70 år sen fångarna i Auschwitz befriades idag. Jag har så klart alltid vetat om vidrigheterna, den obeskrivliga slakten, sadismen. Vi läste om dem i historieböckerna, vi såg Schindler's List på gymnasiet. Men koncentrationslägren har inte känts nära, inte som något som egentligen angick mig mer än som en studie i vilka grymheter människan är kapabel till. Jag växte upp med idel svennar (och norrmän) som förfäder. Jag reflekterade aldrig över antisemitism, för jag kände ingen jude och jag märkte inte av den på något sätt.
Men i min vackra dotters ådror rinner blod från de som mördades. Det har fått mig att se annorlunda på förintelsen. Den är inte längre abstrakt – ekon av den vandrar ju omkring på rultiga ben i mitt kök i detta nu.
Livs mormorsmormor och mormorsmorfar mördades av nazisterna. Bland många andra släktingar och förfäder på hennes mors sida av släkten. I direkt nedstigande led härstammar hon från de som slaktades så besinningslöst.
Jag fattade det nog inte riktigt förr. Men nu gör jag det.
