratade, genuina.

Vad var det Einstein sa? Allt är relativt.