Min senaste teori om Gud

Gud - inget kön, inte ens ett hen, bara en kraft, en vision - dog för 13.7 miljarder år sedan i samband med att vårt kända universum bildades.

Gud sprängdes i triljoner bitar, åt alla håll. Kvasarer, nebulosor, galaxer, svarta hål, planeter och varelserna på Jorden är alla fragment av den söndersprängda Guden.

Gud är död, men Gud finns i oss. Likt magneter söker vi oss därför mot den ursprungliga kraften, visionen, som var Gud.

Så. Mysteriet löst. God natt.

Att tro eller inte tro

I går var jag i en kontroversiell frikyrka. Idag var jag i Västerås domkyrka.

Det första besöket var ett frilansjobb, det andra var för att Liv går på babypsalmsång ibland. Jag är fortfarande agnostiker med inslag av ateism; inget har förändrats. Men jag funderar mycket på tro och icke-tro. Många troende är så okritiska i sitt tänkande, så narcissistiska i sin övertygelse att Gud skulle ha en plan för just dem  – ett av sju miljarder rätt puckade däggdjur på en oansenlig planet i utkanten av en relativt liten galax.

Men om deras tro gör att ljuset i vårkvällningen får ett större djup. Om musiken klingar vackrare, om vardagen fylls av en helt annan innebörd...då blir jag avundsjuk. Då kan det kännas orättvist att jag är förpassad till min tillvaro av världslighet och icke-tro.

Instagram – ett jävla helvete

Jag borde inte ha skaffat Instagram. Det är lika bekräftelsetörstande som Facebook, men värre, eftersom alla bara fotograferar av sina fucking maträtter hela tiden.

Och så blir man förnedrad när ingen lajkar ens grejer. Som igår: jag tyckte jag var fyndig och filmade hela vägen mellan Västerås och Sala med tidsförskjutning på mobilen. Sen la jag upp klippet och fick BARA FEM LIKES. Vad fan!! Hur är en jävla gröt på ett hippt Stockholmskafé mer intressant än min genuint nyskapande och roliga filmsnutt?

Alla som inte lajkade det här är idioter:

Samtal med Joni, lördag kväll

Jag: Sol...mexikanskt. Har du varit i Mexico?
Joni: Nej men min fru var där med en killkompis som blev tvungen att operera bort magsäcken efteråt.
Jag: Vad hände?
Joni: Dålig taco eller nåt.
Jag: Hur klarade han sig utan magsäck?
Joni: Jag tror de sydde ihop luftstrupen med ändtarmen, typ. Han hade inga problem att hålla vikten sen, om man säger så.

It's my generation

Har fattat att ungar som föds nu kallas pekskärmsgenerationen. Det stämmer tyvärr på mina barn, som redan är luttrade veteraner på Netflix och AppStore. Julie laddar upp Youtube-klipp som om det inte finns någon morgondag och Edward chattar med 12-åriga tjejer på Momio. Till och med Liv navigerar vant mellan Backyardigans och Krambjörnarna på vår iPad mini.

Nyss hade de skola för mina 77-åriga föräldrar. Det är oklart hur mycket som flög över huvudet på dem, men jag gissar på nittiofem procent.

Saker som är en ynnest: sitta med ett barn i knät och jamma på piano. Världar kan öppna sig och jag inser att musiken är den sannaste formen av religion jag känner till.

Hur man underhåller en tvååring, onsdag

Forsen i mitt namn

På 1700-talet var min farfarsfarfarsfarfarsfar en mjölnare som bodde i Forsby utanför Skultuna. Det var på grund av Forsby som hans tre söner senare tog sig namnet Forsling (själv hette han Andersson), men jag hade fått för mig att det låg i Småland. Sen i går var jag och Sven i Skultuna för att köpa ett piano, när han plötsligt spillde ur sig att det var här någonstans som våra förfäder hade bott.

Vi drog dit, och det var en oväntat andlig upplevelse. 250 år senare lyssnade jag för första gången på den bokstavliga forsen i mitt efternamn. Kvarnen där farfarsfarfarsfarfarsfar jobbade och slet är borta, men dammluckorna finns kvar, och ett gammalt rött trähus stod på andra sidan vägen. Vi fantiserade att det var där de bodde, men vi vet inte säkert.

Framför allt var forsen kvar. Jag härstammar från den yngsta av de tre bröderna som tog sig namnet jag och min familj bär idag, och jag är tacksam att han och hans storebrorsor gjorde det. Det är ett fint namn. Forsar symboliserar liv och rörelse.

I love you, Jon

Jag kommer nog aldrig att vänja mig med att ha två av mina barn halva tiden. Det är inte naturligt, och det är en sorg. Det går inte att komma ifrån det.

Därför var det både härligt och hjärtskärande att chatta på Facebook med min sexårige son idag (han var inloggad på sin mammas konto). Vi skickade löjliga stickers till varandra och han försökte skriva några stapplande ord.

Jag älskar dig också, vackra pojke. Nu och för alltid.

Fredag. Yoga med bästisen.

Ekon från det förflutna

Gick på Aftonbladet-fest ikväll. Det har jag inte gjort på tre år.

Massa fjortisar hade tagit platsen för mina kollegor, men en del var kvar. Gossen. Kling. Sylvia. Olivia. Klas, fast han ska sluta. För en kväll var vi samlade igen. För en kväll var jag en del av en grupp igen.

Imorgon sitter jag ensam vid köksbordet.

Vad ska jag säga? Det kändes märkligt. Både bra och dåligt. Är det meningen att man ska tillhöra en flock? Är det savannens kallelse?

Eller kan jag fortsätta vara en kuf?

Alfons

Att gå på bio med sin tvååring är förenat med ett visst risktagande: det kan bli bajskatastrof redan under förtexterna. Men Liv är inte vilken tvååring som helst: hon är ett geni som kan föra sig i de fina salongerna och hon njöt av Alfons-avsnitten trots att de spelades in trettiotre år innan hon föddes.

Musik ska födas utav glädje, torsdag.

Den patriarkala religionen visar sitt fula ansikte, 2015

Julie berättade att hennes klass lärde sig skapelseberättelsen idag, genom att göra ett skådespel av det:

– Först var vi Guds vind, och då blåste vi omkring så här. Och sen gjorde Gud ljuset, och sen mörkret, och sen skapade Gud kvinnan av ett revben från en man.

En hetsig diskussion följde, när Jessica menade att skapelseberättelsen är en del av allmänbildningen, och jag menade att den är en patriarkal skitberättelse från bibeln som skolan borde ge fan i att lära ut till barn som är så små.

Julie verkar fatta att den är som en saga som man kan ta med en nypa salt, och de får lära sig om Big Bang och allt det där så det är ju inte som att hon lever på 1400-talet och går på en skola för nunnor. Men ändå, det här med revbenet. Det är ju bara FÖR gubbigt. Kan vi inte bara komma överens om att alla abrahamitiska religioner är ren skit och börja om från början igen?

Hitta något nytt, som är smart, icke-dömande och bara kärleksfullt?

Stalbo, 01.50: Superbowl-party med min gamle far