(Ted och jag med dåvarande justitieminister Janet Reno 1996 i en lite lätt photo-shoppad bild signerad min kompis Dan)
Hur förklarar man att man idoliserat en alkoholiserad kvinnokarl på andra sidan jordklotet de senaste 17 åren? Hur går något sådant till?
Jag vet inte. Jag vet bara att jag har beundrat Edward Moore Kennedy sen jag var tonåring. Budet om hans död idag gav mig en pinsam men påtaglig klump i halsen.
Jag vet allt om Ted. Jag vet att han kastades i havet utanför Martha´s Vineyard 1944 för att hans äldre bror Joe Jr anklagade honom för att de förlorade i en båttävling.
Jag vet att hans bror Jack var best man när han gifte sig med sin första fru Joan Bennett 1958.
Jag vet att han hoppade backhoppning i valkampanjen 1960 för att locka röster till samme Jack.
Jag vet att han söp ner sig på ett plan till Alaska 1969, och att han skrek "de kommer att skjuta mig åt helvete, precis som de gjorde med Jack och Bobby"!
Jag har gått runt med den här kunskapen i mitt inre under alla dessa år, utan någon mening eller mål. Plockat fram den ibland, när jag har haft tråkigt. Smakat på den lite. Låtit mig fascineras än en gång av den moderna grekiska tragedi som var Teds liv. Stoppat tillbaka informationen igen.
Förra sommaren skrev jag ett brev till Ted, och bad honom att krya på sig. Han hade precis fått veta att han led av en obotlig cancer i hjärnan. Om jag minns rätt berättade jag också att vi tänkte döpa vårt andra barn till Edward om det blev en son, i hans ära. Efter några dagar fick jag ett standardiserat svar från Ted och hans andra fru, Vicki:
Dear Jon:
Thank you so much for your prayers and good wishes. They mean so much to both of us as we face this new and unexpected health challenge.
We are deeply grateful for your thoughtfulness.
Sincerely
Ted and Vicki Kennedy
Det var den enda kontakten vi hade i detta liv, Ted och jag. Men vem vet vad som händer i nästa? Då kanske kärlekssagan mellan Edward Moore Kennedy och Sven Jon Jürgen Forsling fortsätter. Tills dess: God natt, Ted. Tack för de här åren.
