tisdag 5 oktober 2010

42 sekunder att dö för

Min gode vän, den legendariska klippan, Aftonbladets musikredaktör och mest omtyckta medarbetare, Joacim Persson, skrev i nöjesbloggen om Ludwig Bell för typ en månad sen. Det gjorde han rätt i. Bell är inget geni, men han har geniala stunder. Ta de fyrtiotvå sekunderna mellan 1.54 och 2.36 i "Vår bästa tid".

Den. Där. Gitarrslingan.

Som bara upprepar sig. Och upprepar sig. Medan basen leker sig fram mellan ackorden, det ena mäktigare än det andra. Slutet på låten är snudd på uselt. Men de där sekunderna är...

...Guds bostad.

2019

(Edit 23/2-20: Tar en paus från bloggen, kanske för gott. Möjligt att tio års blajande får räcka. Men vem vet, en vacker dag kanske Fon åter...