Det fanns en tid – cirka 2005-2006 – som eder ödmjuke bloggare producerade löp som om det inte fanns någon morgondag. Jag var aldrig någon Dan Panas (ingen har någonsin slagit Dan när det gäller löpsedlar), men det hände till exempel en gång att jag låg bakom fyra löp under ett femdagarspass. Those days are long gone, and good riddance; att ligga bakom löp som har hårdvinklats utifrån ett knäck som bär din byline kan ibland kännas lite kymigt (mitt livs allra första löp, utifrån den
HÄR ubersnaskiga artikeln, renderade till exempel i att Bladet blev stämda tillbaka till stenåldern av kändisen ifråga. Men det ordnade tydligen upp sig sen, fick jag höra).
Trots detta känns det (och jag borde såklart vara coolare än att erkänna det här) liiite häftigt att jag idag ligger bakom den gulsvarta papperslapp som har affischerats från Trelleborg i söder till Karesuando i norr: min
intervju med Maria Montazami bedömdes tydligen vara löpmässig av nattcheferna i går. (Måste ha varit en slow newsday, men ändå. Mindy-vinkeln hade inte varit mitt förstaval, men ändå).
När jag sa upp mig från Bladet trodde jag aldrig att jag skulle ligga bakom något mera löp. Men denna dag återuppstod Fon Jorsling anno -05 tillfälligt från de döda:
