tisdag 25 juli 2017

Svart sjö, ögon

Klockan var nio och solen badade mitt barndomshem i ett orange sken när jag fick infallet att åka och bada med kidsen. Och jag kände sådan lycka i den stunden. Det spontana, det lite galna, får ofta stryka på foten när man har barn. Det är rutiner som gäller, fasta måltider, regler, nattningar. Inte dopp i mörka och tysta insjöar istället för fucking nattsagan.

På morgonen därpå vaknade Liv av en mardröm. Hon hade letat efter mig, jag var borta och möjligen avliden i drömmen. Sen tittade hon på mig med allvarlig blick och gav mig en av de vackraste kärleksförklaringar jag någonsin har hört:

Pappa, du finns i mina ögon.

torsdag 13 juli 2017

Fobier är till för att övervinnas

Umgicks hela dagen med Liv och hennes bästis Fredrika på Kungsbyns djurpark. Man kan lära sig mycket av fyraåringar. Deras oförmåga att vara luttrade, till exempel. Den oförställda glädjen, den enorma egoismen som lyser igenom då och då (jag ska göra allt på mitt sätt och ha allt jag vill ha just nu och hör sen!), närheten till gråt och skratt i varje stund. Fyraåringar är mänskligheten nedkokad till sin renaste essens.

Liv grät när hon skulle gå fram och klappa en orm för första gången. Förståeligt. Men sen turades både hon och Fredrika om att bära var sin orm i sina armar. För rädslor kan övervinnas, bara man kastar sig in i dem med huvudet först.

En annan sak jag kan lära mig.


söndag 9 juli 2017

Ett värdigt hem

Varit några fixardagar här hemma. I förrgår drog vi till den monstruösa kolossen ute på Erikslund och köpte på oss grejer för femtusen. Jag hatar IKEA så himla mycket, jag vet inte riktigt varför. Men min fru vet bäst i såna här lägen, och efter att jag skruvade ihop grejerna och hon inredde järnet under 48 timmar har vår lägenhet nu fått en rejäl facelift. Ungarna är i extas och Edward spontanbäddade till och med sin säng i morse eftersom han inte ville förstöra den heliga symmetrin i sitt rum.

Det kanske inte förändrar världen i stort. Men för en fadershjärta är det allt, och jag känner mig glad och tacksam i kväll. Mina barn lever i ett värdigt hem, och inget annat betyder egentligen ett dugg.



lördag 1 juli 2017

Svärmor

Det jag älskar mest med Jessica är hennes perceptionsförmåga. Hon ser allt, inget undgår henne. Och hon har så mycket livslust, så mycket vilja. Det här draget kommer mycket från hennes mamma Ann, och i grunden handlar det om att vara nyfiken på andra människor – om att älska människosläktet. Jag är inte själv alltid så bra på det, jag blir ofta trött och less på folks tillkortakommanden. Eller så blir jag avundsjuk på människor som har saker som inte jag har.

Men det blir aldrig min svärmor. När man pratar med henne har man alltid hennes odelade uppmärksamhet. Ingen är så nyfiken som hon, ingen ställer lika många frågor om smådetaljer, ingen blir så genuint glad för andras framgångar som hon.

Och ingen ger så fina och generösa komplimanger. Efter vårt allra första möte hade hon sagt till Jessica efteråt att jag var "smärtsamt vacker att titta på". När jag berättade detta för mina Aftonbladet-kollegor möttes jag av pikar, för de ansåg inte att jag var vacker. Men Ann snålar aldrig med beröm, snålar inte med sin medmänsklighet och sitt engagemang.

För en dryg månad sedan fick hon beskedet att hon har cancer, och i detta nu genomgår hon en svår och smärtsam behandling. Jag hoppas av hela mitt hjärta att den ger resultat, och att hon har åtminstone några fina år kvar att se fram emot med sin familj och sitt barnbarn. Det är grymt att livet hotar att lämna någon som älskar det så mycket, som fortfarande är så nyfiken på det.

Hennes vackra sidor har redan gått i arv till Jessica, och jag ser dem redan även i Liv. Krya på dig, älskade svärmor.

2019

(Edit 23/2-20: Tar en paus från bloggen, kanske för gott. Möjligt att tio års blajande får räcka. Men vem vet, en vacker dag kanske Fon åter...