Jag älskar Julies uttryck i den här bilden. Koncentrerad, allvarsam, lite sorgsen, kanske lite rädd. Hon håller en död snigel i sin hand. Stackarn hade torkat till döds i solen på uteplatsens stenplattor i går, och var som hårt lakrits i hennes hand.
Det stora mysteriet med döden. Var är snigeln nu? "Åh stackars snigel", sa Julie och hällde vatten på den.
lördag 7 augusti 2010
2019
(Edit 23/2-20: Tar en paus från bloggen, kanske för gott. Möjligt att tio års blajande får räcka. Men vem vet, en vacker dag kanske Fon åter...
-
Solen gick ner över Ersta, tårarna rann nedför våra kinder, min fru höll ett innerligt tal från sitt hjärta och sen var det min tur att stäl...
-
Varje morgon är det samma visa. Min sexåriga dotter Liv går upp, gnuggar sömnen ur ögonen och knappar fram Youtube på tv:n i vardagsrumm...
-
(Edit 23/2-20: Tar en paus från bloggen, kanske för gott. Möjligt att tio års blajande får räcka. Men vem vet, en vacker dag kanske Fon åter...