Detox

Jag är den förste att försvara kvällstidningar mot den slentrianmässiga det-är-bara-ljug-kritiken som brukar riktas mot dem. Men när man inte har jobbat på några veckor är det som att man kan ta ett steg tillbaka och se på vår journalistik med neutrala ögon. Som att bli avvänjd, ungefär.

Och då ser man våra mindre smickrande sidor. Som de fruktansvärda överdrifter vi tar till ibland. Den vanligen föträfflige Erik Niva gör sig skyldig till en sådan i dagens Sportbladet. Lyssna på det här:

"Det finns ingenting man kan göra som kan ändra på det, inget man kan skriva som över huvud taget får sorgen att kännas mindre svart och kompakt.

Men det jag vet är att det man aldrig någonsin får göra är att ge upp när det ser svårt ut. Man måste fortsätta framåt, fortsätta kämpa – hur jobbigt det än är".

Har Nivas far dött? Hans barn? Har hans fru dumpat honom?

Nej, en obskyr fotbollsspelare i ett spanskt lag har dött. Jag törs lova att det inte var en nära vän till Erik Niva. De har antagligen inte ens träffats, utan möjligen i något opersonligt intervjusammanhang.

Det här kan jag ruttna på. Om man tar till såna här överord hela tiden, vad finns då kvar när de orden verkligen behövs?