Söndag

Vårvindar idag, eller hur? Så efterlängtat att förnimma irländsk tång i luften.

Lägenheten skinande ren och ekande tom igen. Visning i denna minut. Jag läser dagens blaska på en bänk nere på stan. Som att se målarfärg torka.

Annars: kär och lycklig. Med en underton av bitter sorg. Som vanligt, med andra ord.

Samtal med Julie, torsdag kväll

Julie (sitter på toan och trycker): Bajset kommer inte ut!
Jag: Det kan ta lite tid ibland. Fortsätt kämpa så kommer det snart.
Julie: Klockan kommer att vara 20 när det kommer. Natten kommer att vara ljum.

Hjärnan irrar, torsdag morgon

John Boehners nick till Obama innan State of the Union-talet var lite rörande.

Det vore bra om min astmamedicin kom idag. Det vore bra om jag kunde börja andas igen.

Jag skulle vilja kunna skriva som Justin Cronin.

Ibland tittar man i backspegeln och undrar. Den där "vännen". Exakt hur tänkte jag där? Varför umgicks jag med den personen överhuvudtaget?

Julie drömde inte om ett elakt äpple i natt. Utan om att hon var en sjöjungfru med rött hår. Det lät bättre, på nåt vis.

Jag skulle vilja ha Vittorio Tafurs jobb. Han bevakar Oakland Raiders för San Francisco Chronicle.

Jag har funderat en del på konsekvensneutralitet på sistone.

Niklas, koppla ner bredbandet nu. Stäng av datorn. Sluta twittra om svensk jävla hip-hop. Gå ut på gatorna. Du är i Bangladesh.

Jag drömde om följande personer i natt (utan inbördes rangordning, och utan att gå in på vad de gjorde och inte gjorde): Jocke Persson, Gunnar Hellsing, Markus Larsson, Frida Boisen, Jessica Isaksson, Lars Johansson, Niclas Rislund.

En gång i tiden bjöd Börje Ahlstedt in mig till sin loge på Dramaten. Nu slänger han luren i örat på mig. Det går fort i hockey. Och i journalistik.

Gud finns, eller hur? Jag måste bara lära mig att leta på rätt ställen.

Samtal med Zandra Lundberg, onsdag förmiddag

Zandra: Var är Klas?
Ulrika: Han har inskolning på dagis.
Zandra: Aha. Ja, allt som håller Klas borta från redaktionen välkomnas ju.

Samtal med Julie, onsdag morgon

Jag: Drömde du nåt kul i natt?
Julie: Inget särskilt. Ett äpple sa att jag hade fula fötter bara.

Frågor, måndag kväll

Vad är det som har gjort att jag inte har värdesatt min egen lycka högre i mitt liv? Som har gjort att jag nöjt mig med det lilla? Som har gjort att jag valt duggregn framför hav? Är det rädslan att misslyckas? Är det för att straffa mig själv? Fick jag för mycket kärlek när jag var liten? Eller för lite? Var jag mätt? Eller så hungrig att jag blev paralyserad? Tog de starka kvinnorna i min familj all energi? Blev det ingen över till mig? Gjorde sorgen över en frånvarande pappa att jag inte fick den ryggrad jag behövde för att gå rak genom livet?

Nog med det nu, Jon. Gör om. Gör rätt.

Minne för livet

Jag träffade Marie Göranzon över en baguette i Östermalmshallen i onsdags. Det resulterade i två artiklar, en lite mer finkulturell DN-variant och dagens raka kvällstidningsmacka.

Det kan ha varit - eller fuck it, det VAR - ett av de mest intressanta och givande möten jag upplevt i mitt elvaåriga yrkesliv som journalist. Antagligen för att jag på ett ytterst oprofessionellt sätt lättade mitt eget hjärta för henne och berättade om min egen, pågående upplevelse av att separera från mina barns mor samtidigt som jag träffat en ny kärlek. Den här berg- och dalbanan. Den svarta sorgen. Den ljusblå euforin. Ofta på samma gång.

Hon klappade mig på armen och sa att det skulle ordna sig. Men utan att linda in det, eller svepa över smärtan. Över fyrtio år efter hennes egen skilsmässa kunde man ana ett sår som fortfarande inte var färdigläkt. Även om det var ett alldeles nödvändigt och självförvållat sår.

Jag har läst att skilsmässa är den största sorgen en människa kan råka ut för. Först kan det vara skönt, men sen ska man hitta en ny identitet, relationerna med alla ska fungera, minnen ska suddas ut, minnen ska bevaras. Det tar ett helt liv för många människor. Det här med att man talar om en lycklig skilsmässa...det tror jag inte på. Särskilt när det är barn inblandade. Det är lika bra att man inser det, att man inte försöker försköna det och prata om att det är så gulligt med plastmammor och plastpappor. Bullshit, tror jag.

Samtal med Julie, söndag förmiddag

Jag (framför Fem myror är fler än fyra elefanter): Jag har faktiskt träffat båda de där pojkarna.
Julie: Magnus och Brasse?
Jag: Ja.
Julie: Eva då?
Jag: Nej, henne kan man inte träffa. För hon är död.
Julie: Varför det?
Jag: Hon bara är det. Hon blev sjuk och dog.
Julie: Men hon lever hemma hos oss i alla fall.
Jag: Ja, det kan man säga. I vår teve.
Julie: Hon lever i teven. Vilken tur att hon lever i teven.

Livet försöker säga mig något

För att parafrasera Putte Kock: psykologer, psykologer, ständigt dessa psykologer. Vart jag än vänder mig: psykologer. Jag blir aldrig fri från dem. Pappa psykolog. Syster psykolog. Mamma ville bli psykolog, blev hobbypsykolog istället. Mina föräldrars bästa vänner: psykologer. Deras tre döttrar: psykologer. Jessica: blivande psykolog (lysande journalistbegåvning till trots).

Inte ens min gamla ungdomsvän M kunde hålla sig borta från skiten. Trivsam lunch i torsdags, när han plötsligt slänger ur sig följande:

"Jag har funderat på att ta ett sabbatsår. Plugga upp betygen. Börja om från början och utbilda mig till något".
"Jaha, vadå?"
"Psykolog, kanske".

Och här sitter jag och vill vara ytlig. Äta mina chips och kolla på semifinalerna i NFL i morgon.

Stili-fucking-stik

Läser Bladet på morgonpendeln. Många duktiga skribenter i Bladet. Många trasiga jävlar också.

Kan det vara så att man skriver bättre ju räddare man är? När man är så vettskrämd för hur omvärlden ska reagera att man vänder på varje formulering tio gånger och inte lämnar ifrån sig en text förrän varje ord är laddat med radioaktivitet?

Eller är det Luther med piskan?

Folk folk folk överallt. Sluta håll på, för fan. Som Peter Wahlbeck sa: människor ska alltid hålla på och hålla på så jävla mycket. Journalister: vilket jävla pack. Så ogenerösa, så förställda, så empatilösa. Så hårda. Så jävla bla bla bla-jargongiga.

Så rädda.

Utsikten utanför mitt fönster

Solen skiner och jag hittar skönhet i hur den glittrar i frosten på NCC-ladorna längs med spåren. Världen är vacker, trots allt. Även här i avgaserna och skiten vid Stockholms central.

Tidens fucking tand

Åldrande återspeglar de biologiska förändringar som en organism genomgår med tiden, och som leder till ålderdomen, samt hos människor också de sociala och psykologiska processer som en längre tids levnad innebär (jämför mognad, erfarenhet).
Inom humanfysiologin skiljer man mellan gerontologi, som beskriver den friska ålderdomen, och geriatrik, som handlar om ålderdomens sjukdomar. Åldrande brukar mätas kronologiskt, i hela år sett utifrån individens födelsedatum, men någon exakt definition av begreppet finns inte.

Det finns levande varelser som inte uppvisar några ålderdomstecken, bland dem vissa träd, humrar, störfiskar, hajar, alligatorer, och galapagossköldpaddan. Den svenska journalisten Fon Jorsling tillhör inte dessa varelser.

Samtal med Julie, 2031

Intervjuare: Du är bara 24 men redan en av världens mest hyllade artister.
Julie: Ja, visst är jag otrolig!
Intervjuare: Vad beror din enorma framgång på?
Julie: Min pappa är som du vet en sanslöst framgångsrik författare. Han är dessutom grym på alla sätt och vis. Han har varit ett stort stöd genom hela min uppväxt.
Intervjuare: När insåg du att din lillebror var homosexuell?
Julie: Det har jag alltid vetat. När jag var liten skulle han alltid låna mina klänningar. Min lillebror är för övrigt exakt som Greg Kinnear i den där filmen med Jack Nicholson som gick på tv den 15 januari 2011.
Intervjuare: Just ja, den ja.

For sale

Har städat, skrubbat, röjt och skottat utav HELVETE idag. Ser ut som Hans Scheike i håret (inga jämförelser i övrigt). Men det gav resultat: elva pers kom och kollade in vår lägenhet i eftermiddags. Ny visning på tisdag. Inga bud än, men det borde ju ordna sig för fan. Sen kan jag och Lotta koncentrera oss på att leva lyckliga på varsitt håll i alla våra dagar.

Det är vi värda, båda två.

Nej, man får inte se ut så här.

Min plats i stacken

Plats 7C 029 i Schibstedhuset vid Kungsbron i Stockholm tillhör bara mig: Sven Jon Jürgen Forsling, född den 11 juli 1974, son till Sven, son till Agneta, bror till Ann, far till Julie och Edward, pojkvän till Jessica. Vissa äger slott och skogar, andra lyxyachter och sportbilar.

Jag äger plats 7C 029 i Schibstedhuset vid Kungsbron i Stockholm. Åtminstone tills vidare.

Ett ljus i mörkret

Mitt bland alla jämntjocka dyngknäck jag skiter ur mig lyckades jag faktiskt leverera en bra (om jag får säga det själv...skrapar med foten i gruset med blossande kinder) grej i helgen: en 16-sidig bilaga om Columbine-massakern 1999.

Nutidens svar på Strindberg började gråta när han läste den. Jag kommer aldrig att få finare beröm om jag så blir 111 år gammal.

The Office

Invigde nya arbetsplatsen idag. På Kungsbrohuset. Fräscht, ljust. Det inleddes med att cheferna med 250 papp i månaden delade ut frukostpåsar till fotfolket. Jag fick skaka hand med min chefredaktör för första gången sen jag började jobba på Aftonbladet för sex och ett halvt år sen. Det var trevligt. Sen gick jag upp på våning sju och noterade att vi sitter som myror i en myrstack på ett call center.

Men det var ljust och fräscht.

Annons

Jag och Lotta ska sälja vår lägenhet. Om någon av mina bloggläsare vill hosta upp knappa två millar för att få andas samma syre som jag har andats sedan sommaren 2008 är det alltså fritt fram nu.

Genom ett lager av vaselin

Feberfrossa ikväll och en försmak av döden. Min heta hjärna suger i sig nattmörkret och hopplösheten i en svensk januari som en tvättsvamp. Och börjar fantisera om att dö. Att lämna det här livet och aldrig komma tillbaka. Döden kommer att ta även mig i handen en dag. Det är en hisnande känsla. Och rätt skön. Bara jag slipper lida. Och de jag lämnar efter mig...jag vill att de går vidare på den här absurda planeten och slickar i sig jordens salt.

Men de kommer att sakna mig. Jag måste kämpa vidare.

Samtal med Julie, onsdag förmiddag

Julie: Bamse är verkligen en idiot.
Jag: Varför det?
Julie: Det är tröttsamt att han finns. Han äter all honung. Ingen annan får någon honung!
Jag: Men du får ju honung på gröten, till exempel?
Julie: Ja. Men inte på glassen.

You say struts, I say...

Julie håller på att lära sig skriva. Hon är ett geni. Dock inte helt färdiglärd.

Sista lunchen på Blues...

...och Jocke är självmordsbenägen.

We´re moving

Lite vemodigt i dag. Allra sista dagen på Aftonbladets redaktion i Globen. Sen flyttar vi in i Kungsbrohuset i centrum. Bra för mig som pendlar från Jönköping varje dag, förstås, men ändå. Jag har svettats på den här redaktionen sen den 7 juni 2004. Med magsyra i bröstet som kvällsreporter. Med magsyra i bröstet som dagsreporter. Och så alla luncher i Globengallerian, alla gånger jag köpte sushi på ICA, åt rårakor med fläsk på Blues eller tryckte i mig en lunchlåda i Manhattan-hörnet.

Det är över nu.

Nyss skulle jag springa en sista halvmil på löpbandet på plan 9. Och möttes av den här dystra synen. Flyttlasset gick i natt, tydligen.

Tourette´s syndrom

Små knegarna

Let's face it: jag är en grå mus i massan. På väg till jobbet som en idiot. Ingen ryggrad. Inte en gen Per Oscarsson i min kropp, inte ett hårstrå Peter Wahlbeck. Stavningsprogrammet i iPhonen känner igen Hysén, det känner igen Ibrahimovic, det känner inte igen Forsling. Jag är inte ens en axelryckning för världen.

Jag är inte ens ett dammkorn.

Julie bakar pizza

Ingredienser:

Ketchup
En körsbärstomat (skivad)
Mjöl
Vällingpulver
Chilipulver
Lingonsylt
Rosemarin
Oregano
Timjan
Svartpeppar
Salt
Socker
Vatten
Flatbröd (Smulat)
Havregryn

Gör så här:

Blanda ihop allt under lysande humör. Grädda i ugnen. Beundra. Smaka helst inte.

Livet före döden

Det vackra med nyårsafton är att vi säger ja till livet då. Vi drar upp raketer i skyn för att manifestera att, ja, livet är vidunderligt trots allt. Det är gott att leva. Vi är snart döda i evigheter. Men ännu andas vi. Ännu kan vi älska och förundras av världens mirakel. Vi skiter i Melodifestivalen och Dagens jävla Media och allt värdelöst skit som vettskrämda människor försöker fylla sina svarta hål med. Vi drar upp en raket i skyn, ser den explodera som en blomma vars blad stilla dalar ner, och vi säger: ja. Till livet.