Ninnis dikt

Alla minnen som återvänder
denna svarta decemberkväll
Efter budet om din död vandrar de
som sorgklädda barn
i ett fackeltåg
utanför mitt fönster

I strålkastarljuset är ditt blonda hår ett vattenfall över ryggen
Jag klinkar introt till Memory
du börjar sjunga en takt för tidigt
och takbelysningen i Tärnsjö Folkets Hus tänds som ett straff
Gamlingarna i salen skiter i att lyssna
Din sköra, uppriktiga röst drunknar i ljudet av
giriga teskedar mot kaffeservis

En pliktskyldig applåd senare får vi
– som en sista förolämpning –
dela på en ask Aladdin
som vore vi sötsugna snorungar

På senare år har det hänt att jag fantiserat
om den dag jag som världskänd musiker
skulle återvända till Tärnsjö
och skriva om historien

Ta med dig upp till Vattentornet
och förklara att jag var en idiot,
ett skräckslaget barn
som flydde från precis just det
jag behövde mer än något annat

Du skulle bli min Courtney
jag din biljett därifrån
På en våg av karisma
skulle vi fly vårt Twin Peaks i gryningen

Vad säger man till en dimslöja från sin ungdom?
En sedan åratal torkad blomma?
Kanske säger man:
Jag såg dig
mer än vad jag visade att jag såg dig
kanske är det orden du aldrig kan höra

Men när jag går ut i morgon bitti
kommer sorgklädda barn stå kvar i snön

Att jag kunde tro något annat
Att de skulle ge upp
att de skulle åka hem
somna in
få ro
till sist