Jvl krrng

Mycket trevlig Valborg på Tidö med Hanna och en greve som var kusligt lik James Spader. Sju bebbar röjde skiten ur sig som sig bör, Edward och Elsa var som ler och långhalm och Julie fick en fyraårig uppvaktare på halsen (en av James Spaders söner). Majbrasan trilskade ett tag men tog sig, och det betades av några vårsånger oxå.

Allt exemplariskt, men tyvärr fick jag en skrckdl på halsen när vi gick till kasen. Denna skrckdl var en bitter gammal journalist, som inledde med att påstå att Julie löpte större risk att bli en "loser" än Edward, eftersom hon är äldst. "De äldsta ska alltid hålla på och fundera så mycket. De som är nummer två tar för sig av livet". Detta sagt när Julie gick bredvid.

Sen började skrckdln mala på om hur SR var mycket bättre på 80-talet, när hon jobbade där. "Nu är det så snuttifierat. Bara massa musik. Det har blivit som Aftonbladet, allt är bara till för att sälja sälja sälja. Jag är bekymrad över journalistyrket". Detta sagt när jag precis berättat att jag jobbar på Aftonbladet.

"Vad gör du på Aftonbladet?" frågade skrckdln.

"Jag är nöjesreporter".

"Jag förstår". Detta sagt som en kondoleans, som om jag just berättat att jag lider av en obotlig cancer i ändtarmen.

Jag var alldeles för artig. Jag borde bett den här skrckdln att fara åt helvete, förklarat att vi på Aftonbladet är fyrtio ggr bättre än den fisförnäma kulturjournalistik hon antagligen konsumerar, och att min dotter är ett geni vars temperament och framtid hon ska ge fan i att spekulera om.

För sent nu.

Det anses...

...tydligen charmigt att ha grå tinningar. Tur det, när man ser bilder som denna. Det här kan vara den första bilden jag sett på mig själv där det verkligen framgår med all önskvärd tydlighet att jag är på väg att förvandlas till en silvervarg.

Nu har jag ju inte...

...sett programmet ifråga än, men att döma av trailern kommer kvällens "Familjen Bernadotte" på TV4 vara den mest insmickrande, rövslickande, tillrättalagda, censurerade, onödiga, patetiska

DYNGA

som någonsin visats i ett svenskt medium.

Vi måste avskaffa kungahuset, folks. MÅSTE!

Por Dios

Jag vet inte om det är våren, eller Loupita #3 i lurarna, eller en begynnande medelålderskris. Men jag saknar Gud i mitt liv. Inte den där hopplösa jävla kaffe-med-bulle-varianten vi tillber i Sverige; den riktiga Gud. Han som bor i en Sliver-melodi, hon som är lamporna som tindrar på Golden Gate om natten.

Koranen sket sig. Bibeln?

Slaskdag, men...

Inte mycket talar för att den 28 april 2010 kommer att gå till historien. Fortfarande sjuk. Fortfarande fet. Fortfarande trött. Fortfarande inte rockstjärna.

Men jag återupptäckte Kristofer Åström i dag i alla fall. Slutade lyssna på honom för sex-sju år sedan, och knappade in låten Loupita #3 på Spotify mest for the hell of it.

Den visade sig vara ett mästerverk.

Samtal med Julie, tisdag eftermiddag

Jag: Leker du mycket med Rajs på dagis?
Julie: Nej, jag leker bara med Donja.
Jag: Vem är det?
Julie: Min kompis. Hon har svart jacka och svart...vad heter det nu då?
Jag: Hår?
Julie: Nej, hon har inget hår.
Jag: Vad brukar ni leka?
Julie: Donja kan inte leka. Hon är aldrig inne, bara ute.
Jag: Får inte Donja vara inne?
Julie: Hon vill bara vara ute. Idag sa hon "jag älskar att vara med dig, Julie".

Tacktal

Är hemma sjuk från jobbet i dag, vilket inte kommer som en överraskning för en enda levande själ. Jag - eller min sambo, eller något av våra barn - har varit sjuka sen Palme-mordet känns det som.

Blev nyss uppringd av min kollega Peter Ottsjö, som informerade om att jag vunnit nöjesredaktionens interna pris "Gyllene geten" för månadens bästa ingress. Till min fasa satte han sedan på högtalartelefon så alla mina kollegor skulle höra vad jag sa. Granted, vi pratar bara om kanske tjugo pers här, men jag lider av glossofobi (look it up) och drabbas av hjärnkramp i såna här lägen. Resultatet blev att jag försökte vara rolig på ett pressat, tonårsmässigt sätt. Jag känner doften av gamla gymnasiekorridorer dra genom lägenheten som en osynlig giftgas nu. Jag skäms.

Nu väntar hämtning på dagis av bebbarna, och fem timmars mayhem innan de somnar. Jag är en sån fin människa. En riktig krigare.

Alltid något

Är förkyld.

I-fucking-GEN.

Men det är skönt att jag inte heter Johan T Lindwall i dag. Eller någon annan dag, för den delen.

Enda gången jag har träffat Johan var på Sturecompagniet, lustigt nog. Klockan var fyra på morgonen och jag var där med Daniel Nyhlén (det här var på tiden Daniel jobbade på Bladet. Skulle tro att det var på hösten 2004). Johan var dyngrak och stötte på allt som hade en puls. Daniel presenterade mig för honom, varpå Johan omedelbart tog nacksving på mig och började ruska mitt huvud fram och tillbaka.

"Man måste kämpa så jävla hårt för att komma till toppen!" ropade han i mitt öra.

Sen kom det en vakt och räddade mig.

Mysteriet löst

Det var alltså Courtney Love som var den mystiska kvinnan jag intervjuade i måndags.

Men det visste ni ju redan, eller hur?

Som att hitta en spindel i chipspåsen

Var ute igår med några tjommar. I morse märkte jag till min fasa att jag hade bloggat under the influence. Det var ett minst sagt patetiskt inlägg. En fullständigt onödig rapport från den där andra Fon Jorsling, som med stor oregelbundenhet står i baren och tycker att han har insett saker som måste förtäljas.

Tur att det finns en raderingsknapp.

Satan

Lånade No distance left to run av Ninna. Det skulle jag inte ha gjort. Nostalgiska filmer om band jag gillade som ung gör mig bara självmordsbenägen. Helvete varför satsade jag inte hårdare på att bli rockstjärna istället? Varför var jag så jävla lat?

Fan...när Graham Coxon drar igång Parklife alltså. Den grötiga disten. Euforin i publiken. Tiden står stilla och universum är perfekt.

Well. Har inte tid att gnälla längre. Måste dra ut till Västerås Motorstadion. Plikten kallar.

Måste bli intellektuellt svår

Är inne i en fulkulturell period. Förra boken jag läste var Stephen Kings nya, nu läser jag Nick Hornbys Juliet, naked. Måste skärpa mig. Nästa bok måste bli väldigt svår och väldigt smart. Jag kanske skulle ge mig på någon av Daniels böcker? Men de verkar för svåra. Jag förstår ingenting av vad det är han försöker förmedla. Jag har läst för lite DN Kultur, antar jag.

Det får bli nåt mellanting istället. Det får bli Paul Auster.

Jonas med handen i kakburken

Bråda dagar för kungahuset just nu. Mycket damage control som måste göras. Jonas verkar ha haft hootchie cootchie med en norsk fjälla och monarkin darrar i sina grundvalar.

Min spontana reaktion på detta lyder som följer:

MOAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHA!!!!

Samtal med Julie, söndag morgon

Julie: (sjunger och skakar på rumpan): Shake your booty, shake your booty...
Lotta: Vem har lärt dig den där sången?
Julie: Anna-Misa.
Lotta: Vem är det?
Julie: Min kompis.
Lotta: Hur ser hon ut?
Julie: Hon ser ut som vanligt.
Lotta: Jag menar alltså -
Julie: Hon har rosa hår och rosa ögon. Rosa ansikte. Rosa ben och rosa fötter.
Lotta: Och hon heter Anna-Misa?
Julie: Anna-Pisa heter hon.

Ny arbetsdag, ny utmaning

Igår: OS-stjärna.
Idag: rullstolsbunden rappare från Afghanistan.
Imorgon: läppspelande malawier med VM-silver i hetsätning.

Vem vet?

Läs det här och förlora fyrtio sekunder av ditt liv

Johan T Lindwall ordbajsar mer än vanligt i dagens Expressen. Följande stycke - där han försöker dramatisera en tio minuter lång rökpaus som prinsessan Madeleine tog i går - kan vara det mest meningslösa som någonsin publicerats i en svensk tidning.

Madeleine har tidigare vid en möhippa hamnat på bild med en cigarett i munnen, men röker inte till vardags i normala fall.
De förbipasserande stannade upp när de fick syn på Madeleine. När hon var klar med sin första cigarett så tog hon upp nästa ur väskan och tände även denna. I tio minuter rökte hon - samtidigt som hon intensivt pratade med sina väninnor.
Vänner till henne vittnar om att hon numera bara röker när hon är ledsen eller pressad.
Feströkningen ska hon ha slutat med, efter att både mamma Silvia och pappa kungen sagt till henne. Efter avklarade cigaretter hoppade Madeleine in i sin säpobil och åkte hem till parets bostad på Östermalm.

Sinnessjukt jobb det här

Tillbaka på jobbet för ett gästspel innan nästa våg av kräksjuka och/eller influensa och/eller något annat jävelskap tvingar mig att vabba. Och återigen slås jag av vilket besynnerligt arbete jag har. Nyss pratade jag med en svensk OS-guldmedaljör som blivit kompis med en kvinnlig Hollywood-stjärna. Det var ett mycket trevligt och fullständigt oväntat samtal. Och ännu ett minne jag kommer att gagga om för mina barnbarn om femti bast. Jag menar...vad var oddsen att detta skulle ske när Julie trippade in i vårt sovrum och väckte oss 05.57 i morse?

Synd bara att jag aldrig hann intervjua Ted Kennedy. Det tåget har gått.

Samtal med Julie, tisdag kväll

Julie: Vet du en sak? Jag och Edward är tillsammans!
Jag: Är ni?
Julie: Ja.
Jag: Hur är man om man är tillsammans?
Julie: Man pussas och kramas. Och så står man brevid varandra och ser ut som vanligt!

Dagens iakttagelse

Om man får tro vår bevakning av hovet gör kungahuset inte annat än ställer upp på intervjuer med oss.

INTERVJUER, alltså.

Kort fråga: om tre citat är en "intervju", vad ska vi då kalla det andra vi journalister sysslar med? "Cricketmatch"?

Jag minns mina frossor och hur de brukade ta på mig

Feberfrossa i natt. Känner mig nostalgisk när jag ligger och skakar under täcket. Ett fönster öppnar sig till alla de feberfrossor man trodde sig ha glömt. En portal bakåt, en bjudning att dra i bromsen på det här meningslöst skenande skittåget från helvetet som kallas livet.

Jag minns mina feberfrossor med värme - no pun intended. Malaga -92. Seminariegatan -95. Världen sedd genom ett lager vaselin. Världen gjord lite mjukare, lite dimmigare. Ambitionen rundad i kanterna. Att bara få vara.

Last man standing

Natten skördade två nya offer. Edward bälgade ur sig 03.22 och min sexiga sambo sprutlackerade toan tio minuter senare. Tack för mig.

Punk´s not dead

Julie hyllar nyligen avlidne Malmolm McLaren på det enda sätt som passar sig.

Saker att vara deppig över

* Julie är magsjuk och jag är hemma och passar bebbarna för 175:e gången på två månader.

* Leksand går inte upp i Elitserien i år heller.

* Julie bläddrade i tidningen i går och utbrast "pappa!" när hon såg en bild av Mats Alm.

* Jag missade Björn Solfors återkomst till Stockholm i går kväll.

* I'm fighting a losing battle against fetman.

* Jag har ingen USA-resa inbokad förrän 2013.

* Mina föräldrar är döende. Kanske inte bokstavligen, men de är 72 och det är ju samma sak. Jag är snart en orphan.

* Den nya Stephen King-boken är lite av en besvikelse. Men jag har läst 600 sidor och vill liksom inte ge upp. Så jag måste traggla mig igenom 270 till.

* Ett ord föll bort i min Börje Ahlstedt-artikel igår. Slarvfel. Med tanke på att jag skrev om den där satans artikeln 18 gånger är det helt otroligt att jag inte märkte det innan den gick i tryck.

Men, fuck it. Det är ju vår!

Under the dome...

...heter Stephen Kings senaste tegelsten som jag började läsa för några månader sen (det tar längre tid att läsa ut böcker nu för tiden).

Det skulle också kunna vara titeln för mitt liv den 8 april 2010. När man är far till en magsjuk bebbe är det som att omvärlden upphör att existera för en stund. Den känns inte längre verklig utan teoretisk, snudd på hypotetisk. Allt handlar om att svabba spyor, truga i vätska, försöka underhålla lillebror och samtidigt se till att inte också han börjar bälga ur sig.

Jag hörde för övrigt att min Börje Ahlstedt-vju cirkulerade i den hypotetiska världen i dag. Fan tro´t.

Fröken Julies känsla för puke

Gissa hur många gånger Julie spydde i natt, folks?

En? Haha.

Fem? Get the fuck outta here!

Tio? Puh-leeeze...

Visserligen tappade vi räkningen någon gång klockan 03, men jag skulle tro att summa summarum blev tjugosex vomeringar för min stackars dotter. Vi är ganska hålögda på Tegnérgatan 3 i dag, om man säger så.

Jag är ändå så stolt över Jullan. Efter ett tag i natt blev hon liksom affärsmässig när det gällde spyendet, och började dela ut order:

"Hink"!

"Färdig!"

"Papper!"

Jag blir trött

Carl Philip har ju blivit ihop med en f d modell som vikit ut sig i Slitz. So fucking what, säger jag. Vojne, vojne, säger svenska rojalister och kärringar med för mycket tid över. Det anses att Sofia Hellqvist inte är fin nog att torka Carl Philips kungliga anus, much less vara hans flickvän.

Apropå att hon fotograferats i Slitz säger blaskans chefredaktör Mats Drougge detta i dagens Resumé:

Det är bra att vika ut sig i Slitz. Sofia bevisar att det i varje fall inte är någon nackdel att vara med i Slitz. Att man kan ta sig hela vägen till kändisskap och kungafamiljen.

Jag blir trött på människor ibland. Riktigt, riktigt trött. Kungahuset är för helvete inget mål att sträva efter. Det är en patetisk kvarleva från en svunnen tid. Det är en låtsaslek för debila. Inse det någon gång, people!

Så här kommunicerar man år 2010

Samtal på redaktionen nyss:

Niklas: Jag har twittrat om din Jonas Inde-artikel.
Jag: Jag vet. Jag skrev om det i min blogg.

Jag blir rörd

Har fått massa ros för min intervju med Jonas Inde i dag och känner mig glad och lite stolt. Jag blev särskilt rörd när jag såg att min kollega Niklas Strömberg hade twittrat om artikeln i fråga. Niklas är inte den som strör beröm omkring sig, jag tror faktiskt inte jag har hört ett enda vänligt omdöme om något jag gjort under drygt fyra år som hans kollega.

Men i dag så:

Och Julies första cykel blev...

...väldigt rosa. Men det kan inte hjälpas. Edward får lov att gilla läget när han ska till att ärva den cirka maj 2012.

Just nu

Kollar på Alfons för 33:e gången i år. Avsnittet med barnkalaset. Lotta tycker att speakerrösten Björn Gustafsson d.ä. gör sig lustig på faster Fiffis bekostnad. Jag tycker mest att det är fascinerande att alla vuxna i tecknade filmer från sjuttiotalet ser ut som pensionärer, vare sig de ska föreställa tjugo eller åttio.

När fastnade vuxna i växten? Och började se ut som konstant trettio istället?

Jag blir harmonisk av att titta på barnprogram. Jag vill bo granne med Bamse. Jag vill vara Barbabok och ha mitt eget rum av barbalera. Jag vill vara sju år och leka tåg med Alfons. Jag vill inte vara trettiofem och byta cynismer med bekräftelsetörstande monster fem dagar i veckan.

Make-up artist

Som förälder tycker man ju att allt ens barn gör visar prov på otrolig intelligens och talang, för att inte säga smått mirakulös genialitet.

Tur det. För annars skulle jag tycka att Julies sminkning av Lotta lockar fram associationer till...eh...bajs.

Det är sannerligen en glad påsk...

...när man har en så här vacker familj:

Samtal med Julie, fredag morgon

Jag: Vet du vem Jesus var?
Julie: Nej. Jag har inte sett honom.

(Lite senare, efter en extremt rudimentär lektion i religionshistoria):

Jag: Så...vet du vad som hände på långfredagen nu då?
Julie: Ja. Jesus spikade upp mig på korset.
Jag: Nej, varför skulle han göra det?
Julie: För att jag stoppade fingret i mangeln. Då blev Jesus arg och spikade upp mig på korset.

Tar påsk

Randade ur mig 8700 tecken intervju i dag, vilket är nytt personligt rekord. Och då hann jag ändå med en fika med Micke där vi diskuterade Jackass storhet. Den konstigaste fråga jag nånsin ställt i den här branschen var när jag frågade Steve-O apropå hans eviga häftstämplande av sin pung: How is your scrotum?

In other news har Edward drabbats av diarré för elfte gången i år, vilket höljer påsken i ett osäkert dunkel. Risken är att familjen Forsling/Karlsson får rimma ägg allena.

Spännande fortsättning följer.