I backspegeln

Blev uppsökt på Facebook av en före detta klasskamrat i gymnasiet. Kungsängsskolan, Sala, läsåret 90-91. Jag: 180 centimeter, 60 kilo, hockeyfrilla, livrädd, sarkastisk. Moppe sex kilometer till bussen varje morgon, sen fyra mil buss. Diktskrivning med Micke på rasterna, rockstjärnedrömmar med Dahlberg, usla betyg. Jag var oskuld och vettskrämd för tjejer. Jag hade komplex för min beniga kropp och min ärriga näsa. Och det hände att jag kanaliserade min rädsla genom att vara dum mot blyga tjejer i klassen. En tjej gäspade alltid, minns jag. Jag och Micke brukade härma henne med överdrivna jättegäspningar som fick klassen att skratta. Hon skrattade också, men jag vet att hon blev ledsen. Jag har annat skit på mitt samvete också, liknande skit. Jag var Andreas Weise i plugget. Och jag kommer alltid att skämmas. Alltid.

Jag förklarade för min gamla klasskamrat att jag hade dåliga minnen av mitt år på Kungsängsskolan. Att jag var osäker och mådde dåligt, och att jag minns mig själv som otrevlig i största allmänhet. Jag hade bara suddiga minnen av henne, hon var en av de snälla, positiva tjejerna i klassen. Jag kunde inte minnas att jag någonsin var dum mot henne. Men å andra sidan var jag en idiot på den tiden. Jag kanske hade sagt nåt elakt, sårat henne?

Hon svarade:

Nej gymnasiet var en tuff period, jag håller helt med dig. Men jag har bara positiva minnen av dig, du var aldrig någonsin otrevlig utan snarare killen som ofta log!

Som balsam för en skamsen själ.