Bakom kulisserna

Som frilansjournalist måste man vara beredd att jobba när och var som helst. Så därför satt jag där vid ett köksbord på Tärnsjös demensboende, med min Alzheimersjuka, 82-åriga mamma liggandes på en säng bredvid mig, och gjorde en telefonintervju med Susie från 80-talsduon Lili & Susie.

Tidigare på dagen hade jag överraskat min mamma med ett besök. Jag tog med henne i bilen, och vi åkte till Gysinge. Förbi gläntan där hon brukade simma motströms i Dalälven när jag var liten. När vi kom fram till samhället lyssnade vi på älvens tröstande forsande. Det var fint. Hennes trötta hjärna kvicknade till lite för några dyrbara minuter.

Allt glömt sen, tillbaka på demensboendet. Hon trött, la sig för att vila. Jag pratade med Susie om Magnus Uggla, om popscenen på 80-talet. Hon är en trevlig tjej, jag har intervjuat henne förut. Ändå: kontrasten mellan det värdsliga och det heliga känns sällan större än när jobb krockar med sjukdom i familjen.

Vi lade på. Jag tog farväl av min mamma, och åkte därifrån.

Oväntad komplimang från min fru, söndag

Jessica: Om du vore ett börsnoterat aktiebolag skulle jag investera i dig.

Samtal med Liv, tisdag morgon

Jag: Det är fint att du pysslar, men det här är ju min arbetsplats...
Liv: Ja? Du får väl jobba någon annanstans?

13/9

Ännu en tröstlös morgon, på ett tröstlöst tåg, på väg till en tröstlös arbetsdag på ett tröstlöst jobb.

9.30 klev jag in i ett konferensrum på plan 7 i Globengallerian. Jag var sen som vanligt, så alla platser var upptagna. Satte mig bredvid Niklas på fönsterbrädet.

En främmande tjej satt bredvid Helena. Jag kände vagt igen henne som en snygg Expressen-brutta. Skulle hon börja här alltså?

Exakt nio år senare lämnar jag av vår andra dotter på dagis och återvänder hem. Kaffebryggaren är på. Den snygga Expressen-bruttan är mitt livs kärlek, och tillvaron utan henne känns orimlig.

Om jag hade vetat det då, den 13 september 2010. Om vi båda hade vetat att våra liv var på väg att förändras i grunden.

Sista klippet

I morse lämnade jag av min sista unge på dagis för första gången. Nackdelen med att ha fyra barn är att man måste gå igenom sån här skärseld inte bara en eller två gånger som de flesta svenne banan-päron. Utan fyra gånger.

Känslan att svika dem, att lämna dem till främlingar, att all trygghet och kärlek man pumpat dem med sen de föddes plötsligt raderas. Det första steget ut i en tuff värld, det första klippet av navelsträngen, den första puffen ut från fågelboet.

Förlåt, Annie. Men det kommer att bli bra. Du är älskad av så många här hemma.

Magi

Varje morgon är det samma visa.

Min sexåriga dotter Liv går upp, gnuggar sömnen ur ögonen och knappar fram Youtube på tv:n i vardagsrummet. Där blir hon sittande framför de senaste videoklippen som laddats upp av paret Tomu och Yumi – två stjärnor på Youtube-himlen som tillsammans har över 350 000 prenumeranter i skrivande stund. Det enda som hindrar Liv från att tillbringa hela dagen med sina idoler är skolplikten och de gränser jag och min fru sätter när det gäller skärmtid.

För ett år sedan hade jag aldrig hört talas om Tomu, 32, och Yumi, 30. Nu är ljudet av deras glada röster när de kommenterar spel som Roblox och Minecraft eller leker med sin hund Hina en lika självklar del av min vardag som kaffebryggarens puttrande. Upsala Nya Tidning, 1 september 2019

Snart, väldigt snart, kommer Liv sluta vara ett litet barn. Ett sånt som tror på magi, som har barndomens oförställda tillförsikt i sin hand. Vi växer alla upp, ser våra pappors jeans på jultomten, luttras av skolgårdens cyniker och världens obönhörliga likgiltighet. Hon kommer fortsätta vara ett barn, men ett större barn.

Men här och nu är hon 6 år, och har inte helt övergett förhoppningen om att naturlagar kan rubbas. Därför kändes det fint att skänka henne lite magi, i form av ett möte med sina stora Youtube-idoler Tomu och Yumi häromveckan. Jag sålde in en intervju med dem till UNT, tog med Liv i bilen och sa att hon skulle få hänga med på ett jobb. Hon trodde det skulle bli något tråkigt skit, men när hon knackade på dörren till ett litet rött hus var det Tomu och Yumi som öppnade. Sen följde en timme ren magi för min lilla tjej.

Livs blick, sekunderna efter att dörren öppnades. Det är det jag lever för som pappa.