Jag har en ovana att nynna nåt fruktansvärt. Na-na-na, hela tiden. Dessa nynnanden är en slags freudiansk spegel till mitt inre. De visar hur jag mår. De visar vad jag tänker. De visar hur fet jag är.
(Okej, strike that last remark)
Nyss inträffade en särskilt pinig nynning. Direkt efter en intervju med en hyllad singer-songwriter gjorde vi följe till ett ställe där han skulle fotas. I tystnaden mellan artighetsfraserna började jag nynna helt oförhappandes. Efter några sekunder frös jag till is. Jag hade just nynnat på artistens största hit.
Jag kunde lika gärna ha skitit på mig.
In memoriam
Att umgås med dig var som att andas ut, som att ta av sig en bildlig slips efter en lång dag på kontoret. Knäppa upp skärpet och låta m agen...
-
Solen gick ner över Ersta, tårarna rann nedför våra kinder, min fru höll ett innerligt tal från sitt hjärta och sen var det min tur att stäl... -
En av Edwards favoritspelare i fotboll är Cristiano Ronaldo, och han är särskilt fascinerad av dennes firande när han gör mål. Tydligen bruk... -
(Edit 23/2-20: Tar en paus från bloggen, kanske för gott. Möjligt att tio års blajande får räcka. Men vem vet, en vacker dag kanske Fon åter...