Henke igen

Tre månader efter vårt magiska Arlanda-möte tog vi en repris och åt lyxpizza på Lillys i Uppsala. Att träffa Henke är att åka tidsmaskin och träffa sig själv som pinnsmal 15-åring. Han såg mig i min allra mest kalviga, förvirrade, sprittande tidsålder, jag såg honom i hans. Och vi vill fortfarande vara vänner, trots det.

Eller kanske just därför.

Minnet av den hon var

Från någonstans djupt ner under havsytan ropar jag till min mamma. Vaga impulser når henne, en vindpust av igenkänning, ett flyktigt minne av den riktiga människan.

Naturen och barnen ger henne lite extra kraft. När vi glider ner för backen på varsin sparkstötting går det att låtsas att allt är som vanligt för några sekunder. När hon håller mitt tredje barn i sin famn är hon farmor igen och ingen annan.

Söndag

Anundshög var glashal och i en bäck porlade vatten strax ovanför nollpunkten när jag parkerade med mina äldsta killingar i en biljävel som snart måste besiktigas. Vi besteg massgraven med kungar i och tittade ut över fälten under den mjölkvita himlen.

Edward åkte kana ner. Hela vägen ner. För han är mycket galnare och modigare än vad jag var i hans ålder. För han är sin egen person och allt jag ska göra är att älska och beundra honom. Min son ska inte bli en kopia av mig. Jag finns ju redan.

Förra månaden var det sydkoreanska gossar som gällde. Nu har Julie blivit besatt av Billie Eilish, nån 17-årig brutta från L.A. som ser ut som en nihilist och sjunger lite som Stina Nordenstam. Hon är sin egen person och allt jag ska göra är att älska och beundra henne.

Julie, alltså. Inte Billie.

Vi åkte hem och jag gjorde spaghetti och köttfärssås och det var en rätt fin dag. Mitt i mitt liv, mitt i mina barns barndom.

Jullan lär mig snapchat (Ur led är samtiden, del 2)

Ur led är samtiden

Vintern slaskar vidare i all sin hopplösa, deprimerande uselhet. Mellon på teve. 86-årige Jan Malmsjö får stryk av nån talanglös youtuber som är down with the kids. Inte för att Malmsjös nummer var något mästerverk, men det där säger egentligen allt om vår samtid.

En meriterad man med själ, född -32, uppvuxen under andra världskriget, en man som har levt och älskat och fallit och tagit sig upp igen och sjunger i direktsändning om att leva livet trots att han fyller 87 i maj...denne man får färre röster än en fjunig pajas som försörjer sig genom att lägga upp pranks på nätet.

En petitess i det stora hela, ändå gör det mig så trött.