Fadren

Skrev ett känslostormande inlägg om min far igår på tåget hem från Stockholm efter två öl, apropå att det var på dagen fem år sedan han diagnosticerades med cancer i huvudet och att vår relation inte alltid är okomplicerad. Sen raderade jag det, för jag var rädd att såra honom. Men han hade redan hunnit läsa det, och han blev inte sårad (sa han i alla fall). En fördel med att växa upp i en psykologfamilj är att man kan säga vad fan som helst utan att någon bryr sig.

Nu ångrar jag att jag raderade grejen, för det kan ha varit det bästa inlägget i den här pygmébloggens historia. Har försökt hitta den cachad nånstans, men internet har svalt den. Well. Budskapet gick väl fram någonstans.

Det är både en styrka och en svaghet det där, att det är så högt i tak i min familj. Men mest en styrka: hellre en kyrka än ett radhus. Föräldrar som inte låter sina ungar kritisera dem kan fara åt helvete. I´m a shrink kid, and I´m proud!