Gulnade tidningsklipp

Jag: Det här var min klass när jag gick i femman. Kan du se mig?
Julie: Där!
Jag: Nej.
Julie: Där!
Jag: Nej. Där är jag.
Julie: Jag vet det.

Jag: Titta, här vann vi!
Julie: Varför då?
Jag: Det var en frågesport som hette Vi i femman. Det var kväll och vi satt i musikrummet i min skola i Tärnsjö och svarade på frågor. Vi var jättenervösa, för det var direktsänd radio. Men sen slog vi det andra laget.
Julie: Varför det?

Jag: Men sen gick det åt skogen. Vi förlorade mot ett lag från Västerås. Sexorna i vår skola gav oss stryk och sa att vi hade skämt ut Tärnsjö.
Julie: Vad betyder skämt ut?
Jag: Att man har gjort bort sig så nån annan tycker man är pinsam.
Julie: Var du ledsen då, pappa?
Jag: Ja, då var jag ledsen.
Julie: Men ni vann ju förut i alla fall!
Jag: Ja, det gjorde vi.

Jag: Tänk Julie, här fanns inte du.
Julie: Varför då?
Jag: Det bara är så. Det är så himla himla länge sen, det här. Det är som en helt annan värld.
Julie: Pappa, jag är hungrig.

Lördag

Och Jullan grips av konstnärlig genialitet. En vanlig dag, med andra ord.

Promenad, fredag

Edward: Kom nu prinsessan, så går vi!
Julie: Javisst, min prins.
Edward: Jag är kär i dig, prinsessan!
Julie: Nej, inte kär. Det kan du inte vara, Edward.
Jag: Man ska helst inte bli kär i sitt syskon.
Edward: Vi är syskon!
Julie: Och jag är kär i Rays. Jag ska gifta mig men honom.
Edward: Inte gifta dig med honom!
Jag: Men du är ju kär i Jolene, Edward. Eller hur?
Edward: Ja, kanske det.

Foten är nere

Blir av med en oskuld i dagens blaska. 37 år gammal har jag skrivit min första tv-krönika. Eva Beckman, programchef för kultur och samhälle på SVT, ringde nyss och grät för att jag sågar hennes inköpta norska dokumentär.

"Jooon, fattar du inte vad du gör med mig?" skrek hon i luren. Jag riktigt hörde hur det rann snor nerför hennes haka. "Hur faaaaan ska jag kunna leva efter det här...aaaaa...."

Inte direkt, va.

I said east fucking Aros, nigger!

Förlåt att jag tjatar men det är lysande att vara i Uppsala igen. Nyss mullrade åska från en mörkblå himmel och solen kastade guld över Slottet. Nu sitter vi på Magnussons vid Fyrisån och har ätit renkött och nån snitsig ost. Vi pratar om framtiden och dåtiden och nutiden och Jessicas morbröder.

Östra Aros

Befinner mig med Sveriges snyggaste tjej i Sveriges snyggaste stad. Här bodde jag 1993-1998, här jobbade jag 2003-2004, här har jag samlat ihop 534856 olika minnen. En del lyckliga, en del värdelösa, en del pinsamma, en del vackra.

Strindberg bodde här 1867. Bara en sån sak. Originalet alltså, inte Solfors.

Pank som en råtta

Det här inlägget är gnälligt som fan. Men jag HATAR att vara fattig. Och jag har inte varit så här pank sen jag var typ 23.

Ja jag vet att det är den 25:e idag, era jävla rikemansbarn. Men när man har kreditkortsräkningar på 11 lax blir det inte så mycket över.

Fuck fuck fuck fuck fuck fuck.

Ett ord: chips.

Samtal med Julie, lördag förmiddag

Julie: Pappa, äter man palsternackor om man vill ändra på sin röst?
Jag: Va?
Julie: Om man inte gillar sin röst, äter man palsternackor då?
Jag: Nej.
Julie: Varför då?
Jag: Eller vad menar du? Vadå palsternackor?
Julie: Om man inte gillar sin röst.
Jag: Men vad har det med palsternackor att göra? Eller vadå? Vet du vad palsternackor är för något?
Julie: Nej.

Norge

Jag har inget smart eller självförhärligande eller politiskt korrekt eller insiktsfullt eller viktigt eller relevant att säga om Utøya, så jag låter bli.

Men jag älskar Norge. Undrar vad farmor skulle säga? Hon växte upp i Stavanger. Norge är vår levnadsglada lillebror, den evigt soliga, den gränslöst kärleksfulla.

Nu med tårar på kind.

Samtal med Julie, onsdag kväll

Julie: Vet du vad reklam är, pappa?
Jag: Nej, berätta!
Julie: Det är när de visar massa bilder på nåt de vill att vi ska köpa. För de vill ha pengar. Och så köper vi det. Och då får de pengar och blir glada.
Jag: Tänk vad du kan, Jullan!
Julie: Ja, jag kan allt.
Jag: Nej, du kan mycket men du är bara fyra bast. Jag är trettiosju och jag kan inte allt. Ingen människa kan allt.
Julie: Om jag dör och kommer tillbaka kan jag allt. Då kan jag säga "jag var död och det var roligt".

Principfast

Jessica: Jag tänker beställa en apple martini till dig.
Jag: Nej, jag dricker inte sprit.
Jessica: Meh! En fyra!
Jag: Jag dricker inte sprit.
Jessica: En liten fyra! Meh!
Jag: Jag dricker inte sprit.
Jessica: Jag tänker beställa en åt dig i alla fall.

Och skyarna öppnade sig

Parken Zoo. Eskilstuna. Måndag. Årets regnigaste dag. Ett tuff tuff-tåg snirklar sig förbi surikater och flodhästar. I en av vagnarna sitter två barn och fyra vuxna.

Barnen är Julie och Edward. De vuxna är deras mamma och pappa. Och pappas flickvän. Och mammas pojkvän. Ingen av oss hade trott att det här sällskapet skulle dela ett tuff tuff-tåg för ett år sedan. Men sen hände livet. Den utstakade vägen gjorde en u-sväng och nu sitter vi här. Vi körde aldrig i diket. Det fanns flera filer att välja mellan.

Lottas kille är grym. Lotta är grym. Jessica är min själsfrände. Julie och Edward är de vackraste barnen som nånsin har levt. Jag kommer aldrig att glömma den här dagen.

50% av mina ungar njuter av att bada

De andra 50 procenten?

Not so much.

Syskonen diskuterar, söndag morgon

Edward: Jag älskar inte dig idag, Julie. Jag är arg på dig!
Julie: Men det är bara i dag, Edward. Argan försvinner. I morgon är argan borta igen.
Jag: Du menar ilskan?
Julie: Ja. Ilskan är snart borta. Du skojar bara nu, Edward. Du älskar visst mig!
Jag: Varför är du arg på Julie?
Edward: Jag vill inte svara.
Julie: Han blev nog arg när jag var ledsen. Här (erbjuder honom en blåsbälg). Ta den!
Edward: Nej.
Julie: Men du får den för att jag är så snäll!
Edward: Nej.

Fredag eftermiddag

Slår upp tidningen. Måns Zelmerlöws orimliga nuna slår emot mig. Flickvän Jessica och kollega Malin tindrar som solar bredvid den lilla plastiga jäveln. Blir på dåligt humör. Han ska fan inte komma här och brösta upp sig, den lilla icke-bajsande skrattaren.

Tänker på de Magellanska molnen. Blir glad igen. Bläddrar vidare.

Scary shit

Det är nåt konstigt djur på väggen hemma hos Jessica. Jag vet inte vad det är. Jag skiter ner mig av skräck just nu.

Molnen ikväll...

...ser ut som att de döljer ett UFO. Jag lyssnar på Rod Stewart och tänker på 70-talet. Richard Dreyfuss i "Närkontakt av tredje graden". Jimmy Carter. Flygkraschen i Chicago 1979. Jag och min syster som står i vardagsrummet i Stalbo och pratar samma år.

Ann: Vad kommer efter 1979, Jon?
Jag: 1970.

Om det nu är så, att vi är så obetydliga, att universum är en slump, känns det här livet orimligt. Ja, det är vidunderligt att känna kärlek. Men sen då?

Uppslukad av en kvasar. Insugen i ett svart hål. Tiden upphör att existera och du är saknad av ingen. Inte någon.

Rymden befriaren

Kollar på en dokumentär om universum på National Geographic. Den är så vacker. Så nödvändig. Den sätter mina fittproblem i sina rätta proportioner. "Här har vi gränsen för människans förstånd", säger speakerrösten och kameran zoomar in ett svart hål. Där tid och rum upphör att existera.

Åh det är så skönt att inse. Vi är smarta apor, inte ens sandkorn i Vintergatans utkanter. Kött och nerver i en förvirrad kombination. Krabbnebulosan skiter så fullkomligt i Dagens Media eller Orup eller Expressen. Så fullständigt i våra fåfänga försök att förklara oss för varandra.

Jag minns en bok om rymden från när jag var liten. Jag minns en dröm jag hade: att jag skulle köpa ett stort teleskop och ligga på ett tak och speja på stjärnorna med min systerson.

Gud, den här dokumentären är helt otrolig. BBC skulle jag tro. England är ett skitland, men de är lysande på dokumentärer och deckare.

Magellanska molnen nu. 160 000 ljusår från jorden. Ingen bryr sig om Andreas Weise eller TV4-Sporten där. Det är så befriande.

Andra fina födelsedagspresenter jag fick

En av mina hjältar...

...är den här stiliga tjommen: John Griffith "Jack" London (1876-1916). Han blev bara 40 men levde livet till det yttersta. Och han skrev som en Gud.

Jag skriver inte som en Gud. Och jag är heller inte lika disciplinerad som Jack. Han skrev tusen ord varje dag. Varje. Dag. Oavsett om han var sjuk eller trött eller grinig eller svartsjukegrälade med sin fru Charmian. Tusen ord är inte tusen tecken. Tusen ord är långt. Vid mina sporadiska skönlitterära försök har jag bara kommit upp i tusen ord i undantagsfall, när jag fått inspiration eller druckit tre Red Bull.

Fyll mig med din ande, Jack. Jag behöver dig nu.

37

Ännu en födelsedag och jag borde väl oja mig över min stålfarfarålder men fuck it. Jag minns hur jag var helt knäckt när jag la mig för att sova i lägenheten på Djäknegatan i Uppsala den 11 juli 1996, hur jag tänkte "22, nu är jag verkligen 22" med existensiell ångest i bröstet. Patetiskt.

Men jag borde blogga nåt så jag tänkte slänga upp en bild på en canvas jag fick av Jessica. Jag är så himla glad för den. Jag tog ett foto på bebbarna med mobilen när vi hade åkt upp på Dundret förra månaden. Där stod de i ett soligt regn och tittade ut över Gällivare när Edward fick syn på något och pekade.

Försvarsadvokat

Edward lyckades med konststycket att kasta två böcker, två glas, en dvd, två leksaksbilar, tre kuddar och en blöja från balkongen innan vi tog honom på bar gärning i dag. När han fick frågan what the hell han gjorde det för visade han prov på att kunna bli en lysande yrkeskriminell i framtiden:

"Det var inte mitt fel".

Sanningssägare

Edward har en tendens att vara ärlig i fel situationer. Som när en ensam gubbe börjar hosta teatraliskt i kassan på ICA för att den unga kassörskan ska fråga honom hur han mår. Men hon säger inte ett skit och det enda gubben får för sitt besvär är en nyfiken tvååring som börjar härma hans fejkhosta och pressa honom med befogade frågor som "varför gör du så där?"

Eller som när en ensam gumma försöker kallprata med honom:

- Är du och handlar med pappa?
- Du är ju gammal! Titta pappa, hon är ju gammal!

Göteborg

Lysande stad på alla sätt.

Lysande söndag på alla sätt.

Lysande biltur med Jonas och nostalgithrash i stereon på alla sätt.

Lysande blasköl utanför arenan på alla sätt.

Lysande konserter på Ullevi på alla sätt.

Lysande Mustaine-riff i Holy wars på alla sätt.

Lysande Kerry King-ilska när inte gitarren funkade på alla sätt.

Lysande Lombardo-kaggar på alla sätt.

Lysande Metallica-setlist på alla sätt.

Lysande gammalt hårdrockarpar som kramades framför oss under Fade to black på alla sätt.

Lysande Kirk-plink under The call of Kthulu på alla sätt.

Lysande rosa kvällshimmel på alla sätt.

Lysande hotell på alla sätt.

Lysande frukost på Avenyn på alla sätt.

Lysande flickvän på alla tänkbara jävla sätt.

Tre knop max

Livet på landet tuffar på som Sandins gamla skorv i min barndoms skärgårdssomrar. Tempot är lägre än lågt och livets prioriteringar sorterar om sig och hamnar på rätt ställe igen.

Ungarna skrubbar potatis med farmor. Edward testar att käka. Det smakar inget vidare.