Jag hade en Jon, 24, dag i dag. Som jag levde när jag pluggade i Sundsvall. Självvald ensamhet, instängd i ett rum, världen därutanför som ett vagt rykte bara. Chips, alltid chips, i handen. Blicken långt bort i fjärran. Känna hur minuterna rinner i timglaset. De senaste fem åren har såna dagar kunnat räknas på ena handens lillfinger. Men en gång i tiden hade jag dem i överflöd.
I morgon: tillbaka till mänskligheten igen.
2019
(Edit 23/2-20: Tar en paus från bloggen, kanske för gott. Möjligt att tio års blajande får räcka. Men vem vet, en vacker dag kanske Fon åter...
-
Varje morgon är det samma visa. Min sexåriga dotter Liv går upp, gnuggar sömnen ur ögonen och knappar fram Youtube på tv:n i vardagsrumm... -
(Edit 23/2-20: Tar en paus från bloggen, kanske för gott. Möjligt att tio års blajande får räcka. Men vem vet, en vacker dag kanske Fon åter... -
Solen gick ner över Ersta, tårarna rann nedför våra kinder, min fru höll ett innerligt tal från sitt hjärta och sen var det min tur att stäl...