Utflykt i svampskogen i eftermiddags. Tre generationer Forsling. Farfar stapplade på två onda ben, Julie hoppade runt på sina sprillans och jag lufsade runt med en rejäl förkylning men lyckades ändå hitta dagens enda trattis. Agneta hittade några Karl-Johan. Julie hittade några stentroll.
Det är så mycket jag skulle vilja säga till min mamma och pappa som aldrig kommer att bli sagt. En dag står jag här i skogen ensam. Och undrar varför i helvete jag inte utnyttjade tiden bättre.
Eller så kanske dagar som denna är tillräckliga. Ja, jag bestämmer att det är så nu. Vi vet att vi älskar varandra. Vi behöver inte säga det hela tiden. Och vi behöver inte veta precis allt om varandra.
lördag 11 september 2010
2019
(Edit 23/2-20: Tar en paus från bloggen, kanske för gott. Möjligt att tio års blajande får räcka. Men vem vet, en vacker dag kanske Fon åter...
-
Solen gick ner över Ersta, tårarna rann nedför våra kinder, min fru höll ett innerligt tal från sitt hjärta och sen var det min tur att stäl...
-
Varje morgon är det samma visa. Min sexåriga dotter Liv går upp, gnuggar sömnen ur ögonen och knappar fram Youtube på tv:n i vardagsrumm...
-
(Edit 23/2-20: Tar en paus från bloggen, kanske för gott. Möjligt att tio års blajande får räcka. Men vem vet, en vacker dag kanske Fon åter...