Fredagsmys

Det har varit en lysande vecka för eder trogne Fon. Inlägget i måndags var patetiskt: om jag så blir tvungen att amputera båda mina armar kommer jag att ha mycket att leva för; lite astma är inget att gnälla om och ain't fucking stopping me från att tacka slumpen att jag får vara med om allt det här (slumpen, inte Gud: jag känner mig ateistisk idag).

Ikväll är världen ett vackert ställe, en ljum smekning som har färgen av champagne. Jag har jobbat hårt hela veckan och dragit hem några ekollon till boet. Jag har släpat mig till spåret på Björnön och sprungit några kilometer för första gången på länge. Nu ser jag på en dokumentär om Apollo-programmet och tänker att jag älskar USA så mycket. Och livet. Och det ständigt pågående äventyret.

Allt på samma gång.

Ett jävla helvete

Eftersom jag sedan barnsben är gravt allergisk mot alla typer av pälsdjur (samt hö och damm) kommer jag inte att kunna ge mina barn en hund eller katt eller ett marsvin när de växer upp. Detta är åt helvete eftersom Julie just nu inte gör annat än tjatar om att hon vill ha en jävla katt. Idag fick jag dra henne med näbbar och klor från en skolkompis som precis fått en kattunge. Hela vägen hem fick jag höra vad värdelöst det var att hon inte kan få en katt. Och häromdagen överföll hon en granne som var ute och gick med sin katt i koppel; den stackars unga tjejen stannade artigt upp medan Julie massakrerade hennes katthelvete med kramar i en kvart.

Jag har mycket att vara tacksam för, jag vet. Men den här jävla allergin är som ett hånskratt från gudarna.

Att vara önskad

Vi är långt ifrån en perfekt familj, men jag tänker härmed slå fast att vi kan konsten att älska. Det kan inte alla. Och om man kan ge och ta emot kärlek är nästan allt annat förlåtet.

Så många barn är oönskade här i världen. De blir slagna, glöms bort, svälter ihjäl. Eller så anländer de till ett själsligt Antarktis där kärlek är ett vagt rykte som de sällan eller aldrig får ta del av själva.

Jorden är ett kallt jävla ställe. Men Liv Forsling kommer aldrig att behöva frysa.

Som att ta Jon, 9, i handen och gå in på Konsum i Östervåla

Ord kan inte beskriva min eufori över att upptäcka det här (visserligen spekulativa) pr-draget av OLW idag: de har dammat av två chipssorter från 80- och 90-talet! Det här är som att ett Bruce-fan skulle få åka tidsmaskin och se honom på Ullevi 1985, eller som att dricka champagne som har bärgats från Titanic för bövelen:

Fenomen

Back in drizzly Västerås efter en lysande jobbresa till Sveriges mest avslappnade stad (that would be Helsingborg). Upptäcker att ungarna och deras kamrater helt har snöat in på PSY:s "Gangnam style". Det är gulligt att populärkulturella fenomen når Västmanlands förskolor cirka ett år efter resten av världen. Och det är både gulligt – och hjärtskärande med en rätt besk eftersmak – att höra Julie studsa omkring och sjunga "ooo sexi lejdi" utan att fatta ett skit av den unkna nöjesbranschsexism som ligger bakom textraden.

Efter sol kommer regn kommer måne: Liv på tio minuter

Stockholm är väldigt vackert så här års

Rånad

Gick på bio med mina två äldsta yngel idag och upplevelsen var som vanligt Gud Moder själv men Satan vad dyrt det har blivit. Fucking Croonarna gick loss på femhundra spänn när popcornen var inräknade och jag viftar härmed upprört med min gubbkäpp: vad fan hände med att köpa biljetter för tjugo spänn och en påse smågodis för fem på Tärnsjö Folkets Hus? Vad har hänt med mitt Sverige?

Det är ungarnas Sverige nu, I guess.

Min fru rycker in

Hektisk morgon här i casa Forsling. På uppmaning av Lotta väckte jag Jessica tjugo över åtta, sen satt hon i direktsändning med P4 Västmanland tjugo minuter senare. Min fru levererade sanningar som att mödomshinnan faktiskt inte alls är en hinna. Sen la hon på och käkade frukost.

Här kan ni lyssna på hennes insats (ungefär tolv minuter in):

Samtal med Edward, måndag förmiddag

Edward: Vet du, en gång såg jag en tjej på tv. Vet du vad hon hade? Hon hade hår i armhålet!
Jag: Ja, en del tjejer har det.
Edward: Neeeej...
Jag: Jo, alla vuxna tjejer har det men många rakar bort det.
Edward: HUR kan du veta det? Har du sett det?
Jag: Ja, eller...jag vet det.
Edward: Får jag se?

Blast from the past

Det fanns en tid – cirka 2005-2006 – som eder ödmjuke bloggare producerade löp som om det inte fanns någon morgondag. Jag var aldrig någon Dan Panas (ingen har någonsin slagit Dan när det gäller löpsedlar), men det hände till exempel en gång att jag låg bakom fyra löp under ett femdagarspass. Those days are long gone, and good riddance; att ligga bakom löp som har hårdvinklats utifrån ett knäck som bär din byline kan ibland kännas lite kymigt (mitt livs allra första löp, utifrån den HÄR ubersnaskiga artikeln, renderade till exempel i att Bladet blev stämda tillbaka till stenåldern av kändisen ifråga. Men det ordnade tydligen upp sig sen, fick jag höra).

Trots detta känns det (och jag borde såklart vara coolare än att erkänna det här) liiite häftigt att jag idag ligger bakom den gulsvarta papperslapp som har affischerats från Trelleborg i söder till Karesuando i norr: min intervju med Maria Montazami bedömdes tydligen vara löpmässig av nattcheferna i går. (Måste ha varit en slow newsday, men ändå. Mindy-vinkeln hade inte varit mitt förstaval, men ändå).

När jag sa upp mig från Bladet trodde jag aldrig att jag skulle ligga bakom något mera löp. Men denna dag återuppstod Fon Jorsling anno -05 tillfälligt från de döda:

It's spring, goddammit!!!

Som en tvättäkta ursvensk, masochistisk dåre tvingade jag ut min familj på årets första cafébesök utomhus i dag. Fem plus enligt iPhonen, kändes som nollgradigt i blåsten. Kostade skjortan och ingen njöt.

Jessica: Nej, jag måste gå på H&M nu, jag klarar inte det här.
Edward: Alltså, jag fryser ihjäl!!
Julie: Pappa, jag fryser benen av mig!!
Jag: Vad fan det är vår!!! Nu njuter ni av fikat som jag har köpt för hundrafemtio spänn, ok?

Till slut satt jag ensam kvar med Liv i vagnen. Min fru hade försvunnit in i en affär och ungarna stod i cafeets tambur och värmde sig.

Vad som händer när Edward snor mobilen

Jag är ändå rätt imponerad av att han kan kan stava till yoghurt.

Halvvägs till första siffran

När min yngsta dotter vaknade upp idag hade hon levt ett halvt år på planeten Jorden.

0,5 varv runt solen.

Det är svindlande att tänka att det är allt hon har i ryggsäcken. Ändå är hennes personlighet redan så klar, så fullständig och kompromisslös. Hon måste ha funnits längre.

Hon måste ha levt förr.