Jag har närt ett underbarn vid min barm

Julie sitter och fipplar med min gamla mobil och tillkännager att hon har skrivit en dikt. Vi samlas i vardagsrummet för recitationen, och det visar sig att hon har varit i kontakt med universums urkrafter och kanaliserat en visdom som är långt större och äldre än människan själv.

Samtal med ungarna, onsdag kväll

Edward: Jag kommer att drömma om zombiesar i natt!
Julie: Min värsta mardröm var när jag drömde att jag var Daffy Duck i Looney Tunes.
Jag: Det lät inte så läskigt...
Julie: Men Daffy träffade massa zombiesar.
Edward: Jag vill tacka dig Julie.
Julie: Varför då?
Edward: För att du sa Looney Tunes. Nu är jag inte rädd längre. Nu kommer jag att tänka på Daffy Duck.
Julie: Vad bra!
Edward: Åh nej, nu tänker jag på Harry Potter och det är läskigt!
Julie: Looney Tunes! Looney Tunes!
Edward: Tack, nu tänker jag på Daffy igen!
Julie: Bra!
Edward: Åh nej! Nu tänker jag på att Daffy har såna där läskiga knappögon!

Skrivkramp

Aaaaa det glamorösa livet som frilans. En parkering utanför Max (för att snika på deras Wi-fi), lap-topen lutad mot ratten, en sovande ettåring vid min sida och tjugotusen tecken att skriva med deadline i morgon.

Och jag har skrivkramp!!!!!!!

Midsommar -14

Släktfest på Tynningö. 55 pers. Mostrar, kusiner, respektive, kusinbarn, diverse ingifta, etc etc.

Jag har tre miljarder minnen från Tynningö.

Att umgås med så mycket släkt är som att äta en påse mandlar. Söta mandlar. Bittra mandlar. Gamla mandlar. Torra, färska. En del smakar gott, en del har en viss...eftersmak.

Och så barnen. Som rusar omkring. Som ser ut som kloner av mina kusiner från 1970-talet. Mitt i allt mina egna tre. Som leker med sina sysslingar.

Ibland hisnar det. Som när Davids dotter Eva, 7, leker med min dotter Liv, 1.

För trettioåtta år sen lekte ju David, 7, med yours truly, 1.

Dagisåren 2008-2014

Idag gjorde Edward sin sista dag på Korsängens förskola. Ingen stor händelse på planeten Jorden. Men stor för honom, och för mig.

Sedan augusti 2008 har jag hämtat och lämnat antingen Julie och Edward på samma dagis. Under några år båda två. Nu är det slut på det. Eftersom vi har flyttat till andra sidan stan kommer Liv gå någon annanstans.

Ännu en tid som aldrig kommer åter. Snart är barnen utom mitt räckhåll. Aldrig mer ska Edward vinka godmodigt genom fönstret när jag vandrar till bilen.

Aldrig mer.

Where everybody knows your name

Ordet "kvarterskrog" fick en ny innebörd ikväll när den extremt förkylda och borde ha varit sängliggande Johan drog med mig på Slow Down, sunkhakens sunkhak som ligger runt hörnet om där vi bor men som ingen jävel frekventerar.

Ändå mysigt på något vis med utsikt mot en OKQ8-mack. Det är ju livet, någonstans.

Bara västeråsare förstår vad Edward hade tänkt säga

Edward: Woooow!!! Den där bilen skulle ju kunna vara med i Power walking!!!

Dagens Nyheter. Bara massa rykten och halvsanningar.

Skolavslutning, fredag

Min äldsta dotter gick klart första klass idag. Regn, så klart. Halvfint klädda vuxna inprackade i en kyrka. En sömnig predikan från en prälle. En visselsång från förskoleklassen. Sen dags för klass ett att sjunga en sång, och längst ut på kanten stod ett blont mirakel med tiotusen solar i sitt bröst och sjöng och klappade händerna och jag var så stolt och mindes mig själv som liten pojke för trehundra år sen.

Bokmalen Liv

Liv: Mamma och pappa var så himla tråkiga, så jag sa fuck it och gick ut och satte mig på balkongen med en god bok istället.

Imperiet breder ut sig

Hade länge fått höra att jag som frilansare borde skaffa en hemsida, men jag visste inte hur man gjorde och jag var för sniken för att anlita någon. Men som tur var lärde sig Jessica helt på egen hand hur man gjorde (hon har DENNA lysande hemsida), så jag reggade jonforsling.com (jag tyckte .com lät tyngre än .se) och med hennes hjälp drog jag ihop en pärla som kanske inte är den snyggaste eller mest avancerade hemsidan i cyberspace men...

...den är MIN! Och det känns faktiskt riktigt bra. Som att jag efter två år som frilans äntligen har självrespekt och blivit snudd på professionell.

Det kommer bli lite bloggande där, men bara om jobbet. Så för att inte störa fansen som följer den här bloggen med massa jobbskryt kommer jag hädanefter alltså att skryta hejvilt HÄR.

Ett årtionde

För tio år sen idag gjorde jag min första arbetsdag på Aftonbladet. Man kan säga att blaskan blev en rätt stor del av mitt liv. Det var där jag fick mitt första fasta jobb, det var där jag träffade min framtida fru och även fast jag numer är frilans jobbar jag fortfarande mest åt Bladet.

Jag vet inte riktigt hur jag ska summera det här årtiondet. Det hände. Det skedde. Det inträffade. Från och med den 7 juni 2004 fanns det inte längre någon återvändo.

En dag i demokratins tjänst

Vissa bevakar krig.

Andra bevakar:

När det bränner till

Jag har problem att gå igång på ny musik. Det är därför jag står med gråten i halsen på ett iskallt Gärdet och lyssnar på Metallicas "One", en låt som spelades in 1988. Jag känner mig som en gammal föredetting som inte fattar grejen längre, en gubbe som hötter med käppen åt ungdomarna och deras oljud till "musik".

Jag läser Markus tokhyllning av First Aid Kits nya platta och trycker igång den på Spotify. Lyssnar. Försöker förstå vad det är som ska vara så magiskt. Men jag fattar inte. Musiken är duktig och väldigt kompetent men den är stentrist och saknar liv. Eller snarare: den säger inget om mitt liv.

Jag hade gett upp hoppet om Kent också. En gång i tiden var det en religiös helgdag när de släppte en ny platta. Men på sistone har jag ruttnat på Jocke Bergs förbannade gnäll och deras bajsnödiga flört med elektronisk musik. Så när nya skivan "Tigerdrottningen" kom för några veckor sen lyssnade jag knappt på den.

I går gjorde jag ett nytt försök. De första tio låtarna var skit, men sen kom låt nummer elva. Plötsligt spelade Sami Sirviö gitarr igen, plötsligt sjöng Jocke om något jag kunde relatera till igen.

Jag vet vad tiden är värd
Och tiden rinner iväg
En gång var jag miljonär
när vi hade all tid i världen

Insikten att man – i bästa fall – redan har levt halva sitt liv. Drömmarna som brast. Kroppen som ska förfalla. Ungarna som ska växa upp och slita sig loss. Föräldrarna som snart ligger i graven och ska sörjas. För några minuter brände det till igen. Det var förvisso musik komponerad av ett gäng 45-åriga gubbar, men ändå.

Den spelades in 2014. Det är här och nu. Jag är med i gamet igen.

Samtal med Edward, tisdag kväll

(Ungarna har olovligen sett tre minuter av "Terminator 3", där bland annat en kvinnlig robot tydligen har hunnit smälta)

Edward: Jag måste berätta en sak. Den där kvinnan som smälte...hon var naken! (Förtjust röst) Äckligt!!
Jag: Jag tror inte du tyckte det var så äckligt faktiskt.
Edward: Nej, det gjorde jag inte. Jag är liiiite intresserad av kvinnor.
Jag: Okej.
Edward (plötsligt förtvivlad): Jag vill så gärna bli vuxen så jag kan skaffa massa kvinnor!