I nio år...

...har denna toksnygga kvinna varit min följeslagare genom livet. Vi har överlevt cirka tusen sömnlösa nätter med skrikande barn, magsjuka i Afrika, ryggskott i Riga, arga poliser i Chicago, gången när jag färgade håret korpsvart på Kloak och en hel massa grejer som inte lämpar sig för en blogg som läses av min nyfikna familj.

Om vi var Sid och Nancy i tidernas begynnelse är vi möjligen lite mer av Ragnar Dahlberg och hans kärring Gunbritt nu. Men när ungarna har somnat lägrar sig stillheten här på Tegnérgatan 3...och då händer det fortfarande att vi förvandlas till det där paret som låste in sig på toaletten på Anita och Peters fest i Blackeberg den 25 augusti 2001.

Grattis, älskling.