2016

Jag hör ljudet av min fru som vispar ihop en chokladpudding i köket. Det är bara jag och hon ikväll, på årets sista dag, och jag njuter av stillheten som sänker sig över vår lägenhet. Vi åt precis en extremt rare oxfilé som yours truly hade stekt på – det var på gränsen att den fortfarande råmade men jag klarade nog ändå stektestet med manligheten i behåll.

Hur summerar man ett år egentligen? 2016 innehöll ju miljarder ogripbara små ögonblick, tankar som surrade runt i medvetandet och undermedvetandet som mer eller mindre vilsna eldflugor, dag ut och dag in. Alla ovärdiga toalettbesök, timmarna då vi sov, menlöshetens stirrande blick när vi väntade på att få likes på våra tillrättalagda små underfundiga inlägg på sociala medier.

Men här är några stolpar, i väntan på att min fru ska komma in i vardagsrummet med puddingen och fullkomligt osa av skönhet och sex.

Årets barn: Julie, Edward och Liv. Julie fyllde 10 och blev tweenie på allvar, vilket innebar pyjamaspartyn med tjejerna, inspelning av musical.lys dagarna i ända och trånande efter Youtubers. Edward fyllde 8, spelade fotboll, samlade på Pokémonkort och bibehöll sitt ljusa och oförställda hjärta till sin pappas stora glädje. Liv fyllde 4, var barsk och solig och förgyllde oss alla med sin gruttighet. Mitt fadershjärta bultar ursinnigt för er alla tre, ungar. Ja, jag vet – jag borde chilla. Men jag älskar er så mycket.

Årets fru: Jessica. Vad kan jag säga som jag inte redan har sagt? Jessica fortsätter att vara min bästa vän, min vägvisare, min musa. Hon är som bekant hetast i världen. Vi är inte rädda för att argumentera, för att tycka olika, för att utmana varandra. Vi är inget plastigt gullegull-par som sitter av tiden – vi LEVER. Jag älskar dig så mycket.

Årets konsert: Kents sista gig någonsin på Tele2Arena den 17 december. Gick jag ens på någon annan konsert i år? Den var hur som helst ett värdigt avslut till en länge älskad och beundrad grupp. Och Jocke Bergs version av "December" på akustisk gura – med Sirviö på lite plock i bakgrunden – var magisk.

Årets sorg 1: Dick.

Årets sorg 2: Eir.

Årets sorg 3: Att mina föräldrar är skruttiga och står med ett ben i graven. Jag vill inte förlora dem. Jag vet att jag måste. Men det gör ont.

Årets idioti: Att jag gick med i Twitter.

Årets idioti 2: Att Trump vann i USA. Jag älskar dig, Amerika, det vet du. Men vissa av dina invånare är faktiskt monstruöst puckade.

Årets resa: Berlin med Jessica i april. Visste ingenting om den staden sedan tidigare. Nu älskar jag den.

Årets lättnad: Att vi till sist hittade en dagmamma (och -pappa) som Liv trivdes hos, efter tre sorger och fyra bedrövelser. Lena och Lorre, I salute you!

Årets bok: Erik Larsons "In the garden of beasts". Nej, den kom inte i år, men än sen.

Årets bokbesvikelse: Stephen Kings "End of watch". Du är ett geni, Steve. Men ojämn.

Årets besvikelse rent generellt: Att jag blivit fet igen. Skärpning för satan, Jon! Sluta vara så jävla bekväm hela tiden.

Årets film: Minns inte. Gick mest på Pixar-rullar med kidsen och en och annan science fiction med Joni. "Arrival" var ok men inget mästerverk.

Årets skiva: Patetiskt nog kommer jag inte på en enda ny som släpptes (och som jag köpte) förutom Kents sista. Så jag säger Nirvana-bootleggen "Live at KAOS-FM 1987". Lite för att jag ringde deras ursprungliga trummis Aaron en natt och pratade om den med honom. Jag älskar när livet blir absurt.

Årets brevkompisar: Harvey, Frank (RIP), Bob, Jimmy och Charlie. Kändes fint att brevväxla igen. Det är en snudd på förlorad konst.

Årets öl: Ballast Points IPA "Grapefruit Sculpin", och Tempels suröl "Surpéne".

Årets sekunder: När jag såg Merkurius åka framför solen och sedan försvinna in bakom molnen, genom ett teleskop ute på Åkesta. Mitt medlemskap i VARF har inte riktigt blivit som jag har tänkt mig, men det ögonblicket kommer jag aldrig att glömma. Kosmos är min Gud. Jag kommer alltid att längta efter dig, o eviga rymd.

Jul -16

Den sopiga kameran på min Iphone blurrar ut ljusen på julgranarna i Stalbo, Västerås och på Lidingö. Men kanske är det passande; julen -16 kommer ju snart att läggas till minnesbanken över alla andra jular (i vuxen ålder), blandas ut med dem, glida in i dem, bli en och samma jul.

Därmed inte sagt att det inte var några fina dagar, med svärföräldrar, svågrar, föräldrar, syskon, fru och barn. Jag fick några onödiga vinylplattor och några nödvändiga skjortor, åt min prinskorv, fångade mitt carpe diem under Benjamin Syrsa, smakade på det bittra vemodet av att inget någonsin blir som i min barndom och att mina föräldrar snart kommer att vara borta.

Carpe Diem

"Allt vi gör i kväll, gör vi för sista gången".

Jocke Berg skulle egentligen kunna tala om alla dagar, alla händelser. Allt vi gör här och nu är ju för sista gången. Om vi dricker vatten en fredag klockan 15.43 kommer vi aldrig att dricka vatten på samma sätt igen.

Men nu gällde det rockbandet Kent, ett band som har varit mer eller mindre nära mitt hjärta ända sedan -97. I går gjorde de sin sista spelning någonsin på Tele2Arena och yours truly fick ynnesten att bevittna avskedet tack vare att min vackra vän Dan hade fixat tickets.

Hade inte sett bandet sedan -03, då de gjorde en helt värdelös spelning på Stadion. Men gårdagen var stundtals magisk. Dels på grund av vemodet i luften, så klart – insikten att "de kommer aldrig att spela '747' igen! Aldrig, aldrig det är nu nu nu det händer".

Men också för att Berg är och förblir ett jävla geni. Som när han gjorde en avskalad "December" på akustisk gura, och lade till ett lysande, repetitivt stycke efter refrängen som inte finns i originalversionen. Eller när bandet slängde in en sanslöst vacker The Edge-ripoff-slinga i "Socker". Eller när de, tidigt i konserten, betade av två av mina absoluta favoriter back-to-back: "Romeo återvänder ensam" och "Vinter02".

Till sist var allt som återstod fyra gubbar klädda i vitt som stod i en scen dränkt i konfetti. Mitt liv blev lite rikare på grund av att de fanns. Så tack för allt, Kent. Allt jag gör från och med nu, det tänker jag också göra för sista gången.

Den enda låten världen behöver

Så här känner jag med allt. Livet är för kort. Alla vi älskar är snart döda. Vi är snart döda. Det stora mörkret väntar runt hörnet.

Det är kört.

Allt vi har är nu. Men det räcker inte. Jag vill hålla fast livet. Men det slingrar sig. Atlanten rusar in i Titanic, iskall kubikmeter efter iskall kubikmeter. Fören pekar mot botten, propellrarna droppar patetiskt i det matta månljuset.

Den här båten ska ingenstans.

Speak low when you speak, love
Our summer day withers away too soon, too soon
Speak low when you speak, love
Our moment is swift, like ships adrift, we're swept apart, too soon
Speak low, darling, speak low
Love is a spark, lost in the dark too soon, too soon

I feel wherever I go that tomorrow is near, 
tomorrow is here and always too soon
Time is so old and love so brief
Love is pure gold and time a thief
We're late, darling, we're late
The curtain descends, everything ends too soon, too soon
I wait, darling, I wait
Will you speak low to me, speak love to me and soon

Twitter

Jag vet verkligen inte varför jag gick med i twitter. Dels får jag ju inga följare, och sen undrar jag varför jag ska kämpa för att få några. Vad är meningen?

Twitter svämmar ju fullkomligen över av stolpskott från medie-Stockholm. Kungar och drottningar av bajsnödighet. Ängsliga små själar. Cyniska, luttrade, rädda. Ingen livslust, bara en trött pose.

Nyss höll jag på att twittra detta. Sen ändrade jag mig, men snart drar jag nog ur proppen på det här gigantiska fiaskot.

#28 och #7

Upp i ottan lördag. Upp i ottan söndag.

Snökaos lördag, snökaos söndag.

Förväntansfull unge, lördag. Förväntansfull unge, söndag.

Sömndruckna föräldrar på läktare, lördag. Sömndruckna föräldrar på läktare, söndag.

Ungens lag får stryk med 0-20, lördag. Ungens lag får stryk med 1-2 och 0-3, söndag. Men vinner sista matchen med 2-1.

Ungen har #28, lördag. Ungen har #7, söndag.

Deras pappa spricker av kärlek och stolhet, lördag och söndag.

Släktträd

Min farfarsfar hette Sven Emil Forsling och var någon sorts kemist som dog 1908. Needless to say kände jag honom inte, jag träffade inte ens min farfar. Men häromdagen fick jag veta att en annan av Sven Emils ättlingar – min sysslings son, om jag har fattat det rätt – tydligen håller på att bli en NHL-stjärna.

Jag vet inte hur jag ska förhålla mig till detta. Bör jag känna stolthet för att det går bra för nån mupp som jag råkar dela en smula dna med? En person som jag aldrig har träffat, och aldrig kommer att träffa?

Nja. Men det svindlar på ett annat sätt. Sven Emil och hans liv, allt han gjorde, allt han drömde, allt han var...allt är ju så försvunnet, glömt, förbi. Det finns ingen idag levande människa som ens har träffat honom. Han är BORTA.

Men ändå: Gustav och jag finns till på grund av honom, och vi lever våra liv, på helt olika sätt, i helt olika delar av världen, tack vare att just han levde.

Och jag inser att samma sak kommer att hända med mina ättlingar, hundra år efter att jag är död. Tiotals, kanske hundratals, människor som inte ens kommer att känna till varandras existens. Spridda för vinden, äpplen som rullar allt längre från trädet. Själar som inte hade existerat på den här Jorden om det inte var för mig.

Jag kommer att vara lika stolt över dem, allesammans. Oavsett om de går på a-kassa, blir munkar, flyttar till Belgien och öppnar ett apotek...eller gör så HÄR.

Livs nya text

Ibland sjunger jag vaggvisan "När månen vandrar" för ungarna när de ska sova:

När månen vandrar på fästet blå och tittar in genom rutan
då tänker jag understundom så och knäpper sakta på lutan...

Häromnatten ville Liv själv sjunga den. Men det visade sig att hon hade missförstått öppningsraden – eller så hade hon helt enkelt gjort om den så att den skulle bli bättre:

När månen vandrar till Västerås och tittar in genom rutan...

Fast hon uttalar Västerås som "Festerås". Allt den här flickan gör är genialt.

Över generationsgränserna

Jag sätter på nostalgisk musik från min ungdom – cirka -93 – medan jag fixar disken i köket. Efter ett tag kommer Jessica ut från sovrummet:

Jessica: Vad var det där för pojkband du spelade förut? Det lät ju jättebra!
Jag: Vadå pojkband? Det var Lemonheads!
Jessica: Det var så glatt och fullt av energi, sätt på igen!

Det är fint att jag och min kriminellt unga hustru kan samsas om att "Come on feel the Lemonheads" är ett fantastiskt album, även om jag tror att Evan Dando skulle vända sig i sin grav om han hörde dem kallas för ett pojkband. Eller han kanske lever fortfarande?

Samtal med Liv, torsdag morgon

Vi sitter i bilen på väg till dagmamman och det är så kallt att Livs andedräkt blir till rök som kommer ur munnen.

Liv: Titta, pappa! Min and!

Recycling

Jessica är en så fantastiskt kreativ själ. Hon sparar på grejer som jag har slängt i hela mitt liv, och sen gör hon massa vackra saker av det.

Hennes uppfinningsrikedom har smittat av sig. Att dra ihop en julstjärna genom att limma ihop bitar av tomma toarullar och sedan rulla den i rött glitter är extreeeemt out-of-character för mig, men det var exakt vad jag gjorde igår:

Men min fru är fortfarande mästaren. Det här hjärtat drog hon ihop av ett granbarr och ett dammludd:

Döden på Atlanten, 1912

Bland dyngan på Youtube hittade jag denna suggestiva, hypnotiska och rent kusliga video: nån tjomme har gjort en naturtrogen animation av Titanics förlisning i real time. Makabert, kan tyckas, men livet är ju så här: döden (i det här fallet den iskalla Atlanten) suger långsamt ner oss i djupet, liter för liter, tills vi ger upp och låter den ta över.

Stackars Murdoch. Tog du livet av dig, där på slutet? Jag klandrar dig inte.

Men det var inte ditt fel. Smith skulle gett fan i att köra så fort.

Thanksgiving

Det var Thanksgiving i USA i går. Här i Sverige vill vi helst inte känna oss tacksamma; det är säkrare att stirra in i smutsiga vindrutor och invänta döden med ett mutter. Jag är oftast en butter jävel som egentligen borde ha stryk. För jag har så mycket att vara tacksam över.

Som:

Att jag är frisk.

Att mina barn är friska. Jag älskar dem.

Att min fru inte bara är frisk utan så fruktansvärt snygg och het att Afrodite springer och gömmer sig bakom ett skynke och skäms när hon kommer gående på gatan. Jag älskar henne.

Att mina föräldrar fortfarande är i livet, så att jag fortfarande kan krama dem. Snart är deras kött borta och de kommer bara vara kvar i anden. Men än så länge hänger de kvar här på Tellus. Min mamma ligger på sjukhus i skrivande stund, och min pappa har inte vikt från hennes sida en sekund. Det är så vackert. Jag älskar dem, båda två.

Att jag får ha ett yrke där en av mina talanger kommer till användning. Jag kommer alltid att älska känslan av ord som forsar genom min hjärna, via mina fingrar ner på tangentbordet, när det flyter på.

Att jag fortfarande har drömmar som kan förverkligas. Drömmar ska vara lätta, lustfyllda, fria. Jag har lärt mig det nu.

Och alla tusen små saker, som soluppgången över husen när jag skjutsade ungarna till plugget i morse. Gud finns ju överallt, eller hur? Vad nu Gud är. Men hen/det finns ju. Något vackert och varmt, oändligt och ändlöst vackert.

Gästinlägg av Julie

Jag: (Läser) Jag är nog den fetaste människan i världshistorien... Men pappa det är du inte alls ju!
Papi: Meh, jag skojar ju bara!
Jag: Hmm... Din idiot!
Papi: Varför säger du sådär för? Jag skojade ju bara!
Jag: Men du är ju INTE fet!!!!!! Fattar du det nu eller?
Papi: Hahaha..

Svarta vågor

Ingen människa i världshistorien har varit fetare än vad jag är just nu, så istället för en Ballast Point Sculpin lufsar jag iväg strax efter 20 med riktning mot vattnet. Två kilometer senare kommer jag fram, stannar, tittar ut över ljusen i hamnen och fantiserar att de är Oaklands skyline och att de svarta vågorna som dansar in mot klipporna egentligen är gröna vågor i San Francisco Bay.

Någonstans därute blir Frank Morris och bröderna Anglin långsamt lotsade till frihet.

Samtal med Julie, söndag kväll

Julie: Jag gjorde mål i handbollsmatchen!
Jag: Härligt, grattis! Hur såg det ut?
Julie: Jag kastade bollen över en försvarare, och så gick den över målvakten in i mål!
Jag: Fantastiskt! Hur gick det i matchen?
Julie: Vi fick stryk med 26-1.

Fon – nu på Twitter

Nattsuddade med Joni igår, vilket fick det oväntade resultatet att jag gick med i Twitter. Yes, ni läste rätt: ett årtionde efter att det ansågs hippt att börja twittra ska yours truly börja göra det. Jag skyller på Joni; det var han som passade på att övertala mig i ett svagt, något berusat ögonblick.

Så nu är jag med i ännu en social-media-dynghög där bekräftelsetörstande monster tävlar i att vara ängsliga och pk-indignerade. Grattis världen!

Gud i detaljerna

Lilla julafton för en musiknostalgiker som eder Fon idag när Metallica släppte ett nytt album. För första gången på åtta år, vilket är sinnesjukt slött av de gamla farbröderna.

Inget mästerverk visade det sig, men det kan också bero på att Metallicas musik inte längre kan beröra mig lika starkt som när jag satt på golvet med Ride the lightning-omslaget i knät och Fade to black i högtalarna typ -89. Jag är för gammal och fet dessa dagar, mina känselspröt för stumma.

Men ändå...Halo on Fire från 5.49 och framåt. Där någonstans leker Metallica med Gud igen. Där någonstans håller de fortfarande kosmos i sina ärrade händer.

Tidlöst. Nytt.

I alla tider har ungar på våra breddgrader byggt snögubbar av det sista, smältande novemberblasket. Ett slag för livet mitt i den gråa, våta döden.

Och i hundratals år har ungar världen över lagt näsan i skolböcker för att lära sig addition och subtraktion.

Ändå: när mina egna ungar gör det känns det som att det sker för allra första gången. Som att hjulet uppfinns på nytt.

Min dotter fyller tvåsiffrigt

Jag har några flyktiga minnesbilder från mitt tionde födelsedagskalas.

Några ungar från byn var bjudna – sannolikt Anders, Henke, Johan, Emil och kanske Peter. Och så min kusin Fredde så klart.

Jag fick Herrey's LP "Diggi-loo Diggi-ley", och vi satte på "Mitt hjärta slår samma slag" på hög volym i tv-rummet. Vi spelade en fotbollsmatch nere på fältet. Jag fick en 200 grams Marabou mjölkchokladkaka.

I ett annat universum fyller mitt äldsta barn också tio. Hennes kompisar (och lillebror) röjer järnet i två timmar på ett Fångarna på fortet-liknande lekställe vid namn "Prison Island" i centrala Västerås. Sen får de fika och varsin godispåse. Inte mycket påminner om mitt eget kalas – förutom att en av kompisarna ger henne en 200 grams Marabou mjölkchokladkaka.

Världen är så annorlunda nu, min älskade flicka. Tid och rum må skilja oss åt, men i själen sitter vi samman. 

En vän i USA hör av sig med en fråga efter presidentvalet

Men vad fan

Jag har älskat USA sedan barnsben. Mitt USA är det gröna saltvattnet i San Francisco Bay, solen som går ner mellan skyskraporna i New York, highwayen som ringlar sig bort i horisonten, vrålet från 60 000 människor när Raiders gör en touchdown.

Vänligheten på tunnelbanan, främlingarna som frågar hur du mår, sauerkrauten på en korv i Madison Square Garden, servitriserna på haken i ottan, generositeten man möter överallt. Nyfikenheten, glädjen till livet.

Men idag är jag besviken på USA. Jag fattar – ni är missnöjda med etablissemanget, trötta på Clinton, rädda för samhällsförändringarna, hjärntvättade av Fox, bla bla, men vad FAN. Trump är ett gubbsjukt äckel och hans vicepresident tror inte ens på evolutionen. Det är helt otroligt att ni inte kan se det.

What the FUCK, USA. What. The. Fuck.

Jag hade verkligen högre tankar om dig.

Janet Reno är tydligen död...

...så idag minns jag när jag träffade henne och Ted Kennedy på fyllan 1994.

Det var en fin dag.

Skräck som på 1700-talet

En plusgrad, snöblandat regn, en styv kuling, gråa skyar...och familjen Forsling begav sig till Vallby för att gå en spökpromenad.

Det var vi typ ensamma om. Men det gjorde det mer speciellt: Vallby har en grej varje Allhelgona att de placerar ut massa dödskallar och lik i gamla fäbodar från 1700-talet, och så får man gå och leta efter dem.

En mördad bebis hade rymt från sin kista. Ett annat lik låg under ett skynke och andades. Nergrävda skelett i en kyrkogård hade tagit sig upp till marken. Mysig familjeunderhållning, med andra ord.

R.I.P Frank

En brevkompis till mig dog nyligen. Han skickade sitt sista brev en fredag, och följande fredag dog han i sömnen.

Jag låter ögonen vandra över hans sista rader. En levande människa skrev dem, en levande själ förde en penna mot ett papper någonstans i världen. Vart tog han vägen?

Var är du nu, Frank?

Samtal med Julie, söndag eftermiddag

Julie: Jag minns ert bröllop. Jessica såg ut som en prinsessa, och du såg ut som en kille som jobbar i en bar.
Jag: Vad menar du med det?
Julie: Du vet, en sån där servitör. En butler!

Kalas

Att arrangera barnkalas är inte jätteroligt. Man städar utav helvete, pyntar, fixar tårtor, handlar, dukar, planerar, fixar fiskdamm...allt med en surrande oro: Tänk om det inte blir så lyckat som han/hon önskar?

För man vill att barnens ögon ska tindra. Inget tindrande = misslyckat kalas.

Men Livs ögon glittrade som lyckliga snökristaller när vi sjöng Ja må hon leva och när hennes kompisar skrattade och när hon rev upp sina presenter och när hon fiskade upp sin godispåse i dammen. I de stunderna var precis allting värt mödan. I slutändan är kärleken och alla minnen allt som betyder något.

Frieri med toapapper

Det är ju en kliché det där, att döttrar har en fas då de vill gifta sig med sin pappa. Men idag blev klichén sann när Livan gick ner på knä med en filt över huvet (som skulle föreställa ett långt, vackert hårsvall) och lite hopknycklat toapapper (en "bukett") och frågade om jag ville gifta mig med henne.

Jag sa ja, så klart.

Lite senare, under lunchen:

Edward: Livan, du har missförstått det där. Du är inte kär i pappa, du älskar pappa. Det är en skillnad.
Liv: Nej, jag är kär i pappa!
Julie: (suckar djupt och himlar med ögonen) Det där är så fel. Man kan inte vara kär i sin pappa, fattar du väl!

Som om denna konversation aldrig hade ägt rum.

Själv är jag lite kluven till det här. Å ena sidan kommer jag nog att minnas den här fasen med ett visst vemod när Livan är tonåring och ber mig fara åt helvete på en daglig basis. Men jag vill å andra sidan inte att mina barn ska sätta mig på piedestal. För gudarna ska veta att jag inte hör hemma där.

Halloweendisco på plugget

Edward var ett brinnande skelett, och Jessica köpte nån blus med hängande spindelnät till Julie. Ungarna fick varsin hundring; Edward brände rubbet på att köpa presenter till sin bästis eftersom han är en pojke med ett blödande hjärta av guld, och Julie hade tjugo spänn kvar och ändå händerna fulla av godispåsar när jag hämtade henne.

Jag: Hände det nåt speciellt?
Julie: Nej. Jo, en kille blev strypt. Och en tjej fick ett lysband nerkört i munnen så de fick klippa ut det med en sax genom halsen.

Drömmande pucko

Jag älskar rymden, men jag hatar att känna mig korkad. Så det var med en dubbel känsla i maggropen som jag drog ut till observatoriet i Åkesta häromkvällen och lyssnade på en föreläsning om Vintergatan, dopplereffekten och en smula kvantmekanik. Jag fattar ju ingenting. Jag är så ointresserad och okunnig när det gäller gammastrålning och elektroner och väteatomer...jag älskar kosmos på mitt sätt och det har ingenting med matematik att göra.

Som att älska fågelkvitter, utan att veta namnet på avsändaren av kvittret ifråga.

Rid i natt

33 timmar på tåg, instängd på några klaustrofobiska kvadratmeter. Det kommer att vara min helg, och det är en dröm. För jag delar kupén med min älskade.

Bara hon och jag, som i den gamla världen. Sverige rusar förbi utanför fönstret. Vi släcker ljuset och ser kvällen sänka sig över vemodiga oktoberfält. Enstaka lampor kastar in käglor av ljus; ute i bistrovagnen sitter dyngraka ryssar och skriker av skratt.

Vi går in i vår hytt och låser dörren om oss. I morgon är vi i Lappland.

Plötsligt händer det

Skitdag. Vaknade 03 med ångest, tänkte på alla misstag jag har gjort i mitt liv i tre timmar, somnade om 06, väcktes av mobillarmet 07, skjutsade ungar till skola och dagmamma, försöker jobba men går skitdåligt och är svintrött och folk svarar inte på mejl som de ska.

Dessutom är det så grått och hopplöst ute att det känns som att vara instängd i en skorsten i fucking Novosibirsk. Men så dimper ett mess ner från Dan och allt känns bättre igen:

White trash

En ögonblicksbild, Sverige, oktober, Gdansk-väder, måndag kväll.

En ungjävel får ett Happy Meal på Doncen, men gillar inte att det bara finns böcker som leksak. Det gör inte hans föräldrar heller. De frågar tjejen i kassen om det inte finns någon "gammal leksak" ungjäveln kan få istället. Svaret blir nej, och ungjäveln blir sur.

"Nej, i så fall struntar vi i det. Han gillar inte böcker", säger mamman. Sen växer ungjäveln upp och blir en idiot, han med.

Borta

Fågelkvitter när vi klev in i kapellet. Sen sorgsen musik, en storebror som berättade att han fick veta om dödsfallet på sin födelsedag, tårar, Pärts Spegel i en spegel medan vi gick förbi kistan och la våra blommor till Eir.

En höstsol sken. Skogskyrkogården badade i rött och gult. Min syster och jag skämtade med våra gamla föräldrar, galghumor om begravningsplatser, aska, kaffesump, väl medvetna om att vi snart själva sitter där bredvid en kista och försöker gripa det ogripbara.

På mottagningen efteråt skickades ett nummer av Allas veckotidning från 1972 runt. Ett reportage om en ung familj som hade fått en handikappad dotter. Där, på en bild, satt min morbror Tobbe med Eir i knät. Så levande, så nära.

Nu är de borta, båda två. Vart tog ni vägen?

Angst

Jag sköljs över av ett mörker ibland. Som en försmak av döden. Då min själ är utmattad, min kropp redo att ge upp. En gråt skulle vilja tränga fram, men den har torkat ut.

Depression låter så alldagligt, och är ett så missbrukat ord. Jag föredrar ordet angst.

I dag är en dag med angst.

Kärlek, 6, Liv, 4

1 oktober 2010: Jag och Jessica älskar med kosmos på ett sunkhak i Stockholm.

1 oktober 2012: Jag och Jessica firar två år som par. På kvällen sitter vi på balkongen och tittar på stjärnorna med ett glas bubbel. Jessica smuttar mest, för hon är höggravid och...

2 oktober 2012: ...precis klockan 00.00 börjar det röra på sig i hennes mage. Vi åker till BB, och på eftermiddagen kommer en vacker och barsk tjej ut.

1-2 oktober 2016: När ungarna har lagt sig tänder vi ljus och skålar för att vi har fått uppleva sex år som par. Jessica är mitt livs kärlek. När jag träffade henne var det som att dimslöjor skingrades, rädslor upphörde och illusioner punkterades. Jag är så glad att jag fick uppleva den här kärleken i mitt liv.

På morgonen går vi i och sjunger för Liv på hennes fyraårsdag. Hon gnuggar sig förvånat i ögonen och frågar: "Är jag mycket större nu?" Sen ställer hon sig upp för att visa sina storasyskon hur lång hon har blivit, och de applåderar.

Guilty pleasure

Sitter och hinkar kaffe på Doncen i ottan med min MacBook framför mig. Degen ska in, knäcken ska levereras. Har sovit typ tre timmar på grund av att en styv kuling ute i septembernatten skrämde en av ungarna cirka 01.30. Well, det är som det är, det här livet med massa barn. Mitt liv är inte tomt i alla fall. Utan fullt till bristningsgränsen.

För att hålla humöret uppe har jag nedanstående låt i lurarna. Man brukar prata om "guilty pleasures", men frågan är om någon i Mellansverige har haft en lika stor guilty pleasure som den här pärlan. Men fuck it: i vissa stunder anser jag att det är den bästa låt som har spelats in:

Hur min dotter ser mig

Kolla in den här bilden på mig och Julie på väg till hennes första dag i skolan. Jag vet inte vad jag är mest imponerad av; Julies förmåga att skildra sin egen oro eller hur hon har avbildat min hästsvans.

Det är alltså så här hon ser på sin pappa: en skäggig man med en Pippilott som står rätt ut. Jag är ingen Ken-docka, precis.

Love at first sight

Redan innan vi träffar Ingmar för deras lekdejt slår Liv fast: "Jag älskar Ingmar. Jag älskar alla mina vänner".

Efter att de har tittat på Erik XIV:s lik i några minuter inne i Domkyrkan är de bästa vänner trots att de knappt har setts tidigare. Sen rider de galopp på mina och Jonis axlar, när Liv böjer sig ner och säger en sak i mitt öra:

"Jag ska berätta en sak för dig, pappa. Ingmar älskar mig".

Och jag minns hur det var när jag var liten. När jag älskade hela världen, och hela världen älskade mig.

Landet

Efter promenaden ner till bäcken drog åskmolnen in från myran framåt eftermiddagen. Men det började aldrig mullra. Sommaren är förbi.

Jag borde egentligen bo här. Om jag bara hade pengar, om det gick att fixa logistiskt, om bara barnen slapp gå i plugget här ute. Någon gång, kanske.

För jag är en lantis. Det är här min själ finner ro.

Eir

För några veckor sen dog min kusin. Hon hette Eir, var 51 och led av ett handikapp sedan födseln. En dag föll hon bara ihop och dog. Vi hade bara setts några gånger sen jag blev vuxen.

Men jag minns i min barndom, hur jag tillbringade oändliga sommareftermiddagar på Tynningö med Eir och hennes familj. Vattnet som glittrade nere i bukten, Storskär som la till vid Höganäs brygga. Den lilla landsvägen som slingrade sig bort till kiosken som en godissugen snok. Timmarna som stod stilla, livet som bara var.

En gång anförtrodde sig Eir till mig. "Jag vill inte vara handikappad" sa hon. "Jag vill kunna gå och springa som alla andra". Vi var så nära varandra i den stunden. Nu ses vi aldrig mer.

Höjdhopp med liten orm

Skolan är stängd idag och ungarna är hemma. Eftersom jag är en ansvarstagande pappa som älskar friluftsliv och motion sysselsätter jag dem med friidrott:

Stegling

Vi går på bio med ungarna. Helt okej film (för att vara en barnfilm), som handlar om några critters som röjer i New York. Efter filmen rusar Liv och Edward fram och vill nudda på bioduken, varpå nån dryg kärring som jobbar på Filmstaden utbrister:

"Nej nej, absolut inte ta på duken! Den kostar mer än vad er pappa tjänar på ett år!"

Som vanligt reagerade jag instinktivt, sa åt ungarna att inte ta på duken, och gick därifrån. Men inuti kokade jag av denna skymf: tror hon att jag tjänar som en lodis eller?

Så jag tillbaka och steglade henne lite lätt. Sen fick kråkorna äta sig mätta.

Empati

Nere i centrum finns en staty i form av ett barn som sitter på ett bord och gråter. Den föreställer flyktingpojken Gzim, när han precis fått beskedet att han och hans familj ska utvisas till Kosovo. Alla tre ungarna är fascinerade av den här pojken, och eftersom de är lysande ungar som svämmar över av empati gör de sitt bästa för att trösta honom trots att han är gjord av typ brons och inte låter sig bli tröstad.

Liv försökte genom att stoppa in ett av sina gosedjur i hans armveck.

Livets aska

Såg det här citatet av Leonard Cohen – en gammal hjälte – glimta förbi i dyngan av Instagram-skryt häromdagen, och det drabbade mig:

Brinner mitt liv? Skapar det aska? Om ja, vad exakt består min aska av? Den här bloggen? Men det räcker inte.

Jag vill skriva en skönlitterär bok snart. En roman. Jag har brunnit länge nu. Jag ska fortsätta brinna, som en fackla, och askan ska vara vacker och ren.

Kvartssekel

Läser med skräckblandad förtjusning att mina tonårs främsta soundtrack – "Smells like teen spirit" – fyller 25 år idag. Som om jag behövde fler bevis på att jag på allvar börjar gå in i medelåldersdimman.

För några år sen skrev jag en krönika om stunden då jag hörde låten för första gången. I köket i Stalbo, på radion. Efter det var inget sig mera likt.