True story, folks: jag har inte klippt mig på 16 månader

Åtta

Jag: Tänk att du fyller åtta idag!
Edward (helt ointresserad, med min mobil i handen): Jag evolvade och levlade på Pokemon Go så jag är på level 7 nu. Nice!

Lite senare sitter vi och håller varandra i händerna i biomörkret. Doris simmar runt i 3D-animerat vatten på jakt efter sina föräldrar, och jag fantiserar om att jag och min son lever i en annan tid, på en annan plats. Bara han och jag, inga syskon, ingen mamma, bonusmamma, bonuspappa, inga skärmar överallt, inga fotbollsträningar. Hundra år tillbaka i tiden, kanske på ett båtdäck utanför Irlands kust med en frisk sjöbris i våra hår.

Kärleken till mina barn har inga gränser. Jag älskade dem för två miljoner år sen. Jag älskar dem om två miljoner år. Att min son bara har funnits i åtta är ofattbart, orimligt.

Där vi kom från

På 1690-talet tog en tjomme vid namn Anders Svensson båten från Västerås till Ridön för att arrendera en bondgård. Där träffade han en piga vid namn Anna och det blev hocchie-cooch. Förhoppningsvis kärlek men åtminstone lust uppstod, och en unge vid namn Johan (eller Jonas) föddes 1702. Denne unge fick sedermera elva barn (sex dog), och dessa tog sig namnet Forsling = voilá!

Anders och Anna var min farfars farfars farfars farfar och -mor. Hela klanen Forsling tog färjan ut till Ridön i dag och gick i deras fotspår. Det var en oväntat vacker och snudd på andlig upplevelse; vissa av ekarna som stod där var så gamla att de kan ha levt på deras tid. Men då var de bara någon meter höga och spensliga, nu var de jättar, giganter, fårade jämtar med tjock bark.

En lummig ö i Västerås skärgård. Där levde mina förfäder sina liv för 325 år sen, och det ska jag vara jäkligt glad för. Jag hade velat träffa dem. En blinkning genom generationerna, innan mitt liv slocknar precis som de tomtebloss i kosmos de en gång var.

Nick i en annan tid

Kom att tänka på Nick Drake igår, av någon anledning. Har inte lyssnat på honom på länge, men när jag var 21-22 var han min husgud. Eftersom Nick dog när han var 26 hann han inte göra jättemånga plattor, och på den tiden – långt innan Yotube och sånt skit fanns – jagade jag Nick-bootlegs med ljus och lykta.

Jag minns särskilt en gång, när jag traskade ner till postkontoret på Heidenstams torg i Uppsala och växlade typ hundra spänn – en förmögenhet för mig på den tiden – till brittiska pund. En del av pengarna fick jag i mynt, men det gjorde inget: jag la helt sonika den brittiska cashen i ett kuvert, tejpade noga ihop det, och la det på brevlådan till nån Nick-nörd i typ Cardiff.

Två veckor senare kom det en kassett på posten, med fyra outgivna Nick-låtar. Dessa dagar finns de att lyssna på överallt – på Youtube (se nedan), och på nyutgivna raritetsalbum på Spotify – men på den tiden var det lite som att vara bland de första att bestiga ett exotiskt berg i Tibet. Nästan inga fotspår före mig i snön. Jag kan sakna den där analoga, enkla världen ibland.

Högtidligheten när jag stoppade i kassetten i min värdelösa bandspelare. Ljuvligheten när den första låten – en annorlunda, fingerplockande version av "Place to be" jämfört med den på "Pink moon"-plattan – började ljuda ur högtalarna. Så vidunderligt vackert.

Som att lyssna på porlande, iskallt källvatten.

Bara 57 år kvar, min son

Skolstart igen. Som jag våndas med ungarna. Men jag måste nog bli lite bättre på att stötta dem, och inte låta mitt eget skolhat lysa igenom så starkt.

Edward (i bilen i morse, på väg till sin andra dag som andraklassare): "Ååå jag önskar att jag vore pensionär! Då behöver man inte göra ett skit, man kan bara sitta och ta det lugnt!"

Julie: "Men då förlorar du ju hela ditt liv! Du får inte uppleva hur det är att vara 20 och 30 och sådär".

Jag: "Jo, det går faktiskt att bli förtidspensionär".

Liv-språk

Jag älskar Livs sätt att uttrycka sig på. Varför säga "Vad sa du?" liksom.

När man kan säga:

"Pappa, vad faktiskt super-sa du?"

Words to live by

Service is the only thing that’s important about love. Everybody is worried about ‘losing yourself’ — all this narcissism. Duty. We can’t stand that idea now either . . . But duty might be a suit of armor you put on to fight for your love.

– Meryl Streep

Att lämna spår efter sig

Var på länsmuseet igår. Såg denna vackra grej i en monter; en "relikmonstrans, tillverkad av en flandrisk mästare på 1200-talet".

Visste inte vad en relikmonstrans var för något. Eller en flandrisk mästare. Flandrien? Var det ett land?

Det visade sig att en relikmonstrans var ett slags kärl där reliker från kristna helgon förvarades. Typ Jesus förhud, som vissa påstod sig ha sin ägo (I'm not kidding, jag har skrivit ett knäck om detta. Nån galning påstod sig till och med ha kommit över navelsträngen från hans födsel).

Det är oklart vilken typ av relik som låg bevarad i just den här monstransen, för själva reliken är försvunnen. Jungfus Marias blindtarm kanske? Men det är ju skit samma, eftersom den kristna kyrkan är en enda stor lögn från början till slut. Det som betyder något är det slit och den passion som den flandriska mästaren lade ner i att skapa det här underverket. 800 år senare beundras den fortfarande av människor i ett litet hörn av världen som kallas Västmanland. Det hade hisnat för skaparens inre om hen hade vetat detta.

Vem fan kommer att beundra mina tidningsartiklar om 800 år, liksom. Svaret är ingen. De kommer att vara förmultnade sedan länge, och jag med.

Back to the grind

Molnen blåser fort, fort, kvällen är sval, timmen är sen, ungarna borde egentligen lägga sig men fuck it, det är fortfarande sommar.

Julie: Vad är det pappa? Du ser ledsen ut.
Jag: Gör jag? Ja, kanske det.

Det är nog söndagsångesten. Som drabbar även oss frilansare. Jag tog en månad ledigt, men nu måste pengarna håvas in igen. Men jag vill ju egentligen inte. Jag vill vara ledig resten av livet.

Kan man gå i förtidspension när man är 42?

Jaså, inte det. Well, älskade dotter, därav din pappas ledsna ögon och hans blick fäst på de jagande molnen.

Samtal med Liv, onsdag morgon

Jag: Drömde du något kul i natt?
Liv: Ja, jag drömde om morfar, pappa, Vera, Majken, Jakob, Fredrika, farfar, farmor, mormor, mamma, Julie, Edward, solen och månen.
Jag: Oj! Vad gjorde alla dom?
Liv: Åkte bilen.

Flying solo

En grej man måste offra som förälder är egentid. Once upon a time badade jag i egentid. Jag hade en ocean av ensamhet att vandra omkring i. Jag minns inte riktigt vad jag gjorde med denna tid, annat än att döda den med massa meningslösheter, but still. Dessa dagar är egentid något exotiskt, något att längta efter.

De senaste dagarna har jag haft det, och det har varit ljuvligt. Jag har kunnat tänka mina tankar fullt ut. Jag har legat i hängmattan med en Erik Larson-bok, ätit krusbär vinbär blåbär, tagit en joggingtur, hängt med två av mina bästa vänner, badat.

Flugit solo. Som i den gamla världen.