Hur summerar man ett år egentligen? 2016 innehöll ju miljarder ogripbara små ögonblick, tankar som surrade runt i medvetandet och undermedvetandet som mer eller mindre vilsna eldflugor, dag ut och dag in. Alla ovärdiga toalettbesök, timmarna då vi sov, menlöshetens stirrande blick när vi väntade på att få likes på våra tillrättalagda små underfundiga inlägg på sociala medier.
Men här är några stolpar, i väntan på att min fru ska komma in i vardagsrummet med puddingen och fullkomligt osa av skönhet och sex.
Årets barn: Julie, Edward och Liv. Julie fyllde 10 och blev tweenie på allvar, vilket innebar pyjamaspartyn med tjejerna, inspelning av musical.lys dagarna i ända och trånande efter Youtubers. Edward fyllde 8, spelade fotboll, samlade på Pokémonkort och bibehöll sitt ljusa och oförställda hjärta till sin pappas stora glädje. Liv fyllde 4, var barsk och solig och förgyllde oss alla med sin gruttighet. Mitt fadershjärta bultar ursinnigt för er alla tre, ungar. Ja, jag vet – jag borde chilla. Men jag älskar er så mycket.
Årets fru: Jessica. Vad kan jag säga som jag inte redan har sagt? Jessica fortsätter att vara min bästa vän, min vägvisare, min musa. Hon är som bekant hetast i världen. Vi är inte rädda för att argumentera, för att tycka olika, för att utmana varandra. Vi är inget plastigt gullegull-par som sitter av tiden – vi LEVER. Jag älskar dig så mycket.
Årets konsert: Kents sista gig någonsin på Tele2Arena den 17 december. Gick jag ens på någon annan konsert i år? Den var hur som helst ett värdigt avslut till en länge älskad och beundrad grupp. Och Jocke Bergs version av "December" på akustisk gura – med Sirviö på lite plock i bakgrunden – var magisk.
Årets sorg 1: Dick.
Årets sorg 2: Eir.
Årets sorg 3: Att mina föräldrar är skruttiga och står med ett ben i graven. Jag vill inte förlora dem. Jag vet att jag måste. Men det gör ont.
Årets idioti: Att jag gick med i Twitter.
Årets idioti 2: Att Trump vann i USA. Jag älskar dig, Amerika, det vet du. Men vissa av dina invånare är faktiskt monstruöst puckade.
Årets resa: Berlin med Jessica i april. Visste ingenting om den staden sedan tidigare. Nu älskar jag den.
Årets lättnad: Att vi till sist hittade en dagmamma (och -pappa) som Liv trivdes hos, efter tre sorger och fyra bedrövelser. Lena och Lorre, I salute you!
Årets bok: Erik Larsons "In the garden of beasts". Nej, den kom inte i år, men än sen.
Årets bokbesvikelse: Stephen Kings "End of watch". Du är ett geni, Steve. Men ojämn.
Årets besvikelse rent generellt: Att jag blivit fet igen. Skärpning för satan, Jon! Sluta vara så jävla bekväm hela tiden.
Årets film: Minns inte. Gick mest på Pixar-rullar med kidsen och en och annan science fiction med Joni. "Arrival" var ok men inget mästerverk.
Årets skiva: Patetiskt nog kommer jag inte på en enda ny som släpptes (och som jag köpte) förutom Kents sista. Så jag säger Nirvana-bootleggen "Live at KAOS-FM 1987". Lite för att jag ringde deras ursprungliga trummis Aaron en natt och pratade om den med honom. Jag älskar när livet blir absurt.
Årets brevkompisar: Harvey, Frank (RIP), Bob, Jimmy och Charlie. Kändes fint att brevväxla igen. Det är en snudd på förlorad konst.
Årets öl: Ballast Points IPA "Grapefruit Sculpin", och Tempels suröl "Surpéne".
Årets sekunder: När jag såg Merkurius åka framför solen och sedan försvinna in bakom molnen, genom ett teleskop ute på Åkesta. Mitt medlemskap i VARF har inte riktigt blivit som jag har tänkt mig, men det ögonblicket kommer jag aldrig att glömma. Kosmos är min Gud. Jag kommer alltid att längta efter dig, o eviga rymd.
