Grott

Aktiv helg, känner mig som en överviktig disktrasa. Men kul: Johnnys 40-årsfest i fredags, Monika och Richards förlovningsfest i Haninge i lördags och Edwards namngivningsceremoni i går.

Så fort tillfälle har givits har jag grottat ner mig i sorgen efter Ted. Och söte Jesus, det har sannerligen bjudits på tillfällen att fälla tårar.

Lyssna här på Ted Jr:s tal under begravningen.

Titta här på hyllningen från Boston Red Sox.

Och ta in den här teckningen. Den gamle, överviktige Ted blir upplockad i en segelbåt av sina unga, döda bröder Joe, Jack och Bobby. Känner ni? Precis bakom ögonloben? Hur tårarna knackar på?

För ett år sen idag...

...föddes min vackra son Sven Edward Torbjörn Forsling. I morse sjöng vi för honom och bjöd honom på varm choklad (som han spottade ut). Julie har varit extra snäll i dag och bara spöat på sin lillebror tre gånger.

Tiden är ju alltid väldigt svårgripbar. Vissa barndomsminnen känns som om de hände för någon månad sen, saker som hände förra veckan kan kännas väldigt avlägsna. Men tiden är helt barock när det gäller ens barn. Det känns som att Edward föddes 1997, det känns också som att han anlände någon gång i våras. Maj, kanske?

Huvudsaken är att han är här. Grattis på födelsedagen, min älskade gubbe.

Ted Kennedy 1932-2009

(Ted och jag med dåvarande justitieminister Janet Reno 1996 i en lite lätt photo-shoppad bild signerad min kompis Dan)

Hur förklarar man att man idoliserat en alkoholiserad kvinnokarl på andra sidan jordklotet de senaste 17 åren? Hur går något sådant till?

Jag vet inte. Jag vet bara att jag har beundrat Edward Moore Kennedy sen jag var tonåring. Budet om hans död idag gav mig en pinsam men påtaglig klump i halsen.

Jag vet allt om Ted. Jag vet att han kastades i havet utanför Martha´s Vineyard 1944 för att hans äldre bror Joe Jr anklagade honom för att de förlorade i en båttävling.

Jag vet att hans bror Jack var best man när han gifte sig med sin första fru Joan Bennett 1958.

Jag vet att han hoppade backhoppning i valkampanjen 1960 för att locka röster till samme Jack.

Jag vet att han söp ner sig på ett plan till Alaska 1969, och att han skrek "de kommer att skjuta mig åt helvete, precis som de gjorde med Jack och Bobby"!

Jag har gått runt med den här kunskapen i mitt inre under alla dessa år, utan någon mening eller mål. Plockat fram den ibland, när jag har haft tråkigt. Smakat på den lite. Låtit mig fascineras än en gång av den moderna grekiska tragedi som var Teds liv. Stoppat tillbaka informationen igen.

Förra sommaren skrev jag ett brev till Ted, och bad honom att krya på sig. Han hade precis fått veta att han led av en obotlig cancer i hjärnan. Om jag minns rätt berättade jag också att vi tänkte döpa vårt andra barn till Edward om det blev en son, i hans ära. Efter några dagar fick jag ett standardiserat svar från Ted och hans andra fru, Vicki:

Dear Jon:

Thank you so much for your prayers and good wishes. They mean so much to both of us as we face this new and unexpected health challenge.


We are deeply grateful for your thoughtfulness.


Sincerely


Ted and Vicki Kennedy

Det var den enda kontakten vi hade i detta liv, Ted och jag. Men vem vet vad som händer i nästa? Då kanske kärlekssagan mellan Edward Moore Kennedy och Sven Jon Jürgen Forsling fortsätter. Tills dess: God natt, Ted. Tack för de här åren.

Fan också

Nu står det hundra israeler och demonstrerar utanför mitt fönster. Premiärminister Netanyahu har retat upp sig på ett ordval i en notis jag skrev om Woody Allen 2005. Jag försöker göra avbön men de hänvisar till Förintelsen.

Fjoderton riksdaler

Fjortonårskalas för Lottas systerson Totte igår och jag kom att minnas min morfar. Han hade 17 barnbarn, jag var nummer 16 i ordningen. Jag skulle inte säga att han var snål, men när jag fyllde fjorton gav han mig fjorton spänn. På kredit. Jag fick en lapp där det stod att jag skulle gå till mina föräldrar och be att få fjorton kronor. "Hälsa från mig", skrev morfar.

Jag tar en tugga tårta, harklar mig och bestämmer mig för att berätta anekdoten. Tyvärr har jag inte tagit i beräkning min svåger Andreas, som är 24 och barnslig för sin ålder.

Jag: "Vet ni vad min morfar gav mig när jag fyllde fjorton?"
Andreas: "En könssjukdom?"

Running on fumes

Jag vet ju att det är mycket med barn och så.
Men.
Bloggen är viktigast, Jon.

- Vår tids Strindberg, augusti 2009

Jo, bloggen är ju det viktigaste jag har här i livet. Problemet är bara att jag inte längre har något att säga. Eller så har jag så mycket att säga att det blir mjölkstockning av alltihop: inget kommer ut.

Jag trycker. Och trycker. Mitt juver är enormt: det bultar och pulserar av alla vidunderliga varelser som simmar runt därinne.

Men inget kommer ut.

I stand corrected

Det kanske inte var en så stor tragedi trots allt, det här med att höstterminen på dagis började i dag. Julies första ord när jag hämtade henne nyss: "jag vill stanna och leka lite till".

Att växa upp

Efter två månader lämnar jag ifrån mig min flicka till dagis igen. Förskolan öppnar upp sina käftar och det är dags att åter stifta bekantskap med de fula white trash-ungarna som skriker och slåss och drar fram på sina trehjulingar i hundrafyrtio utan att se sig för. Hon biter ihop, hon är tapper. Hon säger "då kommer du och hämtar mig sen"? Jag svarar att jag ska göra det. "I morgon är det inget dagis", säger hon förhoppningsfullt. Jo, säger jag, det är det.

Och hela jävla hösten ska du bita ihop, min stackars vackra dotter.

När jag viker av runt hörnet går hon för sig själv med en skottkärra i kanten av lekparken. Hon ser väldigt ensam ut. Jag vill förklara allt för henne:

Den här världen inte är skapt för de blyga och känsliga små liven, förstår du.

Den är skapt för idioterna som skriker högst.

Sköna höst, välkommen!

Sommaren har en fot i graven nu, och det är inte en dag för tidigt. Vindarna börjar bli karga, mina nipples styvnar och jag inbillar mig att jag känner en lätt doft av snö. Jag älskar den här tiden på året. Bring on the darkness!

Om de bara visste

Det här är Jaka från Slovenien. För länge sen, när han var 16 och jag var 19, tillbringade vi en månad ihop i Salamanca, Spanien. Jaka var dödsmetallare och såg upp till mig som något av en storebror. Vi drack väldiga mängder alkohol under den här månaden, Jaka och jag. Vi spelade gitarr på Plaza Mayor och blev bortkörda av polisen. Vi trillade ner i en swimmingpool på ett diskotek och höll på att drunkna. Sista natten smetade vi in vårt hyrda rum med smör och vodka. Vi var fruktansvärt barnsliga.

Jaka var duktig på att rita, minns jag. Han kunde sitta i timmar och rita små gulliga illustrationer till en demo han planerade att spela in med sitt dödsmetallband. Oftast bestod teckningarna av en väldig massa män, kvinnor och barn som blev våldtagna av sadistiska vakter i något slags fångläger.

Jag googlar på Jaka och märker att han har blivit kändis i sitt hemland. Teaterregissör, verkar det som. Det skrivs tidningsartiklar om honom, jag hittar bilder från galapremiärer där han ler lyckligt mot kamerorna. Han intervjuas i radio och lägger pannan i blyga veck åt intervjuarens frågor.

Jag skulle vilja smyga in i den där radiostudion och lägga en viss teckning framför honom. Se hans förfärade min. Utbrista: "Försök inte låtsas vara finkulturell, Jaka! Jag vet vem du verkligen är!!"

Look at me, ma! I´m a fucking moron!

Tredje statsmakten är ett uttryck som beskriver massmedia i Sverige, granskarnas roll i ett samhälle. Första och andra är den lagstiftande och verkställande makten, alltså riksdag och regering.

Onsdag i Västerås

Lunch på Spicy hot med Hanna E och Hanna O.

Läsestund med blaskan sen, när Edward sover tuppis. Blodet kokar när jag läser om den senaste förlovningen inom kungafamiljen. För helvete, Sverige! Vi är bättre än så här! Vi behöver inte leka master and servant längre! Det är 2009!

Läser Karros tv-krönika och mår lite bättre. Sveper en Red Bull, tar 11:an hem. Edward vaknar.

Skriver ett blogginlägg åt fansen. Steve tittar förbi. Vi spelar in några låtar på MacBooken. Sen dricker vi kaffe på altanen.

I dag är jag glad...

...att jag inte är hovreporter på Aftonbladet.

Förvisso är jag väldigt glad att jag inte är hovreporter någonstans, det verkar vara ett vämjeligt jobb. Men blir man värvad från en skvallerblaska för att deliver the goods och sen får mer stryk än Benjamin Netanyahu på ett Hamas-möte då...då är det nog inte så kul att gå till jobbet en dag som denna.

Beef på Donken

Höll på att hamna i slagsmål utanför McDonald´s nyss. Jag och bebbarna hade precis avslutat en fiiiine måltid på denna högklassiga restaurang tillsammans med Johan, Elliot och Alex och var på väg därifrån när nån jeppe påstod att jag hade gjort en repa i hans bildörr. Jag kontrade med att han hade ställt sig alldeles för nära mig så det var omöjligt att slänga in bebbarna i bilen utan att komma åt hans fucking dörr. Han påpekade att det var jag som hade ställt mig precis på gränsen av parkeringsfickan.

Då steglade jag honom.

Detox

Jag är den förste att försvara kvällstidningar mot den slentrianmässiga det-är-bara-ljug-kritiken som brukar riktas mot dem. Men när man inte har jobbat på några veckor är det som att man kan ta ett steg tillbaka och se på vår journalistik med neutrala ögon. Som att bli avvänjd, ungefär.

Och då ser man våra mindre smickrande sidor. Som de fruktansvärda överdrifter vi tar till ibland. Den vanligen föträfflige Erik Niva gör sig skyldig till en sådan i dagens Sportbladet. Lyssna på det här:

"Det finns ingenting man kan göra som kan ändra på det, inget man kan skriva som över huvud taget får sorgen att kännas mindre svart och kompakt.

Men det jag vet är att det man aldrig någonsin får göra är att ge upp när det ser svårt ut. Man måste fortsätta framåt, fortsätta kämpa – hur jobbigt det än är".

Har Nivas far dött? Hans barn? Har hans fru dumpat honom?

Nej, en obskyr fotbollsspelare i ett spanskt lag har dött. Jag törs lova att det inte var en nära vän till Erik Niva. De har antagligen inte ens träffats, utan möjligen i något opersonligt intervjusammanhang.

Det här kan jag ruttna på. Om man tar till såna här överord hela tiden, vad finns då kvar när de orden verkligen behövs?

Precis så här mår jag just nu

Swehtits lai top taws wahrds Svētīts lai top tavs vārds Sveetiits lai top tavs vaards
Enaka mums touwe walſtibe. Lai nahk tawa walſtiba Lai nāk tava valstība Lai naak tava valstiiba
Tows praetcz noteſe Taws prahts kai noteek Tavs prāts lai notiek Tavs praats lai notiek
ka exkan Debbes tha arridtczan wuerſſon ſemmes kà debbeſîs tà arirdſan zemes wirsû kā debesīs, tā arī virs zemes kaa debesiis taa arii virs zemes!

Butter

Lotta cyklar iväg i ottan med ett lyckligt leende på läpparna. Hon är fri. Efter ett år i bebbefängelset återvänder hon till SR P4 och friheten där.

Nu är det min tur att skramla med nycklarna. Altandörren stängs med ett ihåligt, metalliskt eko bakom mig. Jag har hört det ljudet förut. Det var i cellhuset på Alcatraz.

Plötsligt händer det

Dagarna avlöser varandra som daggmaskar på patrull. Den ena dagen är den andra dagen lik. Mycket tvååringstrots, skrik och gråt, sömnlösa nätter, tråkig husmanskost, socialrealism i stora lass.

Men det finns gnistrande guldkorn också. Bada med Julie på Björnön. Kasta en shampooflaska gång på gång bara för att se Edward skratta åt det så han kiknar. Plöja säsong tre av Sopranos med Lotta när bebbarna lagt sig.

Och nu, som en blixt från en väldigt blå och klar himmel: Alex Schulmans sommarprogram från i går på datorn. Har alltid varit lite kluven till honom, men SATAN vad bra detta program är. Jag grät nyss, när han pratade om hur lik hans dotter var hans döda far. Det kändes fint att gråta. Det gör jag alldeles för sällan.