Går omkring i morfars rock från 70-talet. Två tioöringar i fickan. Minns när han låg för döden i Enskede och Agneta sa åt mig att sätta mig på hans sängkant och prata. Morfar halvsov på mage. Jag klappade honom lite tafatt på ryggen. Sa inget.
Morfar hade känt en blandning av stolthet och skam för mig idag. Stolthet för att jag jobbar på Aftonbladet. Skam för att jag jobbar på Aftonbladet. Det hade inte varit fint nog för morfar. Det skulle vara Rapport, eller DN.
Minns när han skällde ut mig för att jag inte visste vad predikat var. Det vet jag iofs fortfarande inte. Eller besvikelsen när jag reste mig ur soffan och gick när det var tv-nyheter. Morfar var en liten gubbe med stora drömmar. Som inte såg skogen för alla träd. Det här jävla machotänket, morfar. Vad fan var det? Den här jävla skuggboxningen. Du var ju mjuk som glass inuti. Du var ju poetisk. Du borde ha älskat mig mer än vad du gjorde.
2019
(Edit 23/2-20: Tar en paus från bloggen, kanske för gott. Möjligt att tio års blajande får räcka. Men vem vet, en vacker dag kanske Fon åter...
-
Solen gick ner över Ersta, tårarna rann nedför våra kinder, min fru höll ett innerligt tal från sitt hjärta och sen var det min tur att stäl... -
Varje morgon är det samma visa. Min sexåriga dotter Liv går upp, gnuggar sömnen ur ögonen och knappar fram Youtube på tv:n i vardagsrumm... -
(Edit 23/2-20: Tar en paus från bloggen, kanske för gott. Möjligt att tio års blajande får räcka. Men vem vet, en vacker dag kanske Fon åter...