Credo

Åker förbi Stureplan. Känner doften av mänsklig förvirring. Fan vad människan är genomskinlig i sin vilja att synas, vara en del av ett sammanhang, leva i någon slags illusion om osårbarhet. Men vi är ju aldrig vackrare än när vi är sårbara. När vi lyfter på masken och visar att vi är lika delar drömmar och bajs.

Där lyckades jag summera mänskligheten! Lika delar drömmar och bajs. Inte bara drömmar, inte bara bajs. Jag tror man måste vara grundad i båda. Inga eteriska fuckers ska få mig att tro att de står över bajset. Och inga rädda, värdsliga fuckers ska få mig att sluta leta efter Gud.