Nås av nyheten att en f d kollega har dött. Låter som självmord, men jag vet inte. Kände honom marginellt, tyckte han verkade rätt olycklig. Känner skuld. Ingen jätteskuld, men ändå. Hade han levt om vi på jobbet hade ansträngt oss lite mer för att vara vänliga mot honom?
Döden är verkligen helt orimlig. Plötsligt är man ingenting. Plötsligt har man åkt till ingenstans.
Och kan aldrig aldrig aldrig komma tillbaka.
In memoriam
Att umgås med dig var som att andas ut, som att ta av sig en bildlig slips efter en lång dag på kontoret. Knäppa upp skärpet och låta m agen...
-
För ett tag sen satte Edward ner foten i plugget. Hans klass fick lära sig en alfabetsramsa som gick så här: ABCD - råttmor kokar te EFGH... -
(Edit 23/2-20: Tar en paus från bloggen, kanske för gott. Möjligt att tio års blajande får räcka. Men vem vet, en vacker dag kanske Fon åter... -
Solen gick ner över Ersta, tårarna rann nedför våra kinder, min fru höll ett innerligt tal från sitt hjärta och sen var det min tur att stäl...