Uppe i ottan och lyssnar på de sista fem minuterna av Raiders-Chargers som spelas sent måndag kväll på västkusten. Matar Edward med babysmörgås när JaMarcus hittar Louis Murphy för en 57-yards touchdown med två minuter kvar. Raiders leder med 20-17! Rusar upp i glädjeyra och byter blöja på Julie. Tänker "det här släpper Raiders aldrig"!
Men de förlorar ändå. Så klart. I sista sekunden. Med ett försvar som en goddamn schweizerost kan det inte gå på något annat sätt. Mina Raiders har förlorat nästan jämt de senaste tolv åren, ända sedan jag och Calle halkade in på en match i Oakland av misstag och jag blev footballfrälst för livet.
Fan också. Kunde vi inte halkat in på en Patriots-match istället?
2019
(Edit 23/2-20: Tar en paus från bloggen, kanske för gott. Möjligt att tio års blajande får räcka. Men vem vet, en vacker dag kanske Fon åter...
-
Solen gick ner över Ersta, tårarna rann nedför våra kinder, min fru höll ett innerligt tal från sitt hjärta och sen var det min tur att stäl...
-
Varje morgon är det samma visa. Min sexåriga dotter Liv går upp, gnuggar sömnen ur ögonen och knappar fram Youtube på tv:n i vardagsrumm...
-
(Edit 23/2-20: Tar en paus från bloggen, kanske för gott. Möjligt att tio års blajande får räcka. Men vem vet, en vacker dag kanske Fon åter...