Varma minuter

Vintern -11 bär förhoppningsvis med sig ekon från en tidigare årstid, i ett annat liv.

Uppsala, våren -98. En vinter av hjärtsorg efter ett brustet förhållande - mitt första riktiga, som varade i tre år - övergick i en vår som blev en slags pånyttfödelse. Den våren lyssnade jag på Isola och Tim Buckley. Den våren traskade jag varje morgon från min och Vanjas lilla lägenhet på Djäknegatan upp till Slottet och pratade döda litterära giganter i några timmar.

Den våren var framför allt vänskapens vår. Jag har alltid haft en komplicerad relation till mina vänner. Jag blir ofta arg på dem för jag upplever att de sviker mig. Att de inte tycker om mig lika mycket som jag tycker om dem. Och då blir jag lätt klängig och allt blir infekterat och skitigt. Eller så grottar jag ner mig i en relation och lägger all energi på den. Blir hemmauggla och dålig att höra av mig.

Fuck it, våren -98 var det ju. Jag minns euforin jag kände en kväll i lägenheten. Jag hade bjudit över mina nya vänner från littvetkursen och nu satt vi i vardagsrummet och lyssnade på OWC. Daniel. Petra. Åsa. Johan. Lisa. Jon S. Jag var inte längre ensam. Jag hade ett slags hem.

Jag vill känna den känslan igen.