Jag känner en enorm ömhet för de människor som i detta nu sitter bänkade framför Nobelfesten på SVT2, iförda sina finaste festkläder och smuttandes på champagne. De som leker att de är där på riktigt. De som drömmer om det ljuva livet. Jag raljerar inte, jag är uppriktigt avundsjuk på dessa människor. De tittar livet i vitögat och säger "ja tack, jag väljer dig. Jag väljer att leva".
Själv ligger jag cynisk och proppmätt i soffan. Ler elakt åt en servitör som tar locket av en stor porslinskål. Längst ner i botten ligger en (1) pilgrimsmussla, omgärdad av någon milliliter sås och lite småkrafs.
Servitören:
Här har vi en pilgrimsmussla från en naturkälla i nedre Tchad, marinerad sedan 1947 i saliv från Marie Antoinette, garnerad med tre fitthår från en mammut som glaserats i honung från Andromeda-galaxen.
Och framför teven i Ånge:
Ååååhh, hörde du, Nettan? Honung!
2019
(Edit 23/2-20: Tar en paus från bloggen, kanske för gott. Möjligt att tio års blajande får räcka. Men vem vet, en vacker dag kanske Fon åter...
-
Varje morgon är det samma visa. Min sexåriga dotter Liv går upp, gnuggar sömnen ur ögonen och knappar fram Youtube på tv:n i vardagsrumm... -
(Edit 23/2-20: Tar en paus från bloggen, kanske för gott. Möjligt att tio års blajande får räcka. Men vem vet, en vacker dag kanske Fon åter... -
Solen gick ner över Ersta, tårarna rann nedför våra kinder, min fru höll ett innerligt tal från sitt hjärta och sen var det min tur att stäl...