Ännu en tröstlös morgon, på ett tröstlöst tåg, på väg till en tröstlös arbetsdag på ett tröstlöst jobb.
9.30 klev jag in i ett konferensrum på plan 7 i Globengallerian. Jag var sen som vanligt, så alla platser var upptagna. Satte mig bredvid Niklas på fönsterbrädet.
En främmande tjej satt bredvid Helena. Jag kände vagt igen henne som en snygg Expressen-brutta. Skulle hon börja här alltså?
Exakt nio år senare lämnar jag av vår andra dotter på dagis och återvänder hem. Kaffebryggaren är på. Den snygga Expressen-bruttan är mitt livs kärlek, och tillvaron utan henne känns orimlig.
Om jag hade vetat det då, den 13 september 2010. Om vi båda hade vetat att våra liv var på väg att förändras i grunden.
fredag 13 september 2019
2019
(Edit 23/2-20: Tar en paus från bloggen, kanske för gott. Möjligt att tio års blajande får räcka. Men vem vet, en vacker dag kanske Fon åter...
-
Solen gick ner över Ersta, tårarna rann nedför våra kinder, min fru höll ett innerligt tal från sitt hjärta och sen var det min tur att stäl...
-
Varje morgon är det samma visa. Min sexåriga dotter Liv går upp, gnuggar sömnen ur ögonen och knappar fram Youtube på tv:n i vardagsrumm...
-
(Edit 23/2-20: Tar en paus från bloggen, kanske för gott. Möjligt att tio års blajande får räcka. Men vem vet, en vacker dag kanske Fon åter...