Nu hittade jag mitt känslostormande inlägg från i förrgår! Here it goes, for all posterity:
Så länge jag kan minnas har jag varit säker på att min pappa ska dö. Mina tidigaste barndomsminnen handlar om hans förestående bortgång. Han är en tragisk figur, min far. Och han njuter av det. Han vill gärna vara den heroiska soldaten som försvinner i solnedgången, med familjens tacksamma blickar i nacken. Ständigt på väg bort är min far.
Fem år sedan idag: min mamma och jag väntar på ett liv- eller dödbesked på Ackis. Min far kommer ut. Han gör tummen ner. Cancern har spridit sig till hjärnan. Bara månader kvar att leva, kanske mindre.
Den kvällen - den 12 oktober 2005 - gick vi sinnessjukt nog på en VM-kvalmatch på Råsunda, min far och jag. Sverige-Island. 20 000 människor på läktarna. En av dem döende. Jag kan inte föreställa mig hur den kvällen måste ha känts gör honom. Zlatan gjorde mål, Henke gjorde mål. I vilken dimension betydde detta någonting?
Kanske är det detta som är kärleken. En iskall läktare i Solna. Far och son i en tyst överenskommelse. Matchen måste fortsätta, på alla villkor.
2019
(Edit 23/2-20: Tar en paus från bloggen, kanske för gott. Möjligt att tio års blajande får räcka. Men vem vet, en vacker dag kanske Fon åter...
-
Varje morgon är det samma visa. Min sexåriga dotter Liv går upp, gnuggar sömnen ur ögonen och knappar fram Youtube på tv:n i vardagsrumm... -
(Edit 23/2-20: Tar en paus från bloggen, kanske för gott. Möjligt att tio års blajande får räcka. Men vem vet, en vacker dag kanske Fon åter... -
Solen gick ner över Ersta, tårarna rann nedför våra kinder, min fru höll ett innerligt tal från sitt hjärta och sen var det min tur att stäl...