lördag 31 januari 2015

Barnfritt

Ibland behöver man det här. Sova till fucking elva. Äta svindyr brunch i hotellbar. Sörpla ostron. Dränka amerikanska pannkakor i lönnsirap. Handla kläder för två lakan, sätta sig på ett café och prata om livet. Ligga i sängen, gå upp igen. Läsa om rymden. Lyssna på vad fan man vill, hur länge man vill. Äta sushi klockan åtta. Prata prata prata. Och till punkt, aldrig bli avbruten.

Hinna. Känna. Efter. Vad. Man. Egentligen. Känner.

Ibland behöver man helt enkelt ta en paus från att vara förälder.

Liv lär sig att ta en selfie: en studie i tre bilder.

tisdag 27 januari 2015

Vad som krävdes för att jag skulle fatta på riktigt

70 år sen fångarna i Auschwitz befriades idag. Jag har så klart alltid vetat om vidrigheterna, den obeskrivliga slakten, sadismen. Vi läste om dem i historieböckerna, vi såg Schindler's List på gymnasiet. Men koncentrationslägren har inte känts nära, inte som något som egentligen angick mig mer än som en studie i vilka grymheter människan är kapabel till. Jag växte upp med idel svennar (och norrmän) som förfäder. Jag reflekterade aldrig över antisemitism, för jag kände ingen jude och jag märkte inte av den på något sätt.

Men i min vackra dotters ådror rinner blod från de som mördades. Det har fått mig att se annorlunda på förintelsen. Den är inte längre abstrakt – ekon av den vandrar ju omkring på rultiga ben i mitt kök i detta nu.

Livs mormorsmormor och mormorsmorfar mördades av nazisterna. Bland många andra släktingar och förfäder på hennes mors sida av släkten. I direkt nedstigande led härstammar hon från de som slaktades så besinningslöst.

Jag fattade det nog inte riktigt förr. Men nu gör jag det.


Vilken sagofigur Liv älskar mest, undrar ni?

söndag 25 januari 2015

Sållade mig till flocken

Jag har skaffat instagram. Fem år efter alla andra. Lite som den här bloggen, som jag drog igång typ fem år efter att det var hett att blogga.

Jag går mot strömmen. I några år iallafall.

Det här med instagram är ju egentligen ett helvete. Folk lagar mat så de slår knut på sig själva, och tar muppiga selfies dagarna i ända. Jag vet ju att alla är olyckliga innerst inne. Alla utom jag, som har hittat den sanna lyckan.

Men det är lite kul också. Man kan fippla med effekter och få sina bilder att bli rätt snitsiga.

onsdag 21 januari 2015

Vi börjar komma upp i åren

Firade Dans 40-årsdag på lyxrestaurang ikväll. Jag älskar den mannen. Han var värd vartenda öre.

tisdag 20 januari 2015

Såhär ska en lunch se ut. Dagobertmacka. Vacker kvinna.

Gud. Religion. Tisdag.

Vi vet så lite om Jesus, så det är egentligen lönlöst att tillbe honom på grund av det han ska ha sagt eller gjort. Källorna är alldeles för otillförlitliga för att man ska kunna slå fast det ena eller det andra. Forskare är mer eller mindre överens om att en profet med det namnet ska ha funnits, men that's about it. Och det är i sig inget "bevis" på någonting. Det fanns många profeter, både före och efter Jesus påstådda livstid. Vissa av dem avrättades, de med, men till skillnad från Jesus är de allra flesta totalt bortglömda av historien.

Det kristna har gjort i årtusenden är att skapa bilden av hur en människa som Jesus - Guds biologiska son, Gud själv personifierad i kött och blod - skulle agera och uttrycka sig om han hade funnits. En önsketanke, med andra ord. Vad skulle en gudomlig människa göra? Vad skulle han säga? Skulle en sådan människa - som står över "vanliga" människors bitterhet och småsinthet - ha styrkan att älska sin nästa, att vända andra kinden till? Skulle en sådan människa rentav vara beredd att offra sitt liv av empati för andra, skulle en sådan kärlek till sina medmänniskor vara möjlig?

De formade en bild av en varm och karismatisk man, som ville väl och som vars budskap (den bästa och ljusaste delen av det, åtminstone) egentligen kan kokas ner till följande: var snälla mot varandra. Ta hand om varandra. Bär inte hat i bröstet, förlåt och försök älska varandra.

Jesus är ett tomt papper, som människor i årtusenden har fyllt med sina egna färger. Ljusa färger, mörka färger. Vad en kristen gör när den tillber och hyllar Jesus är egentligen att den tillber de tusentals människor som har skapat och format bilden av honom genom åren. Att hylla Jesus är att hylla människans dröm om en man som Jesus. Att tillbe Jesus är att tillbe människan själv.

Samma sak med Jahve.
Samma sak med Allah.
Samma sak med alla andra gudar som människorna har drömt fram sedan tidernas begynnelse.

Så man kan egentligen skippa allt det där. Jag klappar mig själv på axeln och tänker att Gud - vad det nu är, en kraft, en vilja till gott, en förnimmelse om ett ljus - finns i mig ändå, oavsett jag vill det eller inte. Gud finns i mig och i dig. Vi behöver inga mellanhänder.

Vi behöver inga religioner.

måndag 19 januari 2015

Stark. Beautiful.

Jag kan inte se mig mätt på den här bilden. Jag skulle vilja gå där, se himlen med egna ögon. Vem är jag om jag inte vandrar på jordklotet? Om jag skulle kunna vandra på en annan himlakropp, skulle jag lära mig saker om mig själv då? Om Gud? Om livet, och dess förutsättningar?

Vad skulle jag känna om jag vandrade omkring på Venus?


Närke är väldigt vackert så här års

onsdag 14 januari 2015

Blyga

Fast vi ser varandra varje dag blev vi nästan blyga när vi gick på lyxkrog ikväll. Tiden utan barn är exotisk för oss dessa dagar. Vi trevar oss fram, minns långsamt hur det var då, när allt var nytt. Innan vi visste allt om varandra. Drömmarna, det mörka.

Mark Zuckerberg minns verkligen ALLT.


måndag 12 januari 2015

Samtal med Edward, måndag kväll

Edward (storgråtandes): jag vill inte att du ska DÖ!!! Jag vill att du ska bli äldre än den där kvinnan (reds anm: jag har berättat om Jeanne Calment, som har Guinness-rekordet på 122 bast)!
Jag: Ja, det kan vi hoppas att jag blir. Du, jag vet att det är sorgligt med döden, men vi behöver ju inte tänka på det nu. Nu lever vi istället!
Edward: Ååå, jag är så arg på det dumma ordet död. Jag tänker byta namn! Det ska inte heta död, det ska heta att hitta någon i luften. "Jag kommer att hitta dig i luften".

Snöänglar, tjugohundrafemton

tisdag 6 januari 2015

Interstellar

Längtan efter ett svart hål att sjunka ner i. Omgiven av gravitation så stark att inga tårar slipper ut. 

Ljuset av min kärlek till er borde synas på ett avstånd av två och en halv miljon år. Men jag är bara en döende glöd i en lägereld av sex miljarder andra lågor. 

Någon annan skapade storverken på den här planeten, det var inte jag. Jag höll mig gömd och åren gick. Fortare och fortare gick åren.

Sanden lyckades lista ut hur den blev kastad. Men aldrig av vem, eller varför. Om detta tvistade man högljutt och skar halsarna av varann. 

Här i utkanten av en galax slocknar vi snart och tänds aldrig igen. Kanske någon annanstans, men ni minns mig inte längre då. Och jag har glömt bort er, jag med.

lördag 3 januari 2015

Dagens vackraste överdrift

Tog med mina två äldsta kalvar på Disney on Ice i Globen idag: ett studiebesök i omänsklig trängsel med tre hundra miljoner andra småbarnsfamiljer men en dag som visade sig vara oväntat vacker.

För när man ser saker genom barns ögon blir ju den här världen oändligt mycket mer intressant. T-banan, så häftig! Globen, så stor! Sockervadd, vilken delikatess!

Deras små händer i mina genom stöket och larmet och alla potentiella faror. Deras små ögon, så vidöppna inför den här världens alla intryck. Min själ glöder av kärleken till dem. En del av mig kan fortfarande inte förstå att jag är pappa. Så väldigt oerhört det är att ha det ansvaret.

Ungarna hade inte varit i Globen innan. Julies första intryck sammanfattar rätt bra varför jag känner mig så glad som tog dem med på det här idag:

Wooooow, kolla Edward, vad stor!! Den är ju som Mount Everest, gånger tre!! Eller fyra, eller fem!

Dröm som besannades

Hittade gammalt blogginlägg från september 2011. På den tiden var jag fortfarande nio till fem-knegande nöjesreporter:

Soffan i Solna och vi är professionella yrkesutövare i kväll. Jag skriver tv-krönika och Jessica skriver frilansknäck. Tänk om det alltid vore så här. Att man jobbade från soffan, att man aldrig mer behövde pendla eller stressa till morgonmötet. Tänk om man alltid var så här fri.

Ja, tänk Jon. Allt du behövde var att våga ta ett hopp bara. Och det gjorde du ju, senare på hösten det året.

Tack för det.

fredag 2 januari 2015

Glad, gladare...

...Liv. Och Jessica. Och 2015, än så länge.

Ett vackert år är det redan. Björn skickade den här bilden från Åhus igår morse. Jag tittade på den och greps av en plötslig gudstro:

2019

(Edit 23/2-20: Tar en paus från bloggen, kanske för gott. Möjligt att tio års blajande får räcka. Men vem vet, en vacker dag kanske Fon åter...