Nås av nyheten att en f d kollega har dött. Låter som självmord, men jag vet inte. Kände honom marginellt, tyckte han verkade rätt olycklig. Känner skuld. Ingen jätteskuld, men ändå. Hade han levt om vi på jobbet hade ansträngt oss lite mer för att vara vänliga mot honom?
Döden är verkligen helt orimlig. Plötsligt är man ingenting. Plötsligt har man åkt till ingenstans.
Och kan aldrig aldrig aldrig komma tillbaka.
2019
(Edit 23/2-20: Tar en paus från bloggen, kanske för gott. Möjligt att tio års blajande får räcka. Men vem vet, en vacker dag kanske Fon åter...
-
Varje morgon är det samma visa. Min sexåriga dotter Liv går upp, gnuggar sömnen ur ögonen och knappar fram Youtube på tv:n i vardagsrumm... -
(Edit 23/2-20: Tar en paus från bloggen, kanske för gott. Möjligt att tio års blajande får räcka. Men vem vet, en vacker dag kanske Fon åter... -
Solen gick ner över Ersta, tårarna rann nedför våra kinder, min fru höll ett innerligt tal från sitt hjärta och sen var det min tur att stäl...