onsdag 12 december 2018

Helig plast

Tror det gått sex år sen jag såg en plastgran med det fyndiga namnet FEJKA på IKEA och slog till. Med skam, såklart, för plast är ju inte trä och julgranarna i min barndom sågade vi själva uppe i skogen vid huset.

Men med åren har även denna anskrämliga, ihopskruvade plastmackapär blivit en tradition. Som känns alltmer viktig, åtminstone för mig. Vi har pratat om att köpa en riktig gran, men jag har inte velat. Jag är en man som älskar upprepningar, att göra samma sak på samma högtid.

Igår skruvade jag ihop den igen. Plasten, den heliga.


måndag 10 december 2018

En stjärna till bonusmamma

Samtal i morse, på väg till plugget. Vi pratar om att idag är dagen då Nobelpriset delas ut.

Edward: Kommer Jessica vinna något?
Jag: Hur menar du?
Edward: Eftersom det är Nobelpriset idag. Kommer hon att vinna något?
Jag: Va?
Edward: Ja, för sitt pyssel?

Jag fick förklara att hans bonusmamma inte riktigt har kvalificerat sig för ett Nobelpris än. Men jag kan förstå min sons förvirring. Det mesta Jessica gör brukar ju bli succé. När jag hade lämnat av ungarna på skolan köpte jag dagens VLT på ICA.

Och voila - där var hon igen:

söndag 9 december 2018

Samtal med Liv och Edward, lördag kväll

Ungarna ligger bredvid varandra i sängen. Jag gör mig redo att hitta på kvällens god natt-saga.

Jag: Ok ungar, då kör vi. Det var en mörk, iskall natt. Vattnet låg spegelblankt och becksvart...

Edward: Låt mig gissa. Det kommer att handla om Titanic.

Liv: Låt mig gissa. Det kommer att handla om Alcatraz.

Jag: (inser att de känner sin pappa och hans insnöade nördintressen rätt bra. Hittar sedan på en saga om Titanic som åker på grund utanför Alcatraz).

fredag 7 december 2018

Den andra sidan

Min bästa väns pappa dog häromdagen. En gång i tiden var hans lägenhet i Uppsala som ett andra hem för mig, sen gick världen vidare. Jag hade inte sett honom på åratal, ändå dog en liten del av mig med Uffe.

För så är det ju med döden. När människor som spelat en roll i våra liv går över till andra sidan - huvudroller så väl som biroller - tar de en bit av oss med sig.

Allt de visste om oss. Allt de såg av våra själar. Alla minnen vi delade. Borta, raderade, för evigt.

Att dö är att glömma bort.


torsdag 29 november 2018

Decennierna, Arlanda

Exakt klockan 18.00 den 28 november 1988 tittade jag och Henke varandra gravallvarligt i ögonen och rev ett linjerat A4-papper i två bitar. Vi satt i mitt pojkrum i Stalbo. Jag tog den vänstra delen, Henke den högra. Vi var fjorton år gamla.

Tidigare på dagen hade vi skrivit ett brev på skolbussen, om hur just den dagen hade varit. Bland annat hade vi skolkat efter lunch och dragit ner "på samhället", för att införskaffa halstabletter och tuggummi. På den tiden var sånt viktig information.

Planen var att vi skulle ses på klockslaget om exakt tio år fram i tiden, och återförena de båda brevhalvorna. Vi valde den häftigaste platsen vi visste för var detta skulle ske: Arlanda. Det hände nämligen att vi tog flygbussen dit, Henke och jag, och vandrade runt i terminal 5. Inte för att flyga någonstans. Bara för att insupa atmosfären, känna en doft av den stora världen. Den som fanns där ute, någonstans långt bortom Östervålas horisont.

Jag minns inte vems idé det var att vi skulle göra det där. Eller om vi verkligen trodde på allvar att vi skulle genomföra det. 1998 var ju ett science fiction-årtal. Att vi skulle vara 24 då - vuxna män - kändes också som en barock tanke. Vi var ju forfarande barn. Jag tänkte fortfarande att vi lekte när vi sågs, även om jag hade lärt mig att det ansågs töntigt att säga "leka" när man var 14.

Long story short: 28/11 1998 sågs vi. På Arlanda. Förde ihop brevet, läste det, skrattade överseende åt vår fjortishet. På den tiden hade vi glidit ifrån varandra sedan länge. Den Henke som var min bästa vän i slutet av 80-talet hade utåt sett förvandlats till en ytlig bekant. Ändå: när vi sågs brann vänskapen med samma självklara låga som förr. Vi känner varandra, Henke och jag. Få människor känner mitt innersta väsen så bra som han. Och vice versa.

Vi skrev ett nytt brev, om var vi befann oss i livet där och då. Rev det i två bitar. Skildes åt, levde så gott vi kunde på varsitt håll. Fick barn. Passerade 30. Började bli män på allvar.

28/11 2008 sågs vi. På Arlanda. Förde ihop de två breven. Skrev ett nytt brev. Rev det i två bitar. Skildes åt, levde våra liv igen. Passerade 40. Fick barn med nya partners.Tjockade på oss.

Och igår, 28/11 2018, upprepades ceremonin igen. På Arlanda. Tre gulnade brev - skrivna av 14-åringar, 24-åringar, 34-åringar - fördes samman av 44-åringar. Ett nytt brev skrevs, och revs sedan i två bitar för att föras samman av 54-åringar. Jag tog den vänstra delen, Henke den högra.

Varför gör vi det här? Jag tror inte någon av oss riktigt vet. För att hedra vår vänskap, bekräfta dess starka band trots att vi lever helt olika liv i olika städer. Men det är något annat också. Det är en meditation över tidens obönhörliga flykt, hållplatser på livets väg, handslag genom decennierna.

Ett requiem över de tidsåldrar som gått till ro.


måndag 26 november 2018

Scenen igen 

Känns som att november varit en själslig ställa-sig-i-kallduschen-månad. Från att ha ångestsvettats inför direktsänd tevesoffa har jag även ångestvettats inför en sedan länge inbokad föreläsning på bibblan. Tackade ja redan i våras, och har sedan försökt förtränga det orimliga i att behöva stå och babbla inför främlingar i 45 minuter.

För det klarar jag ju inte av. Trodde jag.

Turns out att glossofobi är en fobi som jag börjar bemästra så sakteliga. Det är okej att känns paniken dra genom bröstet, att märka att hjärtat helt omotiverat rusar iväg. Jag överlever det. Det kanske bara var trettio pers som kom för att se mig ikväll, men de trettio personerna kommer jag för alltid att känna tacksamhet emot.

De hedrade mig och min bok. Och de hjälpte mig att räta på ryggen och borsta av mig lite obekväm och ologisk rädsla.


söndag 25 november 2018

Gud i kotte

Ännu en dag som jag kanske inte kommer att minnas om tjugo år, men som var en lapp som sällade sig till livstäcket. En fin lapp, magiskt skimrande av vemodig novembersol som gick ner över Råbyskogen strax innan klockan 16.

Vi plockade kottar och mossa som glittrade av frost i det matta solljuset. Gud bodde i den där frosten. Gud bor överallt om man bara öppnar ögonen.