Läste en känd persons självbiografi igår. Och det slog mig: vi borde alla skriva självbiografier, hur små och oviktiga och okända vi än är. Skit samma att ingen skulle läsa dem förutom våra barn när vi är döda. Det måste vara renande, att sätta sig själv i centrum och förvandla sin livsbana till något märkvärdigt, något historiskt. Svarta bokstäver på vitt papper. En slags odödlighet.
Den 11 juli 1974 öppnade min mor på bogvisiret och Sven Jon Jürgen Forsling föddes till världen. Mitt första minne var att jag alltid drömde mardrömmar om att bli uppäten av monster. När jag var tre fick jag krupp. När jag var fyra åkte jag till Helsingfors med mina föräldrar. Det enda jag minns av den resan är att jag fick en ballong med helium, och att jag tappade taget om den. En röd ballong som svävar upp i atmosfären, så skulle man faktiskt kunna sammanfatta hela mitt liv när jag tänker efter. När jag var sex...
2019
(Edit 23/2-20: Tar en paus från bloggen, kanske för gott. Möjligt att tio års blajande får räcka. Men vem vet, en vacker dag kanske Fon åter...
-
Varje morgon är det samma visa. Min sexåriga dotter Liv går upp, gnuggar sömnen ur ögonen och knappar fram Youtube på tv:n i vardagsrumm... -
(Edit 23/2-20: Tar en paus från bloggen, kanske för gott. Möjligt att tio års blajande får räcka. Men vem vet, en vacker dag kanske Fon åter... -
Solen gick ner över Ersta, tårarna rann nedför våra kinder, min fru höll ett innerligt tal från sitt hjärta och sen var det min tur att stäl...