Jocke Berg skulle egentligen kunna tala om alla dagar, alla händelser. Allt vi gör här och nu är ju för sista gången. Om vi dricker vatten en fredag klockan 15.43 kommer vi aldrig att dricka vatten på samma sätt igen.
Men nu gällde det rockbandet Kent, ett band som har varit mer eller mindre nära mitt hjärta ända sedan -97. I går gjorde de sin sista spelning någonsin på Tele2Arena och yours truly fick ynnesten att bevittna avskedet tack vare att min vackra vän Dan hade fixat tickets.
Hade inte sett bandet sedan -03, då de gjorde en helt värdelös spelning på Stadion. Men gårdagen var stundtals magisk. Dels på grund av vemodet i luften, så klart – insikten att "de kommer aldrig att spela '747' igen! Aldrig, aldrig det är nu nu nu det händer".
Men också för att Berg är och förblir ett jävla geni. Som när han gjorde en avskalad "December" på akustisk gura, och lade till ett lysande, repetitivt stycke efter refrängen som inte finns i originalversionen. Eller när bandet slängde in en sanslöst vacker The Edge-ripoff-slinga i "Socker". Eller när de, tidigt i konserten, betade av två av mina absoluta favoriter back-to-back: "Romeo återvänder ensam" och "Vinter02".
Till sist var allt som återstod fyra gubbar klädda i vitt som stod i en scen dränkt i konfetti. Mitt liv blev lite rikare på grund av att de fanns. Så tack för allt, Kent. Allt jag gör från och med nu, det tänker jag också göra för sista gången.
