17 geezers

Alfons leker att gröten är land.
Mjölken är hav.
Och lingonen båtar.

Jag lånar Raska på, Alfons Åberg på bibblan. Den är genial. Jag fick den läst för mig som liten, men jag minns den inte, inte som man brukar minnas saker i alla fall; jag bara förnimmer känslor från min egen barndom när jag börjar läsa den för Julie.

Boken handlar om att Alfons pappa blir tokig på Alfons eftersom han sölar nåt så fruktansvärt när han ska till dagis.

Jag vänder blad och minns plötsligt - ett riktigt minne, den här gången - hur mycket jag skrattade åt Alfons pappa när han satte ner foten (tolv minuter innan dagisstart och Alfons har fortfarande inte kommit ut från sitt rum) och vrålade

Kom nu för sjutton gubbar!

till Alfons. Sjutton gubbar! Vilket uttryck! Jag minns att jag tyckte att det var det fyndigaste uttryck någon människa någonsin hade yttrat.

Jag närmar mig den odödliga repliken och börjar känna mig nervös. Det känns plötsligt väldigt viktigt att Julie ska tycka att sjutton gubbar är lika kul nu som jag tyckte att det var för trettiotvå år sen.

...pappa är hel-ilsken och härmas: "Ska bara, ska bara. Jag blir galen på ungar som ska bara. Kom nu för sjutton gubbar!"

Julie ger ifrån sig ett gapskratt som bara hon kan; jag kan andas ut. Vi förstår varandra över generationsgränserna: sjutton gubbar har inte förlorat sin magi. Efter ett tag skrattar jag lika högt som hon.

Det måste vara generna.