Funderingar på tåghelvetet, onsdag morgon

Undrar om Justin Cronin är så bra som det påstås? Sitter med boken i knät. 700 sidor. It fucking well better be.

Joe Cretzers näsblod var brutalt i nya Alcatraz-boken som kom med posten igår. Hubbards mun halvöppen, ansiktet sönderslaget. Coy liksom halvleende. Och Joe såg så liten och ihopkrympt ut. Som ett barn.

Rufus Franklin var vacker i vit skjorta och slips.

Kurt var egentligen en lycklig människa, den jävla posören. Om man är så där kreativ är man lycklig, så är det bara. Det är när ens talanger sitter fast i mjölkstockning som man mår dåligt.

Mina talanger sitter fast i mjölkstockning.

Har inte hört av nutidens svar på Strindberg på ett tag. Har han glömt mig? Jag verkar vara en människa som är lätt att glömma. Om jag skulle säga upp mig på Bladet skulle ingen jävel bry sig. Men det gäller väl iofs de flesta. Vi låtsas vara vänner på dagtid. Vi föraktar varandra resten av tiden. Det är bara familjen som räknas. Allt annat är flyktiga möten i dimma.

Artikeln om Henry Hill i nya GQ är lysande. Artikeln om Christina Hendricks i nya GQ är urusel.

Hur fort blir man smal? Mitt lidande är inne på tredje dygnet nu. Fortfarande Barbamage.

Det blir nog sossarna, trots allt.