Jag har en ovana att nynna nåt fruktansvärt. Na-na-na, hela tiden. Dessa nynnanden är en slags freudiansk spegel till mitt inre. De visar hur jag mår. De visar vad jag tänker. De visar hur fet jag är.
(Okej, strike that last remark)
Nyss inträffade en särskilt pinig nynning. Direkt efter en intervju med en hyllad singer-songwriter gjorde vi följe till ett ställe där han skulle fotas. I tystnaden mellan artighetsfraserna började jag nynna helt oförhappandes. Efter några sekunder frös jag till is. Jag hade just nynnat på artistens största hit.
Jag kunde lika gärna ha skitit på mig.
2019
(Edit 23/2-20: Tar en paus från bloggen, kanske för gott. Möjligt att tio års blajande får räcka. Men vem vet, en vacker dag kanske Fon åter...
-
Solen gick ner över Ersta, tårarna rann nedför våra kinder, min fru höll ett innerligt tal från sitt hjärta och sen var det min tur att stäl... -
Varje morgon är det samma visa. Min sexåriga dotter Liv går upp, gnuggar sömnen ur ögonen och knappar fram Youtube på tv:n i vardagsrumm... -
(Edit 23/2-20: Tar en paus från bloggen, kanske för gott. Möjligt att tio års blajande får räcka. Men vem vet, en vacker dag kanske Fon åter...