Trots att jag har vandrat runt på den här jorden i trettioåtta år är det först denna januarionsdag som jag har hamnat i Karlstad. Har liksom aldrig haft anledning att besöka den här stan förut, men idag är jag här på jobb och solen skiner faktiskt som det sägs att den alltid gör här.
Annars påminner gatorna rätt mycket om, säg, Bollnäs.
Vi har lurats hela tiden: vi har inte fått en dotter. Vår bebis är egentligen en son som vi har döpt till Yitzhak, för att hedra hans judiska arv.
I videoaffären. En trailer rullar på en skärm ovanför kassan.
Julie: En bajskorv!
Edward: Var då???
Julie: Du missade den precis. Titta på teven Edward, den kommer snart igen!
Sen lägger hon armarna om honom och tillsammans tittar de. Och väntar. Och tittar.
Julie (dansar till eftertexterna av filmen "Arthur 3"): Man får dansa precis hur man vill! För vi är alla lika i våra hjärtan.
Jag: Jörn Donner, vem är han nu igen? Är han svensk förresten? Nej, han är norrman va? Dansk är han ju, för fan!
Jessica: Han är finne.
En ynnest: att gå på "The Hobbit" i 3D med sin mamma, följt av en saftig tenderloin på Texas Longhorn. Filmen var skit men min mamma är fantastisk. Jag vill aldrig att hon ska dö. Jag vill att hon ska vara odödlig som Lady Galadriel i Vattnadal.
Gjorde ett inhopp på en scen här i Västerås igår. Adams band Apple Boy hade releasefest på sin nya ep och Adam bjöd upp mig för att köra en gammal Jackson C Frank-låt som vi båda tycker om. Det var kul och Livan såg glad ut i publiken men det kändes vemodigt också: i ett parallellt universum är jag ju rockstjärna vid det här laget. I ett parallellt universum är jag mångmiljonär och objektet för tiotals böcker som alla försöker förklara mitt geni.
Det blev inte riktigt så i det här universumet.
Det står livsvisdomar på vår toarulle. Jag kan inte längre uträtta mina behov, jag är rädd att reta upp Gud om jag befläckar de här sanningarna.
För andra gången på några dagar har Liv hängt med en jämngammal bebistjej. Det var kul att se hur fruktansvärt biffig Liv är för sin ålder: F. Lund (till höger) är ett dygn äldre än Livan men flera viktklasser mindre.
Man kan nog säga att Livan brås på sin mor. Så här insanely obese var Jessica nämligen i Livans ålder:
Det känns overkligt att det har gått ett år sen jag och Jessica gifte oss på Brunnby gård. Det känns både som en månad och det känns som ett årtionde. Men inte som just ett år. Så mycket har hänt sen vi stod där framför vår vigselförrättare Ragnhild och Julie utbrast "det är som en saga!" Samtidigt har tiden flugit förbi.
Jag är så glad att jag gifte mig med Jessica. Det förändrade egentligen inget mellan oss: jag hade älskat henne av hela mitt hjärta ändå. Men det kan vara vackert att göra något uråldrigt och symboliskt ibland.
Det kan vara vackert att säga ja.
Man vet att man även har en son som börjar bli stor när han redan har lärt sig att åka skridskor bättre än sin far. That's not saying much, but still. Okej jag överdriver lite, but still.
Det enda målet i hockey jag någonsin gjorde i skolan gjorde jag liggande på mage. Den förnedringen kommer Edward aldrig att behöva uppleva, tack och lov.
Man vet att man har en dotter som börjar bli stor när hon spöar en med 11-2 i Finns i sjön. Och jag LÄT inte ens Julie vinna, det var bara kross från början till slut. Nu är nästa utmaning att lära henne lite good sportsmanship; hennes skadeglädje över min brakförlust var lite väl kraftig för min smak.
Vera och Liv fick ungefär lika stor kontakt med varandra som två Land of the dead-zombies när familjen Lif (no relation to Liv) kom på besök ikväll. Men det hindrade inte deras föräldrar från att lägga ut dem på köksgolvet och utbrista
Ååååå titta vad gulligt! Liv klappar Vera på huvudet!!
Jag döööör de håller varandra i handen!!! Det är sanna vänner det!!
Meanwhile umgicks deras storasyskon som typiska barn av sin tid. Med andra ord spelade en på iPad, en fipplade med en digitalkamera och två tittade på The Simpsons episode 0401.
Varannan vecka-livet är så klart värdelöst på många sätt. Hur positivt inställd man än är till separationer så går det inte att komma ifrån att det är en gigantisk sorg att inte få träffa sina barn varje dag. Så många avsked man måste ta, så många tårar man måste svälja ner. För det finns ju inget alternativ.
Men okej. Det finns ju en framsida av det myntet också. Alla återseenden man får vara med om, efter en vecka av saknad.
När jag var liten - det vill säga när Carter var president - skrev jag hejvilt på små och stora lappar så fort jag lärde mig några ord. Ibland knappade jag ner några osammanhängande, grammatiskt felaktiga meningar på mina föräldrars gamla gula skrivmaskin också. En del finns sparat i en pärm nånstans i mitt föräldrahem.
Frågan är hur jag ska spara Jullans små funderingar. Allt är ju så digitaliserat nu. Ibland snor hon min iPhone och drar ner betraktelser över sin vardag. Sen ser jag dem en vecka senare och slås av hur annorlunda allt är jämfört med när Jimmy the peanut farmer var president.
Min son fick ett brev på posten idag. Hans första någonsin. En inbjudan till en fest hos en tjej på dagis, visade det sig. Min soliga pojke är så snygg och snäll och populär.
Och jag slogs återigen av vilket vackert namn han har. Det ser så snyggt ut. Edward Forsling. Så tungt, så fullt av pondus. Med ett sånt namn kommer han att kunna erövra universum om han skulle få lust.
(Edit 23/2-20: Tar en paus från bloggen, kanske för gott. Möjligt att tio års blajande får räcka. Men vem vet, en vacker dag kanske Fon åter...
