Två ljus brinner i kvällningen

Allhelgona. Finns spöken? Svävar andar omkring i rummet?

Jag tycker det känns kymigt att tänka sig att någon iakttar mig 24/7. Jag vill inte att farfar ska se mig när jag bajsar. Farmor kanske, men inte farfar. Jag vill inte att mormor ska se mig när jag petar näsan och stoppar ner snorkråkan i godishyllan på ICA. Eller att morfar ska förfasas när jag kissar i smöret hemma hos Andreas och Tina.

Jag älskar er, kära förfäder. Men gör mig en tjänst och ta en runda runt kvarteret när jag ber er, ok?

Twilight zone i svampskogen

Min pappa skickade de här bilderna till mig idag. Han ville ha hjälp med att komma på vilket år de är tagna. Att döma av hans jämförelsevis tjocka hårsvall och min längd skulle jag tippa 1985. Eller 1986?

Men egentligen är de mycket äldre än så. De tillhör ett annat liv. Personerna på den här bilden är döda allihop; även jag. Vi kommer aldrig att plocka svamp med Lundmarks igen. Inte som vi gjorde då. Det blir aldrig 80-tal igen. Sven kommer aldrig att ha hår på huvudet igen; jag kommer aldrig att INTE ha hår på grejen igen.

Den tiden är förbi.

Det är grått

Sitter på OK i Heby och väntar på att farfar ska komma och lämna över Julie. Säga vad man vill om Heby, men det är inte Nordens Venedig. Särskilt inte en sån här hopplös oktoberdag när självmordet viker runt hörnet som en kåt kulturjournalist på väg till ett gratismingel på Dagens Media (för att parafrasera Lundell).

Jag jobbar i en fittig bransch. Punkt.

Multi-tasking

Den här bilden illustrerar på ett bra sätt hur vi småföräldrar måste kunna göra minst fyra saker på samma gång. Här

* matar jag Edward
* beundrar jag Julies klase av vindruvor som hon just har plockat från vår uteplats
* återskapar jag Gustav Vasas klassiska frisyr från rikstinget 1523
* spräcker jag ett par nya byxor med mina överviktiga knän

Amazing, isn´t it?

Alla bajsar vi som John Lennon sa

Pratade med nutidens svar på Strindberg i kväll. Han berättade att han hade cyklat till affären och införskaffat två påsar chips och en läsk.

Det gjorde mig glad att höra. Även sanna genier drabbas alltså av sug i chipstarmen då och då.

Dit ska vi alltså inte

Det funkar inte att låta Edward sova i klädkammaren längre. Vi måste sälja vår lägenhet, köpa nytt och större.

Jag hade en mäklare på besök i dag. Hon tipsade om en femma på 130 kvm för 1.1 miljoner. Jag bara gapade.

"Det ligger i och för sig i Pettersberg", sa hon och såg skamsen ut. Och? tänkte jag. Som inflyttad västeråsare har jag inte så bra koll på stadsdelarna.

När Lotta kom hem berättade jag om drömlägenheten för henne. Och nämnde att den låg i Pettersberg. Lotta slet sitt hår och vrålade rätt upp i ansiktet på mig att hon hellre skulle flytta till Rio De Janeiros kåkslum än sätta sin fot i Petters-fucking-berg. Så vi letar fortfarande lägenhet. Och jag har lärt mig en väldigt grundläggande sak om Västerås.

Felching

I wish I could eat your cancer when you turn black.
- Kurt Cobain, "Heart-Shaped Box"

Jag kan inte sluta tänka på dig. Du är underbar.
- Scotts, "Underbar"

Det här är två sätt att säga samma sak, eller hur? Fast skillnaden mellan Nirvana och Scotts i det här fallet är skillnaden mellan "ett hysteriskt runkande och ett ärligt knull", som Strindberg sa när han jämförde Henrik Ibsens pjäser med sina egna. Dansbanden har lagt beslag på det enkla, det oförställda, det naiva. Dansband är skit 99 ggr av 100, jag påstår inte annat, men ibland är barnsligt enkla texter överlägsna abstrakt rockpoesi från kreddiga deathrockers.

Att en medlem i Scotts gillar att sörpla i sig sin egen sperma från en kvinnas anus lämnar vi åt sidan för stunden.

Observationer efter en kväll på Råsunda

* Spelarna ser mindre ut än de gör på tv.
* Zlatan just didn´t give a fuck.
* Jag hejade på Albanien i andra halvlek.
* I don´t know what you´ve been told...
* Albaniens supportrar är fulla av kärlek.
* ...escimo pussy is mighty cold.
* Svenska supportrar är fulla av ljummen varmkorv och tristess.
* Min kusin Henrik svor 429 ggr. I första halvlek.
* Albanien kan vara världens bästa land.
* Jag var rädd att ett fyllo skulle börja slåss med Henrik till slut.
* Jag har bara en testikel kvar. Ni kan börja kalla mig Einstein.

Dr. Alban

Jag vet inte jag, Jon. Var det så smart av dig att köpa biljetter till Sverige-Albanien i kväll? Vill du verkligen befinna dig på Råsunda en oktoberkväll? Och se en match som börjar 20.45? Älskar du inte dina testiklar mer än så?

Well. Det verkade vara en bra idé i somras.

17 geezers

Alfons leker att gröten är land.
Mjölken är hav.
Och lingonen båtar.

Jag lånar Raska på, Alfons Åberg på bibblan. Den är genial. Jag fick den läst för mig som liten, men jag minns den inte, inte som man brukar minnas saker i alla fall; jag bara förnimmer känslor från min egen barndom när jag börjar läsa den för Julie.

Boken handlar om att Alfons pappa blir tokig på Alfons eftersom han sölar nåt så fruktansvärt när han ska till dagis.

Jag vänder blad och minns plötsligt - ett riktigt minne, den här gången - hur mycket jag skrattade åt Alfons pappa när han satte ner foten (tolv minuter innan dagisstart och Alfons har fortfarande inte kommit ut från sitt rum) och vrålade

Kom nu för sjutton gubbar!

till Alfons. Sjutton gubbar! Vilket uttryck! Jag minns att jag tyckte att det var det fyndigaste uttryck någon människa någonsin hade yttrat.

Jag närmar mig den odödliga repliken och börjar känna mig nervös. Det känns plötsligt väldigt viktigt att Julie ska tycka att sjutton gubbar är lika kul nu som jag tyckte att det var för trettiotvå år sen.

...pappa är hel-ilsken och härmas: "Ska bara, ska bara. Jag blir galen på ungar som ska bara. Kom nu för sjutton gubbar!"

Julie ger ifrån sig ett gapskratt som bara hon kan; jag kan andas ut. Vi förstår varandra över generationsgränserna: sjutton gubbar har inte förlorat sin magi. Efter ett tag skrattar jag lika högt som hon.

Det måste vara generna.

Samtal med Julie, fredag morgon

Pappa: Vill du ha en satsumas?
Julie: Nej, jag är död.
Pappa: Vill du ha ett äpple då?
Julie: Nej, jag är död. Jag kan inte leva mer.
Pappa: Varför då?
Julie: Jag har gått för mycket. Nu ska jag bara ligga här på golvet och döda.

Hertha Müller

Jag provoceras av Svenska Akademiens fega uselhet. Vem i helvete bryr sig om hur tysk-rumänska flyktingar hade det på 40-talet? Men det är precis det Hertha Müller skriver om. Och det är precis ett sånt jag-somnar-bara-jag-tänker-på-det-författarskap som firma Engdahl&Englund premierar. Jag skäms. Nobelpriset i litteratur har blivit VM i navelludd.

Säg efter mig, Peter och Horace: C-o-r-m-a-c M-c-C-a-r-t-h-y.

Det är något...

...med amerikaner som jag finner oändligt fascinerande. Jag tror det har med deras självförtroende att göra. De går inte med böjda ryggar. De grabbar livet by the balls, utan tveksamheter eller onödiga rädslor, precis som barn gör.

Vi svenskar är fucked så fort vi föds. Men det går ju alltid att utvandra. Lyssna bara på Lottas lysande intervju med Hollywood-frun Maria Montazami från i morse (tio minuter in i klippet). En gång i tiden var hon västeråsare. Nu bor hon i L.A.

Säga vad man vill, men hon går åtminstone inte med böjd rygg längre.

Töntarna

Får en glädjechock när jag slår upp tidningen och ser att Kent har släppt en ny låt, bara sådär helt apropå. Skyndar mig att ladda ner den med en vällingvisp i ena handen och Edward i den andra (man blir bra på att multi-taska när man är småbarnsförälder). Trycker in ett par öronsnäckor och håller tummarna för att Jocke Berg ska ha överträffat sig själv. Jag vill höra musik som slår ner all vegetation runt mitt hjärta med stora sablar och bygger sig ett bo därinne. Ni kan tycka att jag gapar efter mycket, men jag vill ha meningen med livet på ett silverfat.

Jag får nåt futuristiskt skit med abstrakt text. Tack för det, Joakim.

Best pal

Jag hade helt missat den här videon, som tydligen varit the shit på Youtube sedan länge.

Jag blev rörd när jag såg den, så klart. Att inte bli det är att vara en människa utan känslor, en tvättäkta psykopat, en Jeffrey Dahmer eller en Bengt "Fisken" Ohlsson.

Men det som gör mig mest rörd är inte lejonets glädjeskutt, utan den blonda killens vänliga ögon. Har ni sett en trevligare kille någon gång? Han är en sensation. Han ser ut som Jesus hade sett ut om Jesus hade funnits på riktigt.

Jag vill att den där killen ska vara min bästa vän. Jag skulle behöva honom den här mörka, ensamma kvällen, när Julie är i Stalbo, Lotta är på fest och Edward sover där uppe. Vi kunde äta chips och kolla på Barcelona-matchen ihop, jag och den blonda killen. Sen kunde vi kramas, dricka varm choklad, ha lite kuddkrig och viska våra innerligaste hemligheter i varandras öron.

Orimligt

Nås av nyheten att en f d kollega har dött. Låter som självmord, men jag vet inte. Kände honom marginellt, tyckte han verkade rätt olycklig. Känner skuld. Ingen jätteskuld, men ändå. Hade han levt om vi på jobbet hade ansträngt oss lite mer för att vara vänliga mot honom?

Döden är verkligen helt orimlig. Plötsligt är man ingenting. Plötsligt har man åkt till ingenstans.

Och kan aldrig aldrig aldrig komma tillbaka.