tisdag 5 oktober 2010

42 sekunder att dö för

Min gode vän, den legendariska klippan, Aftonbladets musikredaktör och mest omtyckta medarbetare, Joacim Persson, skrev i nöjesbloggen om Ludwig Bell för typ en månad sen. Det gjorde han rätt i. Bell är inget geni, men han har geniala stunder. Ta de fyrtiotvå sekunderna mellan 1.54 och 2.36 i "Vår bästa tid".

Den. Där. Gitarrslingan.

Som bara upprepar sig. Och upprepar sig. Medan basen leker sig fram mellan ackorden, det ena mäktigare än det andra. Slutet på låten är snudd på uselt. Men de där sekunderna är...

...Guds bostad.

In memoriam

Att umgås med dig var som att andas ut, som att ta av sig en bildlig slips efter en lång dag på kontoret. Knäppa upp skärpet och låta m agen...