Efter två månader lämnar jag ifrån mig min flicka till dagis igen. Förskolan öppnar upp sina käftar och det är dags att åter stifta bekantskap med de fula white trash-ungarna som skriker och slåss och drar fram på sina trehjulingar i hundrafyrtio utan att se sig för. Hon biter ihop, hon är tapper. Hon säger "då kommer du och hämtar mig sen"? Jag svarar att jag ska göra det. "I morgon är det inget dagis", säger hon förhoppningsfullt. Jo, säger jag, det är det.
Och hela jävla hösten ska du bita ihop, min stackars vackra dotter.
När jag viker av runt hörnet går hon för sig själv med en skottkärra i kanten av lekparken. Hon ser väldigt ensam ut. Jag vill förklara allt för henne:
Den här världen inte är skapt för de blyga och känsliga små liven, förstår du.
Den är skapt för idioterna som skriker högst.
2019
(Edit 23/2-20: Tar en paus från bloggen, kanske för gott. Möjligt att tio års blajande får räcka. Men vem vet, en vacker dag kanske Fon åter...
-
Varje morgon är det samma visa. Min sexåriga dotter Liv går upp, gnuggar sömnen ur ögonen och knappar fram Youtube på tv:n i vardagsrumm... -
(Edit 23/2-20: Tar en paus från bloggen, kanske för gott. Möjligt att tio års blajande får räcka. Men vem vet, en vacker dag kanske Fon åter... -
Solen gick ner över Ersta, tårarna rann nedför våra kinder, min fru höll ett innerligt tal från sitt hjärta och sen var det min tur att stäl...