Sista dagen i New York. Gud sörjer vår avfärd och gråter floder över Manhattan. Dan duschar, jag packar. Om 21 timmar ska jag hämta gumman på dagis. Hjärnan kan inte riktigt greppa detta. Jag längtar: New York är ett mirakel men det har inte en chans mot Julie Forslings blåa ögon.
Vad vi har gjort? Jag skulle behöva skriva en telefonkatalog. Känns som att vi har varit igång 24/7, det känns också som att vi stoppat ner en tesked i en ocean. Återkommer med lite resedagbok for your amusement på andra sidan Atlanten, om jag överlever flygresan.
Vi åker med flight 68 den här gången.
2019
(Edit 23/2-20: Tar en paus från bloggen, kanske för gott. Möjligt att tio års blajande får räcka. Men vem vet, en vacker dag kanske Fon åter...
-
Solen gick ner över Ersta, tårarna rann nedför våra kinder, min fru höll ett innerligt tal från sitt hjärta och sen var det min tur att stäl... -
Varje morgon är det samma visa. Min sexåriga dotter Liv går upp, gnuggar sömnen ur ögonen och knappar fram Youtube på tv:n i vardagsrumm... -
(Edit 23/2-20: Tar en paus från bloggen, kanske för gott. Möjligt att tio års blajande får räcka. Men vem vet, en vacker dag kanske Fon åter...