Om de bara visste

Det här är Jaka från Slovenien. För länge sen, när han var 16 och jag var 19, tillbringade vi en månad ihop i Salamanca, Spanien. Jaka var dödsmetallare och såg upp till mig som något av en storebror. Vi drack väldiga mängder alkohol under den här månaden, Jaka och jag. Vi spelade gitarr på Plaza Mayor och blev bortkörda av polisen. Vi trillade ner i en swimmingpool på ett diskotek och höll på att drunkna. Sista natten smetade vi in vårt hyrda rum med smör och vodka. Vi var fruktansvärt barnsliga.

Jaka var duktig på att rita, minns jag. Han kunde sitta i timmar och rita små gulliga illustrationer till en demo han planerade att spela in med sitt dödsmetallband. Oftast bestod teckningarna av en väldig massa män, kvinnor och barn som blev våldtagna av sadistiska vakter i något slags fångläger.

Jag googlar på Jaka och märker att han har blivit kändis i sitt hemland. Teaterregissör, verkar det som. Det skrivs tidningsartiklar om honom, jag hittar bilder från galapremiärer där han ler lyckligt mot kamerorna. Han intervjuas i radio och lägger pannan i blyga veck åt intervjuarens frågor.

Jag skulle vilja smyga in i den där radiostudion och lägga en viss teckning framför honom. Se hans förfärade min. Utbrista: "Försök inte låtsas vara finkulturell, Jaka! Jag vet vem du verkligen är!!"