Indoktrinering

Bebbarnas spellista, nyårsaftons morgon:

Megadeth: My last words
Danzig: Twist of cain
Danzig: She rides
U2: Sunday bloody sunday (Rattle and Hum-versionen, där The Edge ligger med Gud i tredje versen)
Slayer: World painted blood

Prosa

Har inte läst skönlitteratur på fyra månader. Det har varit för mycket som hänt i verkliga livet för att det skulle kännas befogat att grotta ner sig i nåt hitte-på. Men nu fortsätter jag på Justin Cronins The Passage. Sida 176. Vad handlade den om nu igen? Just ja, vampyrer. Så oerhört 2007 av mig, eller hur?

Deja vu all over again

Jag hade en Jon, 24, dag i dag. Som jag levde när jag pluggade i Sundsvall. Självvald ensamhet, instängd i ett rum, världen därutanför som ett vagt rykte bara. Chips, alltid chips, i handen. Blicken långt bort i fjärran. Känna hur minuterna rinner i timglaset. De senaste fem åren har såna dagar kunnat räknas på ena handens lillfinger. Men en gång i tiden hade jag dem i överflöd.

I morgon: tillbaka till mänskligheten igen.

The blood runs thin

Min morfar hade 17 barnbarn. Jag är nummer 16 i ordningen. En eftersläntrare som han var måttligt intresserad av. Men kanske hade detta faktum fångat hans uppmärksamhet: jag är det första barnbarnet som separerar från mina barns mor. Några av mina fiiina kusiner har ojat sig de senaste veckorna, kontaktat mina föräldrar och uttryckt sitt deltagande. När de egentligen känner 1. överlägsenhet 2. nyfikenhet på de smaskiga detaljerna och 3. rädsla för att de får dem att tänka på sina egna förhållanden. Som rimligen är sämre än vad de går runt och intalar sig.

Well, kära kussar. Jag gjorde så gott jag kunde för att känna släktskap med er. Men jag känner mest ingenting. Vatten är tjockare än blod. Jag har en ny flickvän. Hon heter Jessica och jag älskar henne.

Jul 2010

Den här bloggen börjar självdö. Varför ska jag hålla på för? Jag kan inte skriva om allt som händer, för det är för intimt och det skulle såra eller uppröra vissa människor.

Här är iaf några bilder från den 23-25 december. Det har varit en fin jul. Barnen var hos Lotta på julaftonskvällen, men dessförinnan hann vi ge dem några julklappar som gjorde succé. Särskilt Edwards Buzz Lightyear-dräkt, som han senare kompletterade med en Buzz-docka från gammelfaster Berit.

I dag kom ungarna ut hit till Stalbo. Edward klappade mig på kinden och sa "Äskar dig, pappa". Äskar, inte älskar. Per i granngården skrämde skiten ur honom på kvällen när han dök över och spelade tomte, men Julie var förtjust och gav Per en kram.

Primetime

Som ni vet har jag gått igenom en stormig höst på det – som det heter – privata planet. Höga toppar och djupa dalar. Med anledning av detta visar SVT en extrainsatt dokumentär om mig i kväll.

Syskonen Forsling

Grannpojke på besök i kväll och i tre minuter var allt frid och fröjd uppe på ungarnas rum. Men sen spöade Theo på Julie, enligt samstämmiga vittnesuppgifter. Avgrundsvrål följde, varpå Theo gick nerför trappan och klargjorde att han tänkte gå hem till sin mamma och att Julie var dum.

Men Edward tänkte inte låta killen som hade spöat på hans syster gå utan vidare. Han följde efter honom i trappan, gestikulerade och skrek "arg på dig, Theo!" När de kom ner försökte han få in en uppercut på den två år äldre pojken. Det gick åt helvete, men jag var så stolt att jag sprack över hans beskyddarinstinkt.

Siblings 4 Life!! Don´t fuck with my blood, yo! If you fuck with my sister you´re going DOWN, nigga!!!

Apropå

Barack hörde av sig och undrade vad "Ninnis dikt" handlar om. Jag berättade för honom att den handlar om en högstadiekompis som avled i bröstcancer för fem år sedan. Jag fick inte reda på att hon var död förrän över två år senare, och blev både ledsen och skamsen över att vi hade tappat kontakten så totalt. Allt jag hade velat säga till Ninni var "jag tycker om dig". Inget mer än så. Hennes död är ännu en påminnelse om att det gäller att säga saker till varandra medans tid är. För en dag är det plötsligt för sent.

Men det är en läxa vi aldrig lär oss, eller hur?

Framtidsminne

Efter Cretzer

kommer Klebold

kommer Jones

verkar det som!

Ninnis dikt

Alla minnen som återvänder
denna svarta decemberkväll
Efter budet om din död vandrar de
som sorgklädda barn
i ett fackeltåg
utanför mitt fönster

I strålkastarljuset är ditt blonda hår ett vattenfall över ryggen
Jag klinkar introt till Memory
du börjar sjunga en takt för tidigt
och takbelysningen i Tärnsjö Folkets Hus tänds som ett straff
Gamlingarna i salen skiter i att lyssna
Din sköra, uppriktiga röst drunknar i ljudet av
giriga teskedar mot kaffeservis

En pliktskyldig applåd senare får vi
– som en sista förolämpning –
dela på en ask Aladdin
som vore vi sötsugna snorungar

På senare år har det hänt att jag fantiserat
om den dag jag som världskänd musiker
skulle återvända till Tärnsjö
och skriva om historien

Ta med dig upp till Vattentornet
och förklara att jag var en idiot,
ett skräckslaget barn
som flydde från precis just det
jag behövde mer än något annat

Du skulle bli min Courtney
jag din biljett därifrån
På en våg av karisma
skulle vi fly vårt Twin Peaks i gryningen

Vad säger man till en dimslöja från sin ungdom?
En sedan åratal torkad blomma?
Kanske säger man:
Jag såg dig
mer än vad jag visade att jag såg dig
kanske är det orden du aldrig kan höra

Men när jag går ut i morgon bitti
kommer sorgklädda barn stå kvar i snön

Att jag kunde tro något annat
Att de skulle ge upp
att de skulle åka hem
somna in
få ro
till sist

Samtal med Julie, torsdag kväll

Julie (till Edward): Kom igen, din fläskis!
Jag: Va? Vad sa du? Har någon sagt så till dig?
Julie: Ja, Rebas.
Jag: Så får man inte säga! Vad sa du till honom?
Julie: Att han var dum.
Jag: Ja, det var han. Vad ska du göra om nån säger så till dig igen?
Julie: Jag ska putta in dom i väggen!
Jag: Ja, det ska du.

8 848 meter över havet

Briljant dag idag. Briljant. Vackra ungar i morse, vacker cykeltur till stationen, vacker flickvän på jobbet, vackra kollegor som har själar i sina bröst, vackra kändisar som läser min blogg och önskar mig god jul, vackert beröm från kollegor jag inte känner, vackra ilskna läsarmejl, vacker lunch med vacker ungdomsvän, vacker grafik till vackert jobbprojekt, vackert godis i munnen, vacker redigering till det vackra jobbprojektet, vackra tågresenärer, vacker snö, vacker musik i lurarna, vacker sorglig artikel i tidningen, vacker kväll, snart vackra ungar igen.

Världen har gått vidare

Solen är så där klar som den bara är på vintern. Jag går på Drottninggatan, klockan är halv tio. Sneglar in på Bryggargatan. Där, precis där, sprängde sig en man till döds för 64 timmar sen. Nu syns inte ett spår av det.

Morgonsolen som jagar bort mina rädslor. Det är för tidigt på dagen. Alla terrorister ligger och sover.

Samtal med Julie, fredag kväll

Julie: Varför måste du betala när vi åker ut från parkeringen?
Jag: För att det kostar pengar.
Julie: Varför det?
Jag: Det är så bara. Det mesta i den här världen kostar pengar. Det finns bara några saker som är gratis: luften, kärleken...
Julie: Hjärtat!
Jag: Ja, det är gratis.
Julie: Leksaker!
Jag: Nej, det kostar pengar.
Julie: Hus!
Jag: Kostar pengar.
Julie: Lampor!
Jag: Kostar pengar.
Julie: Men de där stora lamporna?
Jag: De kostar pengar, de med.
Julie: Skyltar!
Jag: De kostar pengar. Men inte så mycket.
Julie: Trafik!
Jag: Alltså...trafiken i sig kostar inget. Men bilar kostar.
Julie: Leksaker!
Jag: Nej, det kostar som sagt pengar.
Julie: Men kärlek är gratis!
Jag: Ja, det är den. Man kan älska vem som helst och det är helt gratis!

Jeff

Tre och en halv minut in i Hell Awaits. Gamla Stan, snart Slussen. Red Bull i blodet. Sex timmar sömn i kroppen. Träning med Jocke, lunch med Micke och Så mycket bättre-marathon på schemat. Tryckta minuter med ex-svärföräldrar också iofs, men det blir först ikväll.

Hanneman först, King sen. Lombardo. Som euforin mina förfäder på 1100-talet måste ha känt när de spöade på varandra i solnedgången.

Gustaf remembered

Går omkring i morfars rock från 70-talet. Två tioöringar i fickan. Minns när han låg för döden i Enskede och Agneta sa åt mig att sätta mig på hans sängkant och prata. Morfar halvsov på mage. Jag klappade honom lite tafatt på ryggen. Sa inget.

Morfar hade känt en blandning av stolthet och skam för mig idag. Stolthet för att jag jobbar på Aftonbladet. Skam för att jag jobbar på Aftonbladet. Det hade inte varit fint nog för morfar. Det skulle vara Rapport, eller DN.

Minns när han skällde ut mig för att jag inte visste vad predikat var. Det vet jag iofs fortfarande inte. Eller besvikelsen när jag reste mig ur soffan och gick när det var tv-nyheter. Morfar var en liten gubbe med stora drömmar. Som inte såg skogen för alla träd. Det här jävla machotänket, morfar. Vad fan var det? Den här jävla skuggboxningen. Du var ju mjuk som glass inuti. Du var ju poetisk. Du borde ha älskat mig mer än vad du gjorde.

Allt det där om att vara på väg nånstans

När man blir lycklig in i minsta atomen av sin själ av en Så mycket bättre-låt är man officiellt en svenne. Men fuck it, jag heter ju Sven som ni vet. Tack för gratulationerna på min namnsdag i söndags förresten, era snikna jävlar. I alla fall, låten är Septembers tolkning av Eldkvarns "Kärlekens tunga", och den är det största som har hänt världen sen Gud uppfann stjärten. Bebbarna och jag hade disco till den igår, och de höll med. "Sätt på Kärlekens tunga pappa", sa Julie. "Man blir glad av den".

Och den där texten. Som jag har kunnat i åratal förstås, men aldrig lyssnat på ordentligt. När jag pratar med Plura på fredag kan det hända att jag måste tillbe honom. Lägga mig i fosterställning och säga "Plura, den andra versen, den om fjärilen i natten, den...herregud". Plura kommer inte att bry sig ett skit förstås. Kändisar gör inte det när man berättar att man avgudar dem. Nicke Andersson gjorde det inte, Slash gjorde det inte, Kirk och Lars gjorde det inte, Mats Jonsson gjorde det möjligtvis lite.

Feed me

Jobbkonferens. Lidingö. Vi gläntar på våra inre för några timmar, medan tysta Silja Line-färjor drar förbi som julgranar i natten. Sen stänger vi luckorna. Nu sitter vi som främlingar på bussen tillbaka till grottan. Fan vad jag överdriver. Jag tror att jag har tur med mina kollegor. Det finns själar här. Det finns själar överallt. Men jag tror att vi gläntar mer på våra själar än your average svenska arbetsplats.

Gud vad mycket människor det finns överallt. För många. Och nu på morgonen ser jag tydligen ut som Don King.

Samtal med Julie, fredag morgon

Julie: Det är svärkallt ute.
Jag: Ja, det är verkligen tvärkallt.
Julie: Nej, svärkallt!
Jag: Vad är det för nåt?
Julie: Man måste svära för det är så kallt.
Jag: Måste man?
Julie: Man måste säga: det är jävla mycket snö.

Samtal med Julie, torsdag kväll (pt 2)

Lotta: När jag var liten sa man så här till någon som stirrade på en för länge: "Titt-Olle, Kalle Koskit, har du käkat blängsylta till frukost?"
Julie: När jag var liten sa man "Har du skitit på dig?"

Samtal med Julie, torsdag kväll

Jag: Fröken sa att du hade sagt åt en pojke att pussa dig i dag på dagis?
Julie: Mmmm.
Jag: Vem var det?
Julie: Aron.
Jag: Gillar du Aron?
Julie: Han är kär i mig. Jag är kär i honom. Vi ska gifta oss!
Jag: Ska ni? När då?
Julie: När vi blir stora.
Jag: Varför gillar du Aron?
Julie: Jag är kär i honom. Vi älskar varandra.
Jag: Men varför älskar ni varandra?
Julie: Jag vet inte. Det bara är så.

(Fotnot: Aron heter i verkligheten något annat)

Samtal med Julie, torsdag eftermiddag

Julie: Farmor är min farmor. Och Edwards farmor.
Jag: Ja, det är hon. Och hon är min mamma också.
Julie: Nej, det är hon inte. Inte längre.
Jag: Jo, hon kommer alltid att vara min mamma. Även fast jag inte suger på hennes tutte längre.
Julie: Hon är inte mamma. Nu är hon bara farmor.

Far och son är värdelösa på att snickra...

...men vi kan åtminstone skämta om det.

Jag: Du är för hantverksyrket vad Muhammed är för islam.
Sven: Ja, man måste säga att du föll långt från äppelträdet, ditt päron.

Julie queenar sig

Fyraårskontroll för gumman i dag. Perfekt hörsel, perfekt syn, perfekt allt. För att testa hennes intelligens lade BVC-Marie upp fyra kritor på ett bord och bad henne att räkna dem. Jag och Julie såg menande på varandra och blew her out of the fucking water:

Julie: Ett, två, tre, fyra.
BVC-Marie: Vad bra!
Jag: Hon kan räkna på engelska också.
BVC-Marie: Va? Får jag höra!
Julie: Du måste lägga upp nya kritor först.
BVC-Marie: Okeeej...(lägger upp fem stycken)
Julie: One, two, three, four, five!
BVC-Marie: Nämen, oj så duktig du är!
Julie: Jag kan räkna på spanska också.
BVC-Marie: (begynnande irritation i rösten) Kan du det?
Julie: Lägg upp kritor nu.
BVC-Marie: (lägger upp tre kritor under tystnad)
Julie: Uno, dos, tres!
Jag: Hon kan räkna på azerbaijanska också.
BVC-Marie: (skrattar ansträngt. Byter samtalsämne)

Första advent

Sorglig scen i "Toy Story 3" nyss. Andy har vuxit upp och donerar Woody, Buzz och de andra till en liten grannflicka. "Tack ska ni ha", viskar han till sina gamla leksaker innan han kör iväg i sin bil.

"Nu är det sorgligt", säger Julie. "Han har inga leksaker mer".

"Nej", svarar jag. "För han är för gammal för att leka med leksaker. Som jag. När man är gammal får man inte leka med leksaker mera".

Min dotters medlidsamma blick. Hennes lilla hand på min kind.

"Jo, pappa. Du får göra det".

@busborgen

Från ett ställe väldigt högt upp vågade mina barn hoppet. Storasyster först. Lillebror sen.

Prinsessan Edward

Var på utvecklingssamtal på dagis i dag, med Edwards fröken. Jag fick veta att min son är en stjärna utan några som helst fel, men det visste jag ju redan.

Möjligen kan man tycka att han är lite förutsägbar i sina intressen. Det är bara bilar som gäller, och det känns ju inte så 2010. I jämställdhetens och de fria könsrollernas namn tvingade jag därför på honom en Snövit-dress nyss. Storasyster sympatiklädde sig i sin Törnrosa-outfit.

Hard at work

Här, på Västerås stadsbibliotek, skapas just nu ord som kommer att läsas av hundratusentals människor kring juletid. Eller så torkar de sig i arslet med dem. Vilket som.

Samtal med Julie, onsdag kväll

Julie: Jag är kär i dig, pappa.
Jag: Jag är kär i dig, Julie!
Julie: Jag vill gifta mig med dig.
Jag: Ja...men du vet, man ska helst inte gifta sig med sin pappa.
Julie: Jag vill inte att du gifter bort mig. Jag vill gifta mig med dig!
Jag: Den kille som får gifta sig med dig kommer att bli väldigt lycklig.
Julie: Jag vill gifta mig med DIG. Jag vill titta på tv med dig, jag vill prata under täcket med dig, jag vill titta på månen med dig, jag vill äta mat med dig, jag vill titta på nyheterna med dig och jag vill titta på stjärnorna med dig.
Jag: Men allt det där kan vi göra utan att gifta oss, vet du.
Julie: Vi ska ha blommor och jag ska ha krona. Och du ska ha sån här vit skjorta!

Starstruck

Fick just mejl från en tjomme vid namn Brooks, som 99,99% av svenska befolkningen inte har en aning om vem det är. Men det kan ha varit det intressantaste mejl jag någonsin har läst. Jag skakar som ett löv. Det är som att jag skulle få mejl av Dale Stamphill. Eller Harold Brest. Det var som när jag pratade med Ernest Lageson Jr i femton minuter för sex år sen. Overkligt, som att se en Brontosaurus skinka på en enhörning eller nåt.

Kommer inte att kunna sova utan hjälp. Hoppas det finns Stilnoct kvar i badrumsskåpet.

Det går fort i hockey

Julie, tisdag morgon: "Pappa, du är den snällaste och gulligaste pappan i hela världen!"

Julie, tisdag kväll: "Jag är inte så förtjust i pappa. Jag är bara mammas unge!"

Jahapp

Fokusera, Jon. Block out the world.

Skriv 50 000 tecken som är lika delar fakta och själ.

Samtal med Julie, måndag morgon

Julie: Jag drömde en sak, här i hjärtat.
Jag: Vadå?
Julie: Det var en anka som inte hade någon näbb. Den sa en sak om en bil som lät så här (börjar nynna på glassbilens trudelutt).
Jag: Pratade den om glassbilen?
Julie: Ja. Jag drömde det i hjärtat.
Jag: Varför hade inte ankan någon näbb?
Julie: En gubbe trollade bort den.
Jag: Var den ledsen för att den inte hade någon näbb?
Julie: Nej.

Samtal med mina föräldrar, lördag kväll

Far: Var du tvungen att skriva fittdag i ditt senaste inlägg? Kuk hade varit bättre.
Mor: Ja, det tycker jag också.

Fredag

Fittdag idag.

Fitt.

Dag.

Men synthslingan i Petra Marklunds version av Freestyles "Vill ha dig" är det största som hänt mänskligheten. Den räddar mig från att falla ner i en total depression.

Sänds i morgon kväll på TV4, by the way.

D. E. U. Ericson

Middag med Dan ikväll, och allt är som det ska. Jag och Dan var nyligen ett cunt hair från att bryta kontakten för evigt. Istället: han var min vapendragare för en kväll igen. Han minns ädelstenen jag gick omkring med hösten -92, bara en sån sak. Present från min syrra, skulle ge bättre karma eller nåt sånt. Vi hade våra kärringgräl, som våra kompisar kallade dem. Men Gud vad jag är glad att Dan var vid min sida i Uppsala. Jag minns:

när han drog hem sin farsas video som vägde trettio kilo hela vägen till Djäknegatan, för att vi skulle kunna hyra några smaskiga VHS.
när vi satt på Uppsala tre högar.
när han tröstade mig när Vanja hade varit otrogen.
när han spydde på Skaris och jag tog hand om honom.
när han sympatiheadbangade åt min låt Rectal visit på Kupolen i Knivsta.
när vi smörpratade på Max och hotades till stryk.
när vi kastade boll i Daytona Beach.
när han påpekade att jag spydde San Francisco på den där tjejen från Liisas balkong Lucia -92.
när han höll sig vaken på hotellrummet i New York för att jag skulle somna före honom, eftersom han snarkade.

Mycket vatten under broarna.

Mörkt vatten.
Ljust vatten.

Moment på Anglais

Framflyttad vju med 75 minuter. Sitter på Stureplan. Dricker kaffe med finlandsvensk fotograf. Ser bilar. Sverige. Frost. Tjugohundratio. Jag är så glad att jag lever.

Min visdom figurerar i ett socialt medium

Stockning

Min morfar skrev en avhandling en gång om varför Stockholm heter Stockholm. Enligt salig Gustaf Brynnel handlade det om att timmer stockade sig i stans vattenkanaler. Well, nåt ditåt iaf.

Krystad inledning på ett blogginlägg, men så är det för mig nu. Tankar och känslor stockar sig. Folk över hela världen har hört av sig och skrikit sig hesa för att jag ska blogga oftare. Men jag har för mycket på mitt hjärta. Det får inte plats här.

Jag är hemskt ledsen, Gunhild.

Varma minuter

Vintern -11 bär förhoppningsvis med sig ekon från en tidigare årstid, i ett annat liv.

Uppsala, våren -98. En vinter av hjärtsorg efter ett brustet förhållande - mitt första riktiga, som varade i tre år - övergick i en vår som blev en slags pånyttfödelse. Den våren lyssnade jag på Isola och Tim Buckley. Den våren traskade jag varje morgon från min och Vanjas lilla lägenhet på Djäknegatan upp till Slottet och pratade döda litterära giganter i några timmar.

Den våren var framför allt vänskapens vår. Jag har alltid haft en komplicerad relation till mina vänner. Jag blir ofta arg på dem för jag upplever att de sviker mig. Att de inte tycker om mig lika mycket som jag tycker om dem. Och då blir jag lätt klängig och allt blir infekterat och skitigt. Eller så grottar jag ner mig i en relation och lägger all energi på den. Blir hemmauggla och dålig att höra av mig.

Fuck it, våren -98 var det ju. Jag minns euforin jag kände en kväll i lägenheten. Jag hade bjudit över mina nya vänner från littvetkursen och nu satt vi i vardagsrummet och lyssnade på OWC. Daniel. Petra. Åsa. Johan. Lisa. Jon S. Jag var inte längre ensam. Jag hade ett slags hem.

Jag vill känna den känslan igen.

Julie 4

Jag kan inte förstå att det bara har gått fyra år sen min älskade dotter kom till världen. Julie Agneta Rose-Marie Forsling har alltid funnits, i alla dimensioner. Den här världen vore orimlig utan henne.

Prinsessklänning, plastspindel, pussel, Laban-memory och Lego inhandlat. Släktkalas med en fet rosa elefant mitt i rummet på söndag. Livet är intressant just nu.

Onsdag

Fet och trött, på väg hem. Nyseparerad.

Ändå: livet är vidunderligt vackert. Snön smälter men är evig ändå. Gud lurar runt hörnet. Allt kommer att ordna sig.

Galghumor

Ännu en avklarad gudom

Framför teven, fjorton bast. Nåt jävla DDR-program med Claes af Geijerstam. Clabbe är vj och spelar hits som bara har något år på nacken. Han avbryter låtarna med att utbrista "yeeeaaahhh" och "rockenrooooooll"!

Kameran panorerar över en tom arena. G-ackordet drar igång. Jag hör Paradise City för första gången. Inget blir sig riktigt likt efteråt.

Nästa dag träffar jag Tomme i korridoren på Östervåla centralskola. Jag säger "Guns n' Roses". Tomme svarar: "har du också tänkt på det?"

Vi köper skivan, lär oss varje sekund. Mimar till den. Filmar oss själva när vi gör det. Vi köper vår första G n' R-t-shirt. Vi åker till Skara Sommarland med hans familj. Vi läser glansiga magasin om Axl i baksätet. Vi gör låtar om crackhoror. Vi blir långhåriga. Vi går på G n' R i Globen. Axl ser på fyrverkerier och är två timmar sen. Vi skiter i det. Vi kramar varandra och skrattar när bandet kör Mr. Brownstone.

Tjugofemtusen ljusår senare träffar jag Slash i en hotellsvit på Nybrokajen. Jag berättar om kvällen när Axl prioriterade Vattenfestivalen framför mig och Tomme. Slash minns inte ett skit.

Bla bla bla

Jag är märkligt ointresserad av morgondagens kongressval i USA. Låt Ted Haggard-psykopaterna i elefantpartiet ta över då, era jävla jubelidioter. Jag kommer alltid älska Amerika mer än Sverige, för det är i Amerika livet pågår. Men vi är smartare än jänkarna, det måste man ge oss. Inte lika åh-det-kvinnliga-könsorganet-är-livsfarligt-och-gudomligt-på-samma-gång-neurotiska. Vi fattar att alla är människor med tolvfingertarmar i sina magar. Vi vet att alla religioner är skit. Men vi har inte amerikanernas geist. Vi är uttråkade och missunsamma.

I alla fall. Med Teddy dog en stor del av min fascination för amerikansk politik. Det känns lite vemodigt, faktiskt.

I backspegeln

Blev uppsökt på Facebook av en före detta klasskamrat i gymnasiet. Kungsängsskolan, Sala, läsåret 90-91. Jag: 180 centimeter, 60 kilo, hockeyfrilla, livrädd, sarkastisk. Moppe sex kilometer till bussen varje morgon, sen fyra mil buss. Diktskrivning med Micke på rasterna, rockstjärnedrömmar med Dahlberg, usla betyg. Jag var oskuld och vettskrämd för tjejer. Jag hade komplex för min beniga kropp och min ärriga näsa. Och det hände att jag kanaliserade min rädsla genom att vara dum mot blyga tjejer i klassen. En tjej gäspade alltid, minns jag. Jag och Micke brukade härma henne med överdrivna jättegäspningar som fick klassen att skratta. Hon skrattade också, men jag vet att hon blev ledsen. Jag har annat skit på mitt samvete också, liknande skit. Jag var Andreas Weise i plugget. Och jag kommer alltid att skämmas. Alltid.

Jag förklarade för min gamla klasskamrat att jag hade dåliga minnen av mitt år på Kungsängsskolan. Att jag var osäker och mådde dåligt, och att jag minns mig själv som otrevlig i största allmänhet. Jag hade bara suddiga minnen av henne, hon var en av de snälla, positiva tjejerna i klassen. Jag kunde inte minnas att jag någonsin var dum mot henne. Men å andra sidan var jag en idiot på den tiden. Jag kanske hade sagt nåt elakt, sårat henne?

Hon svarade:

Nej gymnasiet var en tuff period, jag håller helt med dig. Men jag har bara positiva minnen av dig, du var aldrig någonsin otrevlig utan snarare killen som ofta log!

Som balsam för en skamsen själ.

Tidigt i morse

Hans Mosesson bär upp en cancersjuk, döende Christopher Lee i sina armar. De båda vithåriga, skäggiga männen stirrar djupt in i varandras ögon. Lee säger

Jag vill inte dö. Jag är ju i zenith av mitt liv. Jag är som kejsaren av Rom, som tvingas tillbringa sin sista stund tillsammans med sin fiende.

Hans Mosesson ger Christopher Lee en mörk, besviken blick. Sen lägger han ner den fågellika kroppen på sängen. Lee ser ut att ångra sig. Han menade egentligen inte det där.

Samtal med Julie, tisdag kväll

Julie: Jag fyller år i november!
Jag: Ja, det gör du.
Julie: När fyller Edward?
Jag: I augusti. Och vet du när jag fyller?
Julie: Nej?
Jag: Du vet, det finns ju en månad som heter samma sak som du...
Julie: Juli?
Jag: Precis. Det är faktiskt lite därför du heter Julie, för att det är en sån fin månad.
Julie (irriterad): Jag heter inte Julie! Inte längre. Nu heter jag Svensson!

Credo

Åker förbi Stureplan. Känner doften av mänsklig förvirring. Fan vad människan är genomskinlig i sin vilja att synas, vara en del av ett sammanhang, leva i någon slags illusion om osårbarhet. Men vi är ju aldrig vackrare än när vi är sårbara. När vi lyfter på masken och visar att vi är lika delar drömmar och bajs.

Där lyckades jag summera mänskligheten! Lika delar drömmar och bajs. Inte bara drömmar, inte bara bajs. Jag tror man måste vara grundad i båda. Inga eteriska fuckers ska få mig att tro att de står över bajset. Och inga rädda, värdsliga fuckers ska få mig att sluta leta efter Gud.

Orättvist

Min son har inte en chans mot den här världens kommersiella krafter.

Stackars pojke. Som lika gärna kunde leka på ett fält med en pinne och ett vedträ och suga in frisk höstluft i sina lungor. Istället massakreras hans lilla fantasi av tjugotre olika Buzz Lightyear-dockor på Toys R´Us. En som dansar. En som går. En som letar efter fossil. Och så besvikelsen när han bara fick med sig en liten Buzz på skateboard för 149 kronor hem.

Det lilla fingret som trycker förgäves på rymddräkten. Det finns ingen förinspelad röst på den här Buzz, min son. Det är bara en stum bit plast som rullar fram på hjul.

Samtal med Barbro Svensson, fredag förmiddag

Barbro: ...och blodet bara forsade.
Jag: Finns det nån bild på olyckan?
Barbro: Nej. Jo, jag tog en bild efteråt med mobilkameran. Men den bilden har bara jag och mina döttrar tillgång till.
Jag: Så jag kan inte få se den?
Barbro: Nej. Du kanske kan få se den när jag är 100.
Jag: Okej, då hörs vi igen om två år då.
Barbro: Va?

Samtal med Julie, torsdag eftermiddag

Julie: Tjejer kan inte rocka!
Jag: Va? Vad menar du?
Julie: Om man är tjej kan man inte rocka.
Jag: Vad menar du med rocka?
Julie: Jag menar stå så här och sjunga med en gitarr.
Jag: Vad pratar du om? Det är klart att tjejer kan rocka! Tjejer kan göra allt som killar kan göra.
Julie: Nej, hör du vad jag säger: tjejer kan inte rocka. Mamma rockar inte, Tina rockar inte, farmor rockar inte, pappa rockar inte...
Jag: Jag rockar visst det!
Julie: Men Andreas rockar inte. Inte ens Johnny rockar. Edward rockar inte.
Jag: Men Edward brukar digga ganska hårt när han lyssnar på rock.
Julie: Jag kan försäkra dig att Edward rockar inte.
Jag: Men nu pratar du ju om killar?
Julie: En del killar rockar inte heller.
Jag: Är det någon på dagis som har sagt att tjejer inte kan rocka?
Julie: Ja, Betzie.
Jag: Då ska du hälsa Betzie att hon har fel.
Julie: Nej, det ska jag inte.
Jag: Säg så här: "min pappa säger att du har fel. Tjejer kan visst rocka"!
Julie: Nej. Jag ska säga att min pappa har fel.

Brev till Emanuel

Hej Emanuel!

Hur mår du? Tack för att du bjöd mig på din fest! Jag kommer gärna. Vad önskar du dig i födelsedagspresent? Finns det glass på festen? Vad ska vi leka för något?

Hejdå!


Julie

Samtal med Julie, lördag eftermiddag

Jag: (spelar svårmodig, egenkomponerad ballad på gitarren)
Julie: Har du spelat den där låten för dig själv någon gång?
Jag: Ja.
Julie: När du var ledsen?
Jag: Ja.
Julie: När du inte hade någon tjej?
Jag: Ehh...ja.
Julie: Då fanns inte jag och Edward. Inga barn fanns någonstans i hela världen.

Efter Cretzer kommer Klebold

Fick extremt roligt jobbesked i dag. Men i samma veva gjorde jag bort mig nåt fruktansvärt. Jag kommer att drabbas av skamsköljningar i minst fem år.

Men ändå: YES!

Fadren - the original

Nu hittade jag mitt känslostormande inlägg från i förrgår! Here it goes, for all posterity:


Så länge jag kan minnas har jag varit säker på att min pappa ska dö. Mina tidigaste barndomsminnen handlar om hans förestående bortgång. Han är en tragisk figur, min far. Och han njuter av det. Han vill gärna vara den heroiska soldaten som försvinner i solnedgången, med familjens tacksamma blickar i nacken. Ständigt på väg bort är min far.

Fem år sedan idag: min mamma och jag väntar på ett liv- eller dödbesked på Ackis. Min far kommer ut. Han gör tummen ner. Cancern har spridit sig till hjärnan. Bara månader kvar att leva, kanske mindre.

Den kvällen - den 12 oktober 2005 - gick vi sinnessjukt nog på en VM-kvalmatch på Råsunda, min far och jag. Sverige-Island. 20 000 människor på läktarna. En av dem döende. Jag kan inte föreställa mig hur den kvällen måste ha känts gör honom. Zlatan gjorde mål, Henke gjorde mål. I vilken dimension betydde detta någonting?

Kanske är det detta som är kärleken. En iskall läktare i Solna. Far och son i en tyst överenskommelse. Matchen måste fortsätta, på alla villkor.

Fadren

Skrev ett känslostormande inlägg om min far igår på tåget hem från Stockholm efter två öl, apropå att det var på dagen fem år sedan han diagnosticerades med cancer i huvudet och att vår relation inte alltid är okomplicerad. Sen raderade jag det, för jag var rädd att såra honom. Men han hade redan hunnit läsa det, och han blev inte sårad (sa han i alla fall). En fördel med att växa upp i en psykologfamilj är att man kan säga vad fan som helst utan att någon bryr sig.

Nu ångrar jag att jag raderade grejen, för det kan ha varit det bästa inlägget i den här pygmébloggens historia. Har försökt hitta den cachad nånstans, men internet har svalt den. Well. Budskapet gick väl fram någonstans.

Det är både en styrka och en svaghet det där, att det är så högt i tak i min familj. Men mest en styrka: hellre en kyrka än ett radhus. Föräldrar som inte låter sina ungar kritisera dem kan fara åt helvete. I´m a shrink kid, and I´m proud!

Samtal med Julie, söndag kväll

Jag: När du var bebis kunde du direkt se var månen var på himlen, oavsett hur liten och tunn den än var. Du bara pekade och sa "monen"!
Julie: Ja. Och när jag var liten fanns inte Edward!
Jag: Nej, det gjorde han inte.
Julie: Då var han i himlen. Och lekte flygplan.
Jag: Ja, kanske det...
Julie: Och när Edward var liten fanns inte jag.
Jag: Jo, du har alltid funnits när han har funnits. För du är äldre än honom.
Julie: Han har funnits mycket mer än jag. Hör du vad jag säger, pappa!

05.44: häxbrygd för att överleva dagen

Good hair day

Den här dagen kommer jag möjligen att minnas för att Peter Jihde sa att jag var snygg i håret. Det är fan i mig, om inte intressant, så åtminstone noterbart: Peter fucking Jihde, svensk televisions kanske fåfängaste man, gav mig en komplimang för en frippa som fått lika mycket kärlek och omsorg som Hitler fick som barn.

Sen sa han att jag såg snäll ut också. Wtf?

Samtal med Julie, onsdag morgon

Julie: Jag tycker att det är tröttsamt med vintern.
Jag: Varför det?
Julie: Det blir så mörkt. Jag ser ju ingenting.
Jag: Men det är mysigt också. Man kan tända ljus...
Julie: Jag vill att vi ska tända lampor.
Jag:...och så blir det jul. Och vad händer då?
Julie: Påskägg!
Jag: Nej, julklappar får man. Och så kommer ju -
Julie: Farfartomten!

42 sekunder att dö för

Min gode vän, den legendariska klippan, Aftonbladets musikredaktör och mest omtyckta medarbetare, Joacim Persson, skrev i nöjesbloggen om Ludwig Bell för typ en månad sen. Det gjorde han rätt i. Bell är inget geni, men han har geniala stunder. Ta de fyrtiotvå sekunderna mellan 1.54 och 2.36 i "Vår bästa tid".

Den. Där. Gitarrslingan.

Som bara upprepar sig. Och upprepar sig. Medan basen leker sig fram mellan ackorden, det ena mäktigare än det andra. Slutet på låten är snudd på uselt. Men de där sekunderna är...

...Guds bostad.

Atta

Läser att Svea Rike snart ska bombas åt helvete. Det vore just min tur att dö nu. För så kommer det att bli. Antingen väljer terroristerna Aftonbladets redaktion, eller så flyger de ett Jas-plan in i Globen. Oavsett vilket blir jag lika grillad.

Farväl, alla jag älskar. Och de jag hatar också. Det var kul så länge det varade.

Söndag morgon

Uppe sen sex, vaken sen fem. Har tidiga passet. Hinkar kaffe. Gör gröt till bebbarna. Lyssnar på Greg Giraldo och Ludwig Bell i lurarna. Funderar på vänskap. Drömmer att jag är med i Europe. Vi gör en återföreningskonsert inför 120 000 människor på Gärdet och inleder med "The Final Countdown". Publikhavet gungar. Alla ser att jag är lycklig.

Och hur...

...såg det ut i tidningen dagen efter att Edward föddes, undrar ni?

Svar: något bättre. Danny är ju bra mycket sötare än både Tore och Oisín.

Context

Dagen efter att Julie föddes - den 12 november 2006 - petade Susanne Nylén in en bild på min vackra dotter i Bladet. Susanne var nyhetschef på Nöjet på den tiden, och jag kommer aldrig att glömma hur magiskt det kändes att vandra ner till Pressbyrån på Västerås BB med det lilla rödblommiga knytet i en vagn och inhandla tidningen.

Tyvärr la Susanne bilden under en artikel som handlade om att mesen FC Z-Tore äntligen hade börjat få knulla. Sammanhanget kändes...sådär. Det var sannerligen två världar som möttes, en magisk och gudomlig, den andra skitig och själlös.

I dag noterade jag att Susanne drabbas av samma känslomässiga krock. Bilden på hennes nyfödda dotter hamnade bredvid...Oisín Cantwell.

Som lägger in en prilla.

Samtal med Julie, onsdag kväll

Jag: Lekte du med morfar och mormor när de hämtade dig på dagis i dag?
Julie: Nej, morfar lekte med Edward som vanligt. Jag lekte med mormor som vanligt.
Jag: Ville du inte leka med morfar?
Julie: Nej, mormor är roligare. Hon är tjej. Tjejer är alltid snälla, killar är dumma. En del.
Jag: Ja, en del killar är dumma. Men tjejer kan också vara dumma. Och en del tjejer och killar är snälla. Det har med deras personlighet att göra, inte om de är tjejer eller killar.
Julie: Men alla tjejer är snälla i Sverige.

Jag förvandlas till snobb

Intellektuellt snobberi är en dödssynd. Kreddiga popskribenter, fisförnäma kulturkärringar och pretentiösa filmvetare kan fuck the hell off. Jag vill läsa min Stephen King med rak rygg. Jag vill se min idiotiska, amerikanska actionrulle. Jag vill lyssna på min hopplöst töntiga Scotts-låt ifred.

Ändå kom jag på mig själv med att fnittra överlägset - inombords - åt den här tjommen på tåget hem. Sen skämdes jag. Jag var bevisligen inte bättre än Po Tidholm.

Tonite, tonite

Drömde att jag jagades av Osama bin Laden på skidor en hel natt och lyckades fly till ett hotell. Där checkade han och hans talibanpolare in i ett rum som låg bredvid mitt. Rummen separerades av en sån där glasvägg man har när vittnen ska peka ut brottslingar; jag kunde se dem men de kunde inte se mig. Jag gjorde grimaser och gav Mohammed al-Fatwi fingret.

Sen träffade jag Joe Perry och Steven Tyler. Joe ville fistbumpa mig, men jag skakade hans hand som en riktig mes.

Vid närmare eftertanke

Var på fest i lördags och facebookade under en kisspaus. Såg de bekräftelsetörstande statusraderna. Blev trött på mänskligheten. Skrev en egen statusrad, där jag bad alla dra åt helvete och tillkännagav att jag lämnar Facebook. Postade den aldrig. Borde ha gjort det.

History channel

Läste en känd persons självbiografi igår. Och det slog mig: vi borde alla skriva självbiografier, hur små och oviktiga och okända vi än är. Skit samma att ingen skulle läsa dem förutom våra barn när vi är döda. Det måste vara renande, att sätta sig själv i centrum och förvandla sin livsbana till något märkvärdigt, något historiskt. Svarta bokstäver på vitt papper. En slags odödlighet.

Den 11 juli 1974 öppnade min mor på bogvisiret och Sven Jon Jürgen Forsling föddes till världen. Mitt första minne var att jag alltid drömde mardrömmar om att bli uppäten av monster. När jag var tre fick jag krupp. När jag var fyra åkte jag till Helsingfors med mina föräldrar. Det enda jag minns av den resan är att jag fick en ballong med helium, och att jag tappade taget om den. En röd ballong som svävar upp i atmosfären, så skulle man faktiskt kunna sammanfatta hela mitt liv när jag tänker efter. När jag var sex...

På ett fält mellan Bålsta och wherever-the-fuck...

...lyssnar jag på Depeche Mode i lurarna och minns 1999. En måndagkväll. Jag och Karin sitter och dyngar på O'baren, bara sådär apropå ingenting. Höstregn ute, eller kanske vårregn. Jag har inte råd att köpa Depeches greatest hits-samling, den med den nyinspelade versionen av "In your room". Finns inget iTunes of course, och Spotifys grundare sitter hemma och kollar på Pingu denna kväll. Så när det visar sig att bartendern har skivan känns det som ödet. Jag tvingar honom att spela låtjäveln om och om och om igen.

Tittar ut genom fönstret. Ser regnet blänka på asfalten. Och håller lyckan i min hand för några sekunder.

Det är trevligt att minnas såna här stunder. Guds ande har åtminstone inte varit helt bortkastad på mitt trötta, degiga skal.

06.43: snooze

Summarum

Sitter på tåget och tänker att jag borde formulera något smart om valresultatet. Men jag kommer inte på något. Det visade helt enkelt att människor är småsinta, egoistiska och rädda. Mindre än en procent röstade för kvinnors lika rättigheter. Nästan sex för invandrares olika rättigheter. Människor är inte bättre än så här.

Men det visste jag ju redan.

Uppesittarkväll

Fan vad spännande det var i går. Men rätt lag vann till slut.

Jag pratar så klart om att Raiders spöade Rams med 16-14. Darrius Heyward-Bey hade äntligen en hyfsad match, och McFadden ägde med 150 yards. Känns skönt att vakna upp till denna dimmiga måndag, trots att jag sov fyra timmar i natt och trots att Julie är sjuk och sitter och snörvlar här bredvid och en lång vab-dag väntar.

Men det känns som att det är något jag har glömt. Nåt annat viktigt som hände i går.

Just ja: Giants spöade ju Brewers också. Pat Burrell slog sin artonde home run för säsongen och Jose Guillen hade sex rbi. Sex stycken!

Samtal med Julie, söndag kväll

Julie: Jag ska leva i en timme till.
Jag: Vad ska du göra sen då?
Julie: Sen ska jag dö.
Jag: Varför det?
Julie: Alla måste dö någon gång.
Jag: Men du kan väl leva längre än en timme till?
Julie: Neeej...så klart jag inte gör.

Julies lördag, del två

På kvällen gick vi ner på Kulturnatten. Det flöt lyktor i Svartån och Västerås var sådär sjudande av liv som det är...ungefär fyra dagar om året. Om stan vore så här jämt skulle den kunna byta namn till Malaga.

Den här bilden gör mig lite rörd och stolt. Det är Julie, strax efter att hon passerade valstugorna på Sigmatorget och inkasserade deras mutor. Ballongen är från Vänsterpartiet, muffinsen är från Moderaterna. Same same, tyckte Julie. Och jag kände mig märkligt stolt över att vara svensk.

Julies lördag, del ett

Mellan 14 och 16 röjde Julie skiten ur sig på Theos fyraårsfest. Kanske inte just på den här bilden. Men jag lovar: där var ett liv och ett kiv. Julie var en tomat i fejset i efteråt. Och i dag är hon sjuk. Men lycklig.

Ett litet steg för mänskligheten...

...ett stort steg för Edward.

T minus 48 hrs

Sitter på tåget och försöker sova. Men en dryg jävel bredvid mig pratar i telefon. Han visar sig vara valarbetare, moderat, och en typisk sådan: lite bufflig i sättet, fnyser mycket, skrattar åt sina egna skämt. Han pratar med en kollega. De är segervissa. Folket har gått på deras bullshit och fyra nya år hägrar.

"Ungdomarna tror att vi kommer att få trettiotre procent", säger han och myser.

Alla moderater jag någonsin känt har delat ett gemensamt personlighetsdrag. En brist på vanlig empati, en slags stumhet i fantasin och en trubbighet i tanken. De rabblar siffror som rinnande vatten, de är propra, de vet hur det är. De avskyr svaghet hos andra, för de vågar inte se sin egen.

Det är faktiskt ett genuint mysterium. Hur kan dessa emotionellt stympade själar få styra över vårt land? Och sen få göra om det - en gång till?

Saker jag hellre skulle vilja göra just nu...

...än att sitta på jobbet med huvudvärk och fet mage:

1. Vara i San Francisco.

2. Vara i New York.

3. Vara i valfri, amerikansk delstat.

4. Brottas på golvet med bebbarna.

Samtal med Julie, onsdag morgon

Julie: När jag var så här liten (måttar fem centimeter med händerna) då kunde jag inte prata.
Jag: När du var så liten låg du i mammas mage.
Julie: Fanns inte Edward då?
Jag: Nej, då fanns inte Edward.
Julie: Men var var han någonstans?
Jag: Jag vet inte. Det är ingen som vet. Han kanske var i rymden.
Julie: Nej, det var han inte.
Jag: Det är ingen som vet vad som händer när man dör heller.
Julie: Spindlar kanske vet.
Jag: Spindlar? Ja, de kanske vet en del grejer.
Julie: Spindlar kanske vet mest.
Jag: (försöker hålla mig för skratt)
Julie: Tänk när du var så liten, pappa. Då låg du i farmors mage.
Jag: Ja, det gjorde jag.
Julie: Då fanns inte jag och Edward. Och inte mamma heller.
Jag: Jo, mamma fanns. Hon var två år och bodde med mormor och morfar och Sussi. Vi hade inte lärt känna varandra än.
Julie: (funderar intensivt)
Jag: För du vet, jag bodde i Stalbo och mamma bodde...
Julie: Bodde du i Stalbo?
Jag: Ja, jag växte upp där.
Julie: Men en gång kom jag dit. Och kollade så att magen var full.

Bad mood

Jag är på dåligt humör i dag. Jag är trött på mina vänner. Antingen hör de inte av sig, eller så beter de sig som jävla idioter.

Men mina problem är så klart amöbor när man sätter dem i sitt sammanhang. Som när man läser den här artikeln om en kille som har slagit ihjäl sin sambos tvåårige son när hon inte var hemma. Jag kan inte sluta tänka på den. Jag mår fysiskt illa. Särskilt när jag läser den här meningen:

Theo som inte kunde säga mer än enstaka ord hade aldrig möjlighet att tala om för mamma att det gjorde ont eller att han var rädd. Men det syntes i hans blick, och det retade styvpappan.

Trött

Jag blir illa berörd av Fox News. Och jag blir lika illa berörd av Expressens skamlösa, högerpopulistiska bevakning av valet 2010. Allt Mona gör är skit, allt Fredrik gör är fantastiskt. Nu har tydligen nån 15-åring klunkat lite vin på nåt s-möte (THE HORROR!) och Bodström ska kölhalas för typ femte gången på två månader. Niklas slår sig för bröstet och försöker intala sina Facebook-vänner att det här är en befogad nyhetsartikel. Ett scoop, rentav.

Jag mår illa.

Carpe diem

Utflykt i svampskogen i eftermiddags. Tre generationer Forsling. Farfar stapplade på två onda ben, Julie hoppade runt på sina sprillans och jag lufsade runt med en rejäl förkylning men lyckades ändå hitta dagens enda trattis. Agneta hittade några Karl-Johan. Julie hittade några stentroll.

Det är så mycket jag skulle vilja säga till min mamma och pappa som aldrig kommer att bli sagt. En dag står jag här i skogen ensam. Och undrar varför i helvete jag inte utnyttjade tiden bättre.

Eller så kanske dagar som denna är tillräckliga. Ja, jag bestämmer att det är så nu. Vi vet att vi älskar varandra. Vi behöver inte säga det hela tiden. Och vi behöver inte veta precis allt om varandra.

Samtal med Julie, fredag kväll

Jag: Alla människor bor på jordklotet.
Julie: Ja, det gör dom.
Jag: Vi bor i ett land som heter Sverige. Och sen finns det massa andra länder också.
Julie: Ja, det gör det
Jag: Kan du några andra länder?
Julie: Ja! Mmmm...Sverige!
Jag: Ja.
Julie: Öland!
Jag: Ja, alltså...
Julie: Legoland!
Jag: Var ligger Legoland?
Julie: Långt borta. Där (pekar). Det finns inget där. Bara gubbar och gummor av glas. Man kan inte göra något. Det finns en lekpark. Man måste vara i lekparken hela tiden.

Before and after

Har två olika bildbylines i dagens blaska. Det skiljer fem år och två barn mellan dem.

Jag kan inte bestämma mig för om det märks eller inte. Är jag ett vrak jämfört med mitt 2005-jag? Eller är jag ett medicinskt mirakel, en person som tidens tand inte rår på?

Tur att ni inte kan kommentera det här inlägget, känner jag.

Before man

Jag åker förbi Slussen och försöker föreställa mig hur Riddarfjärden såg ut innan människorna kom hit. Hur Stockholm såg ut innan det var Stockholm. Jag gjorde samma sak när jag stod uppe i Empire State Building för ett år sen också, minns jag: försökte tänka bort de miljoner husen och lyktorna och vägarna. Se Hudson River som den tedde sig innan nån muppjävel döpte den till Hudson River. När den bara var en brun flod med svarta kräftor i.

För mycket folk på den här planeten. Och nästan alla är fåfänga idioter med bajs i sina tarmar. Vad var det Hellström sjöng i en av alla de där låttexterna han snodde? Kom, kom, atombomb. Just så.

From this moment on

Jag säger åt tjejen som kör att sätta på låten igen.

"Again? We've already heard it three times", svarar hon.
"Play it again", säger jag. "From the beginning".

Vi har varit på Coco Sluts (real name: Coco Nuts) och ska hem till Wrightsboro Road. Dan kom i eftermiddags. Nu har han upplevt en amerikansk redneck-bar för första gången. Om några timmar, i gryningen, ska han och jag sätta oss i vår hyrda Chevrolet och köra mot Florida.

Refrängen kommer igen. Jag lutar mig tillbaka i sätet och blundar. Jag har aldrig hört vackrare musik. Jo, det har jag. Men det känns inte så just nu.

"What's that they're singing in the chorus?" frågar jag Christin bredvid mig.
"My dream came true, because of you", svarar hon.
"That's beautiful".
"Well..."

Låten tar slut. Jag säger åt chauffören att ta om den från början. De andra i bilen - Dan, Andreas, Christen, what's-her-name-som-kör - protesterar högljutt. Men jag står på mig.

Det här ögonblicket får aldrig ta slut.

Funderingar på tåghelvetet, onsdag morgon

Undrar om Justin Cronin är så bra som det påstås? Sitter med boken i knät. 700 sidor. It fucking well better be.

Joe Cretzers näsblod var brutalt i nya Alcatraz-boken som kom med posten igår. Hubbards mun halvöppen, ansiktet sönderslaget. Coy liksom halvleende. Och Joe såg så liten och ihopkrympt ut. Som ett barn.

Rufus Franklin var vacker i vit skjorta och slips.

Kurt var egentligen en lycklig människa, den jävla posören. Om man är så där kreativ är man lycklig, så är det bara. Det är när ens talanger sitter fast i mjölkstockning som man mår dåligt.

Mina talanger sitter fast i mjölkstockning.

Har inte hört av nutidens svar på Strindberg på ett tag. Har han glömt mig? Jag verkar vara en människa som är lätt att glömma. Om jag skulle säga upp mig på Bladet skulle ingen jävel bry sig. Men det gäller väl iofs de flesta. Vi låtsas vara vänner på dagtid. Vi föraktar varandra resten av tiden. Det är bara familjen som räknas. Allt annat är flyktiga möten i dimma.

Artikeln om Henry Hill i nya GQ är lysande. Artikeln om Christina Hendricks i nya GQ är urusel.

Hur fort blir man smal? Mitt lidande är inne på tredje dygnet nu. Fortfarande Barbamage.

Det blir nog sossarna, trots allt.

Ni-na-ni-na-ni-na-na

Jag har en ovana att nynna nåt fruktansvärt. Na-na-na, hela tiden. Dessa nynnanden är en slags freudiansk spegel till mitt inre. De visar hur jag mår. De visar vad jag tänker. De visar hur fet jag är.

(Okej, strike that last remark)

Nyss inträffade en särskilt pinig nynning. Direkt efter en intervju med en hyllad singer-songwriter gjorde vi följe till ett ställe där han skulle fotas. I tystnaden mellan artighetsfraserna började jag nynna helt oförhappandes. Efter några sekunder frös jag till is. Jag hade just nynnat på artistens största hit.

Jag kunde lika gärna ha skitit på mig.

Min helg i bild

Reflektioner efter Rockbjörnen

Varenda copywriter i hela Stockholm var där. Detta var inte positivt. Inte en enda av dem var någon Peter Campbell eller Kenneth Cosgrove, om man säger så.

I don´t know what you´ve been told.

The Ark stod för bästa liveframträdandet. Men de hade ingen enorm konkurrens. Idol-Tove studsade upp och ner lite gulligt, men hon hade inte kunnat träffa en ren ton om den så satt på insidan av en...ehh, ladugårdsvägg.

Eskimo pussy is mighty cold.

De där mytomspunna efterfesterna efter Rockbjörnen som man har hört talas om, de där Bjurman-drar-linor-med-Kent-på-Virtanens-mage-anekdoterna (OBS! Bildligt talat!) som man hört viskas i korridorerna, de...de känns rätt avlägsna. Min efterfest bestod av taxi hem till Markus lägenhet halv två och sen omedelbar däckning på madrass.

Jag saknar barnen när jag är ifrån dem längre än ett dygn.

I baren med Helena Trus, onsdag kväll

Helena: vad har ni för rödvin?
Bartendern: Syrah.
Helena: inget annat? Har ni bara ett vin?
Bartendern: ja.
Helena: får jag smaka?
Bartendern: eh, visst. (häller upp en skvätt)
Helena: (smuttar) nej fy fan, det här var för syrligt. Äckligt vin är det värsta jag vet. Vad har ni för öl?
Bartendern: Heineken, Beck, Spendrups...
Helena: suck...nej det går inte. Äckligt öl är det värsta jag vet. Vad har ni för vitt vin då?
Bartendern: vi har bara ett. Vill du smaka?
Helena: ja. (smuttar) Okej då. Det får väl duga.
Bartendern: (gråtfärdig) tack!
Helena: jag vill ha mycket is i.

Just nu: snälla, snälla

Sitter på grusgången utanför Caroline af Ugglas hus. Solen skiner. Ett flygplan drar streck i himlen. Jag ler åt ett minne: Julies uppspärrade ögon framför "Mivalen" i fjol. Först live, sen otaliga gånger på SVT Play: "Jag vill ha Ogglas, pappa".

Nu har hon utvecklat sin musiksmak.

Dio

Gud visar sig för mig, glimtvis. I mina barn, framför allt. Edward som sittdansar på sängen när Julie trycker fram en trudelutt på hans nya leksakslastbil. Julies ögon när hon skrattar.

Jag ser Gud skymta förbi i sorgsna sångmelodier. I höstens sällsamma ljus. I ledsna människor som biter ihop. I kvinnors anatomi sedd ur vissa vinklar.

Men jag skulle vilja möta Gud full on nu. Reveal yourself, man or woman!

Har ni några tips på var jag ska leta? Mejla: jon.forsling@aftonbladet.se.

Hittelön utlovas.

Samtal med Julie, måndag kväll

Jag: Snart är det val i Sverige. Vet du vad det betyder?
Julie: Nej?
Jag: Då ska man utse den som ska bestämma i Sverige.
Julie: Jag?
Jag: Vill du bestämma i Sverige?
Julie: Ja, jag vill att jag gör det.
Jag: Vad skulle du göra om du fick bestämma över Sverige?
Julie: Jag skulle koka choklad själv på spisen.

Fosterland

Sitter bredvid två muslimska kvinnor på t-banan. Undrar om de har sett SD:s reklamfilm? Hur måste det kännas, att likställas med blodtörstiga, barnafödande orcher av ett parti som var tolfte svensk kommer att rösta på om några veckor? Välkommen till Treblinka, people! Känn er som hemma!

Det är mycket som är åt helvete med islam. Men det är mycket som är åt helvete med kristendomen också. Och det här är Sverige. Vi växte upp på Astrid och hallonsaft. Vi borde veta bättre, eller hur? Våra famnar borde vara vidöppna.

Sista veckan i fetma

Hade tänkt börja banta idag. Men det här är ingen bra vecka. Rockbjörnen i övermorgon, surströmmingsskiva på fredag.

Nästa vecka däremot, då ska det bli Kate Moss up in this motherfucker.

2

Min son fyller två år idag. I morse sjöng vi för honom och så fick han några presenter i soffan. Snart kommer släkten hit, och då blir det fler.

Apropå att det är slitigt att vara vara flerbarnsförälder: jag fick höra igår att Sigge "jag twittrar roligt" Eklund ska ha sagt att allt ordnar sig så fort ens yngsta barn fyller två. Det är då lugnet börjar infinna sig i vardagen igen.

Det får vara som det vill med det. Edward är den vackraste virvelvind jag någonsin sett. Om kaoset fortsätter: so be it.

På min gravsten...

...kommer det att stå:

JON FORSLING
1974-2011
Han kände en tjej som intervjuades av New York Times

Stegling

In my line of work får man ofta hatmejl från idioter. De är ett speciellt släkte, dessa människor. Du hittar dem i kommentatorsfälten på YouTube, Dagens Media och/eller valfri Schulman-blogg: den självbelåtna tonen, den anala personlighetsstörningen, den totala avsaknaden av humor och den oerhörda bitterheten.

De hugger på minsta stavfel, de dreglar åt pyttesmå faktamissar och de får fontänorgasm om du ger dig in i debatt med dem.

De dyker upp på Wikipedia också, dessa idioter. Kolla bara in den här artikeln om August Strindberg. Nån amöba har på fullt allvar menat att det behövs KÄLLA för att man ska kunna påstå att August är en av Sveriges mest betydelsefulla författare.

Det är inte analt. Det är sinnessjukt. Denna människa borde döden dö, medelst stegling.

I nio år...

...har denna toksnygga kvinna varit min följeslagare genom livet. Vi har överlevt cirka tusen sömnlösa nätter med skrikande barn, magsjuka i Afrika, ryggskott i Riga, arga poliser i Chicago, gången när jag färgade håret korpsvart på Kloak och en hel massa grejer som inte lämpar sig för en blogg som läses av min nyfikna familj.

Om vi var Sid och Nancy i tidernas begynnelse är vi möjligen lite mer av Ragnar Dahlberg och hans kärring Gunbritt nu. Men när ungarna har somnat lägrar sig stillheten här på Tegnérgatan 3...och då händer det fortfarande att vi förvandlas till det där paret som låste in sig på toaletten på Anita och Peters fest i Blackeberg den 25 augusti 2001.

Grattis, älskling.

Walter 4-ever

Jag har fått en ny idol. Han heter Walter Breuning och är 113 bast. Samma dag som McKinley sköts gick han till frissan för första gången. Han är vacker och han är smart och han kommer aldrig att dö.

If you can help people, you´re doing a good thing for yourself too.

Iakttagelser, tisdag morgon på tåget

Julian Assange ser ut som min morfar när han var ung. Inga likheter i övrigt.

När Julie har tappat rösten låter hon så gulligt bräcklig. Och äldre. Som Lill-Babs, nästan.

Lotta ser mer och mer ut som en reklamkampanj för Sloggi.

Min F+F-nyhet var värd två spalter idag, inte en.

Första avsnittet av Mad Men, säsong tre, var so-so igår kväll. Bögscenen med Sal på hotellet var bra, men man börjar tröttna på Dons planlösa infidelities nu.

Jag är trött på att vara så fet.

Av denna dag...

...kan vi dra lärdomen att sömnpiller har en tendens att sitta kvar i systemet dagen efter man har tagit dem. Har varit på en annan planet idag. En planet där folk jag pratade med hade orimliga namn som Nemo och Ola-Conny.

In purgatory

På pk. Journalister överallt. Jag kan inte andas. Det är ett jävla pack. Myself included.

Edward ser sliten ut i dag.

Ruth Huenemann 1910-2005

I dag är det fem år sedan Ruth dog. Med en mormor som blev senil -78 och en farmor som dog -81 var hon det närmaste en grandma jag kom. Akademiska cirklar i Berkeley minns henne som en framstående professor som gjorde banbrytande studier om överviktiga barn på 70-talet. Jag minns henne som en lite sorgsen kvinna med oerhörd pondus.

Ruth gifte sig aldrig och fick inga barn. Efter att min far av en ren slump blev inneboende hos henne 1962-63 höll de kontakten. Jag ska inte säga att vi blev hennes surrogatfamilj, men...det var något ditåt.

Ändå var det som att jag aldrig riktigt kände henne. Hon höll distansen. Därför var den där pussen på kinden hon gav mig i november 2001 - sista gången vi sågs - så hjärtskärande.

Med alla människor jag har älskat och som nu är döda önskar jag samma sak: att jag tydligare hade visat min kärlek till dem medan de ännu var i livet. Men det är som att jag aldrig lär mig den läxan ordentligt.

Förlåt för det, Ruth.

Babyface Forsling

En oväntad syn i dagens lokalblaska (that would be VLT, eller "Länsan" som den också kallas i dessa krokar): min blygsamma krönika från fredagsbilagan citeras på Kultur- och Nöjesuppslaget. Wtf? Men kul såklart att mitt budskap får några slags fötter. Kungen bävar. Eller inte.

Och så är det skönt att nån redigerare har grävt i bildarkivet och hittat min VLT-byline från hösten -01. De godmodiga, äppelrunda kinderna och Lottas kappa gör att bilden är lätt att datera. Det här var hösten när jag och Lotta precis hade blivit ihop. Jag och Sven skulle snart åka på vår lilla roadtrip genom Kalifornien, Nevada och Arizona. Jag och Emma hade precis spelat in en popdemo med åtta låtar och drömde vackra drömmar om strålkastarljuset.

Det känns som en oändlighet sen. Det känns som igår.

Samtal med Julie, tisdag kväll

Julie (gräver under Lottas tröja): Det här är din allra snällaste tutte!
Jag: Är tuttarna olika?
Julie: En del tuttar är svarta, en del är svenska.
Jag: Vilka har svarta tuttar?
Julie: De som är bruna i kroppen har bruna tuttar.
Lotta: Hur ser svenska tuttar ut då?
Julie: Så här! (gräver under Lottas tröja)
Jag: Men vad är det för färg på dem?
Julie: Svensk färg. Grisrosa sådär.

Det gick bra

Det verkar inte som att han hade läst min krönika.

Kymigt

I dag ska jag intervjua en viss programledare för ett visst populärt sommarprogram som sänds på SVT varje tisdag. Men jag har en bad feeling inför den. Jag kanske inte borde ha rapat ur mig denna krönika i fjol. Inte för att jag tror att den gode programledaren lusläser oss, men...

Men om han gör det kan det bli jobbigt.